Löpåret 2014 - Del 6, ...(Efter Marathon)

Läs Del 1 här
Läs Del 2 här
Läs Del 3 här
Läs Del 4 här
Läs Del 5 här

Så var det avklarat, maratonet, 42,2 km genom Sthlm på lite drygt 3 timmar och 20 minuter.

Vad nu då?

Vad gör jag nu?

Hur ska jag motivera mig att fortsätta träna lika mycket, engagera mig lika mycket, ta i lika mycket?

Det var frågor jag ställde mig i juni och som jag på många sätt fortfarande inte fått svar på. Jag var inte beredd på den mättnad som infann sig, hur nöjd jag var (både fysiskt och psykiskt) och hur svårt det var att fortsätta träna så målmedvetet.

Så vad gjorde jag åt det?

En sak var att börja blogga, inte främst för att skriva om motivationsproblem utan mer för att pressa mig själv att tänka på löpning/träning och för att träna så jag har något att skriva om.

Sommarnöje (efter löpning såklart)

När jag skriver att det var svårt att motivera sig så måste man sätta det uttrycket i rätt perspektiv. Det var ju inte svårt att ge sig ut och springa. Med tanke på hur vältränad jag var så var det tvärt om lätt att ge sig ut och springa, men att springa lugnt, inte att pressa sig för att utvecklas.

Varje gång jag försökte pressa mig lite till så hände två saker:

• Jag ”gav upp” och tog det lite lugnare än vad jag kunde, sprang lite kortare, lite långsammare, lite färre repetitioner. Mentalt kunde jag bara inte förmå mig att pressa ut det sista.
• Dessutom drogs jag lite med fysiska besvär efter marathonet (se här) som dök upp lite oregelbundet.

Summan blev att jag fortsatte träna regelbundet men inte på den nivån som behövdes för att fortsätta utvecklas, istället gick det bakåt.

Det mesta av det här finns att läsa genom bloggen, men när jag analyserar min löpning ”Efter Marathon” så är det ganska enkelt.

Jag tränade på en för låg nivå med för lite engagemang och motivation.

Resultaten under hösten blev därefter. Bästa loppet var det första, Midnattsloppet där jag perssade milen ordentligt. Därefter kom Bellmansstafettendär jag slog nytt PB på 5 km, detta knappt en vecka efter ML.

Annat sätt att motivera sig
Köpa nya skor till ML och BS

Veckan efter det skulle jag sprungit Kistaloppet men blev magsjuk. Det var synd för jag tror så här i efterhand att det loppet hade varit perfekt för mig. Det tänker jag utifrån att ML och BS kunde räknas som två riktigt bra kvalitetspass som skulle gett mig edgen att springa under 40 minuter på milen.

Istället för Kistaloppet blev det premiär på ban-tävling. 800m och 1500m på Runday Raceday, kul och spännande med något helt nytt.

Trött banlöpare

Sen följde Sthlm halvmara, Malmö halvmara och Hässelbyloppet. Alla tre ok insatser men inte alls i fas med vad jag skulle kunnat om jag tränat lite mer kvalitativt under hösten. Hässelbyloppet är jag både mest och minst nöjd med då jag hade lagt upp en plan på precis under 40 minuter vilket höll i 8-8,5 km för att sedan raseras helt. Med en tappad minut på sista 1,5 km så blev det precis under 41 minuter istället och resultatmässigt ett misslyckande. Var dock väldigt nöjd att jag kunde starta och genomföra loppet efter plan, det var annars lite si och så med det under hösten.

Ännu tröttar på Hässelbyloppet

Efter Hässelby la jag ner tävlingssäsongen trots att jag hade tunnelloppet kvar. Tunnelloppet sprang jag som ett upplevelselopp och för första gången genomförde jag ett lopp helt utan klocka, bara på känsla. Tunnelloppet blev en bra avslutning på ett år som måste räknas som lyckat. Både resultatmässigt (trots den sämre hösten) och upplevelsemässigt, med flera väl genomförda lopp och såklart ett Marathon.

Nu laddar jag om för ett nytt år med fokus på lite andra saker (ska bland annat få en till liten plutt att ta hand om hemma) och kanske inte bara löpning, löpning, löpning.

Mål- och träningsmässigt för 2015 innebär det att:

• Jag har börjat simträna, går för närvarande en crawlkurs.
• Jag skulle vilja genomföra en triathlon och/eller en swimrun.
• Springa ett trail-lopp.
• Satsa mestadels på milen som distans och verkligen knäcka sub 40.

Fantastiskt gult :)

Jag hoppas att en vinter kommer ge mig tillbaka motivationen och viljan att pressa mig lite extra.

Tävlingsrapport Tunnelloppet 2014 - ett unikt lopp

Detta blev ett unikt lopp på flera sätt.

Innan start, en massa gula västar :-)

• Dels är det ju ett unikt tillfälle att springa i norra länken, det lär inte hända igen.
• Dels att springa med så många andra människor på så begränsad yta, kommer inte heller hända så många gånger.
• Till sist var det för första gången någonsin som min inställning och mina förväntningar inför ett lopp inte hade någonting med resultat, tid och prestation att göra. Jag hade redan innan loppet bestämt att genomförandet skull bara bygga på den unika upplevelse jag förväntade mig.

”Jaja Anders, vi känner dig, såklart du försökte springa fort ändå. Så fort du såg tiden för första kilometern så var det där med upplevelse kört, sen var det bara tidsjakt igen. Eller hur?”

Ja, det är inte helt orimligt att tro det så därför valde jag (hör och häpna) att springa utan klocka.

”Jaha, utan GPS på klockan menar du? För du tog väl mellantider vid varje km-markering ändå?”

Nej, helt utan klocka. Naken så att säga. Jag känner ju mig själv också och för att inte ens bli frestad så valde jag bort egen tidtagning. Dock är vissa vanor svåra att bryta så det blev ett flertal tittningar på den tomma vänstra handleden J

Vad gav då detta för mervärde?

1. Att springa på känsla, att kunna reglera tempot utifrån kroppens signaler är en skön upplevelse. Ändå gjorde stämningen och adrenalinet att det gick nästan lika fort som ett tempopass på milen brukar gå.
2. Jag kunde sakta in lite vid varje konstverk, varje extra underhållning och faktiskt uppleva allt ordentligt. Som sagt, det kommer inte igen.
3. Att inte behöva spurta sista 1-2 km för att försöka kräma ur det sista var otroligt skönt. Gick i mål trött men inte på något sätt slutkörd.
4. Slippa stressa eller bli frustrerad över hur dåligt ”höger-regeln” fungerar. Sakta kryssa fram när jag ville och/eller vänta på en lucka utan att fundera på hur mycket tid jag tappat.

Så loppet då:

Vi valde faktiskt att ta bilen då hela familjen skulle med. Fick ändå parkering ca 10 minuters gångväg från startområdet så det var ok. Medan fru och son gick och käkade lunch stack jag ner till starten och värmde upp lite (fast mest slappade jag, skulle ju inte springa så fort idag).

Hade långa tajts och en långärmad funktionströja av tunnare modell att springa i + mössa (åkte av snabbt) och de obligatoriska västen och handskarna (även handskarna åkte av efter 3-4 km). Som överdrag hade jag min gamla, gamla, gröna överdragströja som numera ska värma någon annan hoppas jag.

Laddad? Sista gången i min gamla gröna tröja.

Startproceduren var lite strulig. Tidigt insläpp, fram till ett första stopp där jag av någon anledning höll på att dras med i startgruppen framför min (fick halka tillbaka in i rätt startgrupp med påföljd att jag hamnade längst fram, bra det J ).

Sen bar det iväg. Några rusade, några gick men flertalet kom iväg bra. Banan är egentligen ganska lätt att förklara:

• Först lång nerförsbacke.
• Sedan ganska lång uppförsbacke.
• Följt av en ganska lång nerförsbacke.
• Åter en lång uppförsbacke som slutar i en vändning.
• Lång nerförsbacke.
• Lite, lite platt löpning.
• Lång uppförsbacke som slutar i vändning.
• Lång nerförsbacke.
• Kort, kort platt löpning igen.
• Kort uppför med vändning.
• Kort nerför.
• Sedan ganska lång uppförsbacke.
• Följt av en ganska lång nerförsbacke.
• Till sist en lång uppförsbacke som slutar i en brant knicks upp till mål.

Det som gjorde banan intressant var alla konstverk, extra händelser och det lite spännande att springa i en tunnel.

• De bästa var (utan inbördes ordning): 
• Konstverket Vinter – med konstgjord snö, fantastisk upplevelse. 
• Special-ljus – gjorde att alla västar lystes upp ordentligt, coolt.
• Salsatrummorna – hög volym men vilket drag. 
• ”Andra sidan är ni klara” – ”Jajamensan fattas bara” som löparna skrek vid vändpunkten – den som drog igång det borde få något extrapris.

Så ett häftigt lopp, en unik upplevelse och ett skönt genomförande.

Den enda kritiken jag kan känna såhär några dagar efteråt är att det var fegt av arrangören att förlänga loppet till 1 mil, som alla andra lopp. Varför kunde det inte få vara 9,3 km eller liknande? Varför måste alla lopp vara samma gamla sträckor? Det hade varit perfekt med en unik distans, t ex det 9,4 km långa tunnelloppet – engångsupplevelsen.