fredag 13 januari 2017

Den inre dialogen - eller den mentala kampen

Jag vet inte hur ni har det men varje gång jag ger mig ut på ett konditionspass, eller kanske inte varje gång, men nästan varje gång så startar en inre dialog i min skalle. En dialog jag kallar "Den mentala kampen".


Den kan se väldigt olika ut från gång till gång men den finns nästan alltid där.


Några av de vanligaste scenarierna är:


"Om du svänger vänster/höger här framme så är vi snart hemma":
Vilket dyker upp varje distansrunda där det finns en närmare väg hem än den jag tänkt. Det är som att hjärnan bara letar kortaste väg hem hela tiden och detta oavsett om jag är trött eller inte, oavsett om jag är motiverad eller inte och oavsett om jag egentligen vill korta passet eller inte.
Jag behöver knappt säga att jag sällan, om inte aldrig, lyssnar på detta förslag. Det är faktiskt oftare så att jag "straffar" min inre röst genom att förlänga passet lite istället :-)


"Men den där sista(två sista, tre sista) intervallen kan vi väl hoppa över":
Kommer som ett brev på posten precis när man sprungit klart den där intervallen som gör att man går från behagligt trött till riktigt j-kla trött (fast man har inte nått spyfärdig än). Det kan vara efter andra-tredje 10-minutaren av 5, eller efter de två första setten av 5 stycken 300-ingar av tre sett eller liknande.
Här gäller det att övertyga den inre rösten om att det är NU träningen börjar, det är nu det ger effekt, det är fån och med nu som jag får utveckling så att det i framtiden blir lättare att springa.....
...just det vet ju alla att det inte är sant, det blir aldrig lättare, man springer bara fortare. Men... ...den inre rösten är en lättlurad typ och går ofta på det resonemanget gång på gång.


"Lugnare pass är faktiskt bra/bättre/bästa träning(en) man kan få så ska vi inte sänka tempot bara lite?":
Tempopassens inre kamp. Ju mer tävlingslikt ett pass ska vara ju oftare kommer den där tanken in att det går nog lika bra om man sänker tempot lite, lite, lite.....
Men det gör det ju inte utan tempopassen ska ju köras i det tempo som är bestämt så kampen böljar




"Den inre kampen"


Jag ser på den här delen som en viktig del av min träning, det är den delen som gör att jag i tävlingssamanhang kan prestera på eller i närheten av mitt max. Inte "bara" mitt lite halvtrevliga, mysiga max, där jag blir ganska trött utan mitt riktiga max där den inre rösten för länge sedan gett upp men där jag lyckas ta ut det kroppen kan leverera.


Jag tänker också att den här förmågan att vinna "Den inre kampen" är en av sakerna som skiljer oss amatörer från den riktiga eliten. Förmågan att vinna tuffare inre dialoger.




Så hur är det för er?
Får ni också kämpa mentalt under era pass?
Ibland? Ofta? Alltid?

lördag 7 januari 2017

Årskrönika 2016 - Mellanmjölksår med en ordentlig spets

Jag har tidigare år skrivit ganska långa årskrönikor. Mest för att jag själv vill ha ett inlägg att läsa när jag själv ska kolla bakåt på vad jag gjort varje år. Jag förstår att detta kan vara ganska långtråkigt för de som läser bloggen då det mesta man skriver redan är berättat i tidigare inlägg.

Så i år ska jag hålla allt lite kortare med tre rubriker, Problemen, Prestationen, Framtiden och i övrigt hänvisa till övriga inlägg under året, då främst tävlingsrapporten från Berlin (se här).

Problemen
2016 startade i moll, klart i moll. Efter att ha haft ett bra 2015 så blev jag i november sjuk. Det var den klassiska förskolebarnsförkylningen och den skulle visa sig vara en svår partner att bli av med.

Genom november, december 2015 vidare förbi januari, februari och mars 2016 varvade jag förkylningar med enstaka veckor här och där då jag trodde att jag var frisk igen.

Träningen blev såklart lidande och i vissa omgångar helt frånvarande. Jag försökte tänka positivt och få till välbehövlig funktionell prehabstyrketräning. Försökte tänka att det går snabbt att ta igen när jag väl blir frisk.
Men jag blev ju aldrig frisk och varje försöka att komma igång igen kraschade och slutade i ny förkylning och ny vila.

När mars kom så var jag ner på botten, både fysiskt men inte minst mentalt. Det fanns noll motivation kvar och ungefär lika lite träningsvilja.

Räddningen blev att jag hade anmält mig till Berlin Marathon tillsammans med två kompisar. Det var en resa som innehöll en stor social del men också en inte obefintlig prestationsdel med en utmaning i botten.
Jag vet ju att ett marathon tar jag inte fram ur bakfickan hur som helst så det fick bli en nystart med en långsiktig planering med klara deadlines där träningsmängd och kvalitet skulle eskaleras fram till slutet av september och Berlin.

Så trots att en fjärdedel av året och nästan halva den från början planerade träningstiden inför Berlin försvunnit lyckades jag bita ihop och göra en plan.


Prestationen
Hade jag kommit till Berlin och lyckats genomföra loppet på ett bra sätt (springandes och under kontroll i rimlig fart) så skulle jag varit nöjd. Jag är ju främst en löpare för 10k-HM så jag behöver mina långpass där jag sakta förlänger sträckan/tiden och med ett halvår till start där jag dels skulle "komma igång" igen från noll, dels skulle genomföra en triathlon i början av juli så fick jag inte råka ut för några fler bakslag.

Något som ofta kan hända i dessa fall, när man "ska hinna ikapp", när man känner sig jäktat att komma i form fort (i mitt fall till Sthlm tri och Berlin marathon) är att man skadar sig. Oftast på grund av för snabb eskalering och enformig träning.
Jag tror därför att triathlontävlingen blev mitt trumfkort. Jag var tvungen att under april, maj och juni splitta träningen mellan simning, cykling och löpning. Det gjorde att jag fick en uppbyggnadsperiod där träningen blev omväxlande och inte slet för mycket. Jag fick volym rent konditionsmässigt utan att slita för mycket på löparkroppen och det gav mig styrka, främst core, genom simning och cyklingen.
Det jag tappade var löpvolym men där hade jag redan en 12-veckorsplan för perioden mellan triathlonen och Berlin.

Detaljer går som sagt att läsa i tävlingsrapporten så jag håller mig till den korta versionen.
1) Jag sprang hela loppet
2) Jag hade kontroll på hela loppet utom en liten (nåväl, ganska stor) mental dipp efter drygt halva loppet. Men prestationen låg bland annat i att vända den negativa spiralen och skapa något positivt.
3) Jag gjorde det med en fart som gav mig ett nytt PB med drygt 6 minuter på marathonsträckan

Allt detta efter den sämsta träningsvintern och därigenom grundträning jag haft sen jag började med löpträning 2012.

Därför är det här loppet min största löparprestation till dagens datum men jag hoppas på att kunna göra bättre under 2017.
Både den roligaste och bästa prestationen 2016


Framtiden
Så vad tar jag med mig till 2017 från 2016 och hur motiverar jag mig vidare?

Vissa saker kör jag samma lika:
Jag kommer att köra Sthlm tri i augusti.
Jag kommer träna för att förbättra mina tider på främst 10 k och HM.
Jag kommer variera min träning.

Några saker kommer jag att försöka ändra på:
Jag kommer att försöka hålla ett långpass var eller varannan vecka så att startsträckan till ett eventuellt nytt marathon inte blir så lång.
Jag kommer försöka träna mer konditionsträning med andra, inte bara lagidrotter.
Jag kommer försöka prova på swimrun (vilket jag sagt två-tre år nu men i år kommer det).

Jag har också ansökt om att bli en ASICS Front Runner (#ASICSFrontRunner) vilket skulle ge en extra kick i mitt träningsliv.

Så med det checkar vi ut 2016 och njuter av all snö som 2017 började med att bjuda på.



söndag 23 oktober 2016

Skador, smärta, känningar och åtgärder

Vad är en skada? Vad är ok att träna med? Varför har löpare alltid problem, känningar och/eller skador?

Jag är ingen expert på något sätt men tycker ämnet är intressant och vill försöka få ner lite av mina tankar i text.

Jag har en hel del löparkompisar och den gemensamma nämnaren, oavsett vilken nivå man tränar på, är att alla av och till behöver rehaba en skada, känning eller bara få ordning på en väldig ojämnhet i kroppsstyrka (oftast en starkare sida eller svagt bål).
Bland de lite mer seriösa löparna är det inte heller helt ovanligt att första halvan av varje vinter går åt till alternativ träning och en massa styrketräning för "att komma till rätta med problemet en gång för alla". Mot slutet av vintern är detta redan bortglömt och består av mest löpning igen och kanske lite kompletterande styrka som under säsongen glöms bort helt... ...styrkan alltså. Det innebär att när hösten kommer så blir det bra löpresultat men med en hel del känningar som när vintern kommer "ska tas hand om en gång för alla"...

Jag själv då?
Jo jag har också känningar, rehabar ibland, prehabar mer sällan och jag lever med att det är få veckor om året då jag inte har ont någonstans.

Jag drömmer om att få delta i en tävling där jag varit frisk och utan smärta i en hel månad innan, men det är nog bara att glömma.

En stor poäng är att om jag inte tränade skulle jag inte ha mindre ont utan mer, oftare och värre.

Jag har delat in skador i tre kategorier, Skador, Överansträngningar (ibland underansträngningar) och Träningsvärksliknande. Jag handskas med dom lite olika och tänkte beskriva det här. Vill bara tillägga att detta är högst personligt och har inga som helst veteskapliga (kanske lite men....) belägg.

Träningsvärk och liknande: inte en riktig skada utan det som kommer när man tränar nya saker, eller saker man inte tränat på länge. T ex varje höst när jag drar igång med innebandyn igen. Det är smärtsamt efter de första 4-5 gångerna. Efter första gången kan det verkligen kännas som att jag skadat mig men av erfarenhet vet jag att så inte är fallet och lösningen är att träna igen.

Överansträngning (och underansträngning): Dessa är mer knepiga och här kan jag inte lika säkert säga att det inte är vad jag kalla Skada. Oftast uppkommer dom när jag ökat träningsmängden inom ett visst område under en kortare tid. Som när man periodiserar löpträningen, har fokuserat extra mycket på t ex mängd, då kan jag lätt få en överansträngning i t ex baksida lår.
Senaste exemplet är inför Berlin maraton där jag fick känning i vaden. Jag visste inte helt säkert att det inte var en Skada så jag vilade lite extra, starta om träningen lite lugnare och rehabade skiten ur vaden vilket fungerade bra. Just att det vände så snabbt när jag tog hand om känningen är ett säkert tecken på att det var en överansträngning.
Det vanligaste sättet att ta hand om en överansträngning är just att vila någon liten tid extra för att bli av med det akut onda (gärna annan träning under tiden) och sedan sätta igång igen fast ta det lite lugnt. Dessa skador beror ju ofta på att man har viss ojämnhet i muskelstyrka i kroppen så rehab/prehab är alltid rätt.

Skador: Allt annat. Som tur är har jag sluppit riktiga Skador på länge. Senast var nog löparknäet efter Sthlm maraton 2014 och just löparknä angriper man mer som en överansträngning i och med att man kan (bör) träna så mycket som det går.
Det som hänt senaste 5 åren är att jag blivit smart när jag börjar få känningar. Jag kör t ex inga voltarenkurer för att kunna träna vidare (kan dock hända att jag tar voltaren eller liknande för att dämpa en inflammation) utan vill alltid kunna känna hur ont det faktiskt gör. Det är ju inte smärtan i stort som förhindrar träning utan varför man får ont.
Just att jag tänker efter tidigare tror jag är huvudanledningen att riktiga Skador inte varit så vanliga sen jag började med löpning.

Däremot har jag småbarn och får allt som oftast handskas med förkylningar och gränslandet mellan att vara frisk och sjuk men det är ett helt eget inlägg bara det.....

Så hur ska vi löpare då göra för att slippa alla småkänningar? Hur kommer det sig att så många löpare alltid (eller i alla falla ofta) har känningar? Är löpning verkligen nyttigt?
Detta är frågor som jag inte har några svar på, eller snarare så har jag massor av svar (som oftast dyker upp under löprundorna) men inga svara som visar sig fungera fullt ut.

Så jag fortsätter att rehaba/prehaba så mycket jag hinner och orkar och fortsätter drömma om den där tävlingen där jag får deltaga efter en perfekt uppladdningsmånad utan känningar eller sjukdomar.





tisdag 27 september 2016

Tävlingsrapport Berlin marathon 2016 - uppgörelsen

Så är det då dags att summera årets stora träningsmål, Berlin marathon. Det har varit en spännande resa dit där jag fått planera om flera gånger. Det startade riktigt illa men slutade ändå (OBS spoilers!) bra. Det var många intryck på vägen, inte minst under själva resan och jag ska göra mitt bästa för att försöka sammanfatta dem nedan.

Förberedelser:
Jag önskar att hela året hade flutit på med den träning jag planerade senhösten 2015. Jag hade planerat för stora ting, där bland annat Sthlm marathon fanns med som ett delmål mot Berlin. Men på grund av livet med familj, småbarn, sjukdomar, jobb etc så blev det inte så. Mina träningssiffror från november 2015 till mars 2016 var (ca) 80, 9, 96, 31 och 43 km, som jämförelser så ligger jag på ca 120 en normal månad. Träningen var dessutom väldigt utspridd, det var träning en vecka, sjuk 2, träning 2 veckor, sjuk en, träning 4 dagar, sjuk 2 veckor och så fortsatte det, ingenting att bygga ett marathon på direkt.

I april kom jag igång lite med 100 km och i maj och juni hade jag lite drygt 135 km per månad. Nu hade jag Sthlm triathlon inplanerat 3 juli så det blev en hel del simning, cykling och kombinationspass (ingående löpning i kombinationspassen ingår dock i löpstatistiken) vilket jag tror var bra då jag aldrig riskerade att överträna löpningen för att ”komma ifatt” som man lätt kan göra och därmed skada sig. Nu kom jag istället in i juli med en helt ok grundträning och en större allmänstyrka än vad jag brukar ha tack vare simning och cykling.

Med 12 veckor kvar la jag upp och följde i stort följande grundplan:
1 vecka lugnare träning efter Sthlm tri.
4 veckor stegrande träning där långpassen skulle bli ca 23, 25, 27, 29 (dom blev lite längre), samtidigt som jag skulle försöka få in något pass i veckan med tempo. Långpassen gick riktigt bra men tempodelen var på tok för tung, även om jag körde en avstämning över 15 km sista vecka som låg i paritet med avstämningen inför Sthlm marathon 2014.
Sen var det dags för nästan två veckors tempo där jag hade midnattsloppet under helgen (gick ok) och Bellmanstafetten veckan efter (gick riktigt bra) för att sedan starta en ny 3-veckorsperiod av stegrande längd där jag tänkt 25, 28, 32 som blev 24, 28 och 30. Det var också meningen att passen skulle innehålla 8, 10 och 8 km fartökning i passen. Detta sprack på sista långpasset då vaden spökade och jag fick avbryta och ta mig hem. Som tur var visade det sig vara snabbt övergående och hade bara minimal inverkan på träningen genom några avkortade pass veckan efter samt en massa rehabövningar.
Fick planera om lite bland nyckelpassen och med två veckor kvar körde jag ett 2 mil långt pass varav 16 km i tävlingsfart och det var tungt. Det positiva var att vaden kändes ok men annars var det tungt, så tungt att jag var på väg att avskriva alla tänkta mål.
Men sen hände något, jag gav mig ut och körde några pass på känsla, bland annat det bästa mil-träningspasset jag någonsin kört och med en vecka kvar gav jag mig ut på ett nytt 2-milspass med tanken att bara flyta på, och det gjorde jag, i tävlingstempo hela varvet. Det var så skönt att få den avstämningen och med det i bagaget (tillsammans med massor av tränings/tävlings-kläder, 2 par löparskor, massor av energi-produkter och lite civila kläder) så reste jag på torsdagen ner till Malmö för vidare transport mot Berlin.

Resan:
Det har varit en makalös trevlig resa. Tågresan till Malmö flöt på med en hel del jobb. Sen buss ut till Lis och Peter där jag fick trevligt umgänge, god mat och inte minst ett stort lass glass. Jag älskar verkligen veckan med uppladdning och all mat man kan vilja ha. Sen åkte vi taxi till bussen som skulle ta oss till Berlin och ombord på den satt redan Jens och hade bokat de tuffa platserna längst bak. Bussresan flöt på med en del färja och vi kom fram till Berlin på eftermiddagen och blev direkt körda till mässan. Där hämtade vi nummerlapp, seedade upp mig en startgrupp (till samma som Jens skulle starta i) och strövade sen runt och gottade oss i löpprylar. Vi avslutade med att låta Peter njuta av sitt VIP-medelemskap (det är Peters 14e Berlin) några minuter i VIP-corner för att sen sätta oss på bussen igen och åka till hotellet.
På mässan

Utanför mässan

Middag blev det på den beryktade resturangen Dante där det självklart beställdes pizza. Det kändes som att allt vi åt de här dagarna var pizza och pasta och även om jag åt mycket så var jag inte i närheten av Jens som i sin tur inte var i närheten av Peters intag. Dom två hällde dessutom i sig carbonloaders morgon, middag och kväll. Så om jag var fulladdad så var dom steget värre.

På lördagen fick jag springa frukostjoggen som var ett riktigt litet trevligt evenemang där man springer ca 6 km i samlad trupp till olympiastadion varpå man bjuds på lite frukost. Vi pratar flera tusen människor som samtidigt joggar fram i ca 6:30-tempo och skrattar, sjunger, skriker, fotograferar och har allmänt kul. Det ska man inte missa när man gör sitt första Berlin marathon och det är jag glad att jag inte gjorde. Jag brukar dessutom ta en morgonjogg dagen innan tävling så det passade bra i min uppladdning.
Det fanns pokemons att jaga på frukostjoggen

Fortfarande pigga efter 6 väldigt lugna km

Resten av lördagen gick till att vila, äta pizza på Dantes, vila mer, äta pasta-buffé och vila. Däremellan diskuterades upplägg för loppet, taktik, starthastigheter och en massa annat och när jag gick till sängs var planen klar.
Färdig för loppet

Pigga i bussen på väg till loppet

På söndagen, loppdagen, åt vi frukost, tog bussen bort till start, fixade och donade där fram till start. Själva loppet står det om nedan men utan att avslöja för mycket så var jag riktigt trött efteråt. Ännu värre blev det av ett felbeslut som innebar att vi gick de dryga sex kilometrarna till hotellet istället för buss eller taxi. Det var en lång promenad på stela ben. Efter en lång dusch så blev det en öl och en GT i baren samt en gemensam avslutningsmiddag på hotellet.

Middagen var sisådär så när jag var på väg i sängs så kommer ett mess från Jens som undrar om jag ska med till Burger King för en burgare och visst hängde jag med dit. Inget anant kunde ha varit ett lika bra avslut på min marathondag som en pommes, en fanta och en stor milkshake.

På måndagen var det sen en bussresa till Malmö med massor av analyser och väl i Malmö en trevlig middag hemma hos Lis och Peter igen. Självklart med mer glass och lite kladdkaka som efterätt.

Sen var det bara en ny tågresa hem till Sthlm och familjen på tisdagen kvar.

Målen med loppet:
Resultatmässigt hade jag tre mål:
Guld: under 3:10.
Silver: under 3:15.
Godkänt: nytt PB, under 3:22.
Skamgräns: 3:30.

Sen ville jag springa bättre än Jens och drömde om att kunna utmana Peter, vilket var en utopi.

Taktiken var att starta i 4:30-tempo och ligga där så länge som möjligt, enkelt och mätbart.

Loppet – mitt lopp:
Så hur var mitt lopp då?
Om man bryter ut min personliga insats och bortser från tävlingsmomentet med Jens.

Jag brukar kunna återge det mesta av ett lopp i detalj när jag vill men jag upptäcker när jag skriver det här att jag har flera luckor rörande just detta lopp men med hjälp av vissa nyckelkänslor samt statistiken på garmin så får jag en bra bild ändå.

I stort så var loppet riktigt trevligt. Publiken var underbar, dom doppade och hejade på löparna med namn (stod namn på nummerlapparna). Vyerna var intressanta och roliga, många fina torg, många turistattraktioner och flera härliga sträckor under loppet.

Banan är verkligen platt. I jämförelse med allt jag sprungit så har jag aldrig sprungit något så platt, kanske med undantag för kvällsjoggen med Peter på torsdagen innan.

Jag startade bra, lagom första km på dryga 4:40 och sedan hittade jag ett 4:30-tempo. Dock började jag ganska snabbt irritera mig på att km-skyltarna inte stämde med klockans km och det där växte inom mig. Behövde också ta en 30 sekunders kisspaus vid första vätskestationen och det påverkade mig kanske också lite.

Här känner jag att jag vek ner mig mentalt och lät en yttre omständighet (som jag dessutom vet om och som finns på alla lopp) påverka mig allt för mycket. Rent löpmässigt påverkade det tempot så att jag ökade lite för mycket, låg närmare 4:20 än 4:30 på flera kilometrar och kände mig mer och mer stressad. Vet inte hur mycket detta påverkade min ork men rent mentalt var jag beredd att lägga av efter drygt halv loppet och då gjordes ändå halvan på lite drygt 1:35 vilket var i stort sätt enligt plan.

Vid 25-26 var jag tvungen att börja släppa lite på Jens (mer om det nedan) vilket egentligen var att mitt tempo sjönk lite till drygt 4:30 under några km för att sedan från km 28 bli 4:40-4:45.
Det var ett medvetet val att sänka farten lite och mentalt starta om med nytt mål för att inte längre ligga kvar med alla negativa tankar utan vända det till något mer positivt…
…och det lyckades över förväntan.

Rent fysiskt så var kroppen trött hela vägen in från ca 25 km, det kändes i framförallt lår men också lite i vader, vrister och fötter. Däremot var energin inget problem (fastän jag intog klart mindre energi under loppet än vad jag tänkt mig) och som jag skrev så slutade jag med negativa tankar och fokuserade på det positiva:
  • att jag orkade springa på i sub 4:45-tempo
  • att jag var trött men ändå kunde njuta lite av loppet och omgivningen
  • att jag var i Berlin och fick njuta av publiken
  • att jag kände mig säker på att klara mig i mål med ett nytt PB

Det gick såpas bra att när jag nådde 37 km och hade 5 km kvar så bestämde jag mig för att försöka springa fort nog för att komma under 3:15 och det borde vara 4:35-tempo. Det höll i ca 3 km men sen sa kroppen ifrån och mina sista 2 km var ingen njutning. Jag kommer ihåg känslan på upploppet av att jag verkligen spurtade och att jag tittade på klockan och förstod inte att den sa 4:50-tempo… ….jag spurtade ju för allt jag kunde.

Väl i mål tillät jag mig ta några försiktiga gångsteg, vilket tydligen var så vingligt att en trevlig sjukvårdare var tvungen att fråga om jag var ok, det måste ju betyda att jag gav allt.

Något som också tydde på att jag gav allt var att jag aldrig, oavsett hur mycket pengar jag hade fått, skulle kunnat springa ens tio meter till direkt efter målgång.

Tävlingen:
Så hur kopplar jag då mitt lopp till tävlingen med Jens?

Till att börja med så är historien att vi båda började löpträna (igen) för drygt fem år sedan och Jens kastade sig genast över marathon som utmaning och jag var inte sen att följa. Trots att vi under dessa fem år jämfört oss, stöttat och sporrat varandra och hållit reda på varandras fram- och motgångar så har vi innan Berlin aldrig sprungit samma lopp. Men nu var det dags.

Jens hade en plan om att börja i 4:45-tempo men under sista kvällen ändrade han den till att hänga på mig så att vi dels tillsammans kunde göra en satsning på 3:10 men framförallt så att alla som kände till utmaningen kunde få följa vår framfart med spänning och så att vi kunde bjuda på en så bra show som möjligt.

Ni vet hur det började och vi följdes åt över halva loppet (då var det fortfarande jag som drog). Vid ett tillfälle, vid en vätskestation, så var Jens plötsligt borta och just då undrade jag om han faktiskt gav upp? Men så var det såklart inte, han hade bara tappat lite extra vid just vätskestationen och jag kommer ihåg att jag tänkte att det är så jag ska göra om vi håller ihop över 30 km, jag ska sticka vid första station efter 30.

Nu blev det ju inte så utan istället fick jag först börja lägga mig efter Jens och sedan sakta börja släppa.
Jag kämpade ju med fler mentala demoner just i detta skede av loppet så det första jag fick släppa var prestigen i vår utmaning och redan där accepterade jag att Jens var den starkaste löparen denna dag och förvånansvärt lätt kunde jag låta det bero och koncentrera mig på mitt lopp resten av vägen.

Tittar man på tider (lite svårt att jämföra rakt av i garmin) så ser det ut som att Jens ledde som mest vid 36 och då nästan 2 minuter och 40 sekunder. Jag lyckades avsluta lite lite starkare och i mål var avståndet 2 minuter och 17 sekunder.

Den lilla vinsten jag kan ta med mig är att jag (bortsett från toastoppet) inte hade någon km över 5 minuter medans Jens faktiskt hade en  mot slutet, men det är verkligen en liten vinst.

Jag kan helt och fullt acceptera resultatet, Jens är värdig vinnare av utmaningen och en bättre marathonlöpare än mig, iaf just nu. Det finns massor av förklaring (men inga ursäkter) för detta och det har jag och Jens börjat analysera (eller nördat enligt vissa) och kommer fortsätta göra det under lång tid framöver.

Hur som helst är det helt klart så att vi har nått en sådan nivå i löpningen att jag inte längre kan ha min milen-träning i grunden och bara hux flux växla upp till marathon på några månader och tro att jag ska kunna ge Jens en chans på den distansen och den insikten tar jag med mig.
Peter jag och Jens - nöjda :-)

Fler nöjda bussresenärer och en väldigt trött.

Resultat:
Tid: 3:16:08 (3:19:06).
Placering: 3357 av 26 807 herrar. 719 av 4513 i min åldergrupp (M40).
222 av 9247 damer slog mig.

Mer än godkänt och jag ger mig själv (bara på resultatet och genomförandet) 4 starka vätskebälten av 5 möjliga. Det som drar ner betyget är hur dåligt jag mentalt tacklade loppets första 25 km.
Efter en mara är man värd en....

Känslan:
Det är inte samma tomhet som efter Sthlms marathon 2014, det här är inte riktigt samma slutmål som det då var.

Istället känns det inspirerande att träna vidare, att nu få träna utan att känna tvånget och pressen inför ett lopp. Jag vill dels hålla igång en viss volym men framförallt bli lite snabbare igen, få utväxling av den träning jag gjort och få känna flytet av att flyga fram i högre farter.

Jag hade behövt några fler långpass och en hel del mer tempoträning med långa tröskelintervaller för att lära mig springa med den trötthet som kommer under ett marathon och jag vill ha den grunden året om att kunna göra den träningen, inte behöva börja om från noll med mindre än ett halvår till start.

Jag känner en längtan efter en halvmara under hösten, efter ett eller flera millopp till våren, kanske efter Sthlm marathon i vår och/eller Berlin nästa höst. Jag känner att jag vill simma lite, cykla lite, spela lite innebandy samtidigt som jag får springa roliga pass.


Jag känner mig helt enkelt så nöjd med, så tillfreds med och så stolt över min resa och mitt lopp att jag bara har positiva känslor med mig nu när två dygn gått att det känns som jag tagit ett ganska stort kliv i mitt löparliv. Nu ska jag bara förvalta det vidare och samtidigt njuta.  
Utmaningen avklarad

lördag 24 september 2016

Berlin - kvällen innan

Sådär ja. Nu börjar jag bli redo. Allt framme, fickor fulla med energipreparat och sängen kallar snart.

Planen är mycket enklare än i Sthlm, mitt första marathon. Jag ska försöka hålla 4:30 (45 minuter per mil) så länge som möjligt.
Håller det hela vägen så kommer jag under 3:10 vilket är mitt guldmål.
Missar jag sista milen tappar nån halvminut per km där så klarar jag 3:15 vilket är mitt silvermål.
Skulle jag få sakta in redan halvvägs så har jag ändå en god chans att komma under 3:20 vilket ger ett nytt PB. Det är i alla fall godkänt.
Blir det däremot över 3:30 så är det rent dåligt men risken för det är liten om jag inte skadar mig.

Jag skulle vilja haft några fler långpass och några färre kg att släpa runt men när man summerar året så är jag i princip så förberedd som jag kan vara.

Starten går som sagt 9:15 imorgon så vid halv tolv når jag tre mil enligt plan och det är då jag behöver all hjälp jag kan få.

tisdag 20 september 2016

En knapp vecka till Berlin marathon

Känsla, känsla, känsla!

Allt just nu handlar om att hitta känsla.
Känsla för löpning
Känsla för farten
Känsla att jag behärskar distansen
Känsla att jag behärskar farten...
....i kombination med distansen
Känslan att jag är stark, snabb, lätt
Känslan att Berlin kommer bli ett lyckat lopp.

Förra veckan hittade jag massor av bra känsla i två av de bättre pass jag någonsin genomfört. Inte de snabbaste, längsta eller tuffaste passen utan två av de bäst passen, just på grund av känslan.

Dels ett milpass, som nog iofs var ett av de snabbaste träningsmilar jag genomfört, vars känsla var lätt och snabb. Känslan efteråt var att jag kunde fortsätta ett bra tag till, det fanns mer att ge.

Dels ett pass på knappt två mil där jag satte av med tanken att hålla ett lätt, långt löpsteg i bra frekvens men utan att förta mig och där jag skulle göra en farthöjning den tredje 5:n till tänkt tävlingsfart. Det visade sig att det lugnare tempot var nästan tävlingsfart redan där så fartökningar fick gå i överfart. Trots det var känslan efteråt att jag hade dubbla distansen i mig i samma tempo och då är jag ju nästan i mål.

Känslan just nu, mindre än en vecka kvar är positiv, den är stark, den är lätt, den är snabb och den är förhoppningsvis redo för distansen.

Om mindre än en vecka så vet vi.

lördag 10 september 2016

Berlin marathon 2 veckor kvar

Har inte skrivit så mycket om att jag ska springa Berlin marathon om två veckor. 
Anledningen är att jag är ovanligt osäker på min form, inställning, mina förväntningar samt min motståndares form. 

Ja för visst ligger det en utmaning i bakgrunden. En lite koll om vem som faktiskt kan springa den snabbaste maran mellan mig o Jens. 

Nu är det ju så att Jens gjorde en IM nyligen och kämpar för att kroppen ska återhämta sig. 
Jag däremot kämpar med att anpassa kroppen för den tid den ska arbeta och hoppas på att det räcker när jag väl står där på startlinjen. 
Vi har lite olika vägar mot våra mål men det känns som att vi om båda lyckad kommer ha ett jämt race. 

Just nu har jag en liten oro för mina vader som började krångla på förra veckans långpass. Därav den moderiktiga bilden på mitt nya inköp: vadkompressitionsskydd.  

Dom verkar faktiskt kunna hjälpa, iaf om man får lita på dagens knappa 20 km i 4:37-fart. 

Bara att kämpa på nu 😃