Semesterträning - en möjlighet eller bara onödig press?

En hel del blogginlägg under sommaren handlar om att ta vara på semestern och hinna träna (lite) extra, eller om det dåliga samvetet som dyker upp när det inte blir så mycket träning som personen planerade för.

Jag tillhör själv kategorin som i huvudet planerar för den starka träningssommaren som ska resultera i en superform och superresultat till hösten. Blir det så då?
Nja, i bästa fall (som i år) så håller jag i alla fall i träningen och slipper starta om på nytt under hösten men det är inte ovanligt att när hösten kommer så existerar det en lite tyngre och halvtaskig tränad Anders som får inrikta sig på att sätta PB framåt våren istället för under alla höstlopp.

Nå, blir jag deprimerad och får dåligt samvete för det?
Inte så mycket....
Ska erkänna att jag inte är speciellt nöjd med min sommarträning men vad f-n! Det hjälper inte så mycket att älta det heller.

Så vad är det då som gör sommar/semesterträning så svårt att få till? Man har ju faktiskt klart mer "ledig" tid än under övrig normal tid, eller?

Jag har i min egna visdom kommit fram till följande saker:

1. Regelbunden träning gynnas av struktur och för de flesta människor har livet mer struktur under vardagen än under semestern. Arbetstider, familj, inbokade aktiviteter etc skapar ett schema där träning ska in som fasta punkter istället för att bara "genomföras när som helst eftersom jag har så mycket tid" vilket lätt blir till inställda pass.
2. För mig som ofta tränar senare kvällar, efter middag och läggning av barn så blir det svårt att få till dem när man gång på gång blir bortbjuden på middagar, alternativt bjuder hem vänner på detsamma. Känns inte helt rätt att lämna gästerna, eller värdfamiljen, en timme eller två för att genomföra ett träningspass, blir inte riktigt bra (förutom att träning efter alkoholintag känns sådär).
3. När man har semester vill man "hitta på saker" med familjen, med vänner, eller ibland själv. Dessa saker har en tendens att ta tid, dels för att saker tar tid men också för att man har gått in i semestermode där man inte håller så högt tempo, vilket gör att det blir stressigt att hinna med träningen. Men vad tusan, man kan ju köra den imorgon istället, man har ju ledigt och därmed all tid i världen, eller hur?

Så för att summera. 

Ni som liksom jag inte kommer att komma upp i den suveräna träning som ni tänkt er under semestern. Lägg inte en massa energi på att vara besvikna, eller ha dåligt samvete. Vi kämpar faktiskt mot en uråldrig kraft som ofta går segrande ur striden. Den kraften har jag döpt till sommarlättjan och det är en kraft som vi först kan tämja när vi kommer tillbaka till vardagen och medföljande struktur.

Så svaret på min fråga i rubriken.blir helt klart att semesterträning tenderar att bli en onödig press och jag tänker i alla fall försöka njuta av min lediga tid och nöja mig med den träning jag nu kan få in ändå......


Avslutar med en bild som får representera semester och sommar :)