Vasaloppet 2023

Dags för årets höjdpunkt och vilken höjdpunkt det skulle bli. Nästan allt hade funkat perfekt under vintern så hur skulle det kunna bli annat än perfekt. 

Jag vet, snacka om att bjuda in katastrofen 🤣

Jag har sen december kunnat checka i alla boxar för att få ett bra Vasalopp, jag har:

- Varit frisk

- Kunnat göra i princip all träning som tänkt

- Gjort ett lärorikt (Craft ski marathon) och ett nästintill perfekt (Engelbrektsloppet 45) seedningslopp

- Seedat mig till led 2

- Blivit uthålligare, starkare, smartare (nåja, skidmässigt då alltså 😉)

- Haft en perfekt uppladdningsvecka i Kläppen med familjen

- Åkt en bra genomkörare mellan Mångsbodarna och Evertsberg på Vasaloppsstafetten

- Blivit påmind om att backarna upp till Evertsberg inte är att leka med (se punkt ovan)

- Fått ett myslopp med sonen (Vasaloppet 10) som rörelse dagen innan

- Fått all logistik på plats, alla förberedelser klara och en ovanligt bra sömn natten innan 

Vad kan gå fel?

Svaret är: inte speciellt mycket faktiskt. 

Visst blev vi lovade (ja eller kanske hoppades på, potato-potato) hårda nästan isiga spår som visade sig bli sega spår som efter ett tag pulveriserades och visst hade jag hoppats på att ha lite snabbare och bättre skidor än majoriteten av fältet istället för lite sämre men det är ju en del av skidåkningen, man kan bara göra det bästa av den situation man hamnar i. 

Och det gjorde jag verkligen 😃 💪 

Starten är starten och den var såklart lite smidigare från led 2 än från led 4. Men ändå blev det stopp in i backen och många som bara måste försöka tränga sig fram även när det inte finns nån plats alls. 

Startbacken gick ändå 4 minuter snabbare än förra året så det flöt på bra. 

Mattias körde om mig uppför men jag kom ganska snabbt ikapp (och om skulle det visa sig) på myrarna. Dessutom såg jag många XC:are vilket alltid är trevligt. 

Direkt jag började staka så kände jag att det inte skulle gå lätt. I spåren var det kört att ligga men även mellan spåren var det segt, och dessutom segare än vad åkare runt omkring verkade ha (inte alla såklart men majoriteten gled ifrån nedför, även när jag fick sug). Där och då tänkte jag att jag kommer få igen det här efter Evertsberg, precis som förra året, att skidorna var vallade för andra halvan… ..men det visade sig inte stämma. 

Hur som så hängde jag ett kort tag med två Xc-åkare som jag märkte åkte lite för fort för mig just idag så jag fick släppa och leta annat sällskap och då kom Sara åkande i en bra fart så jag hängde på. 

Vi hade sen sällskap en bra bit, men i backarna upp mot Risberg så fick jag släppa lite (hon är grymt stark uppför 😅). Jag kunde dock ta igen det på de mer lättåkta partierna och efter Evertsberg så tog jag och behöll täten typ hela vägen fram till Eldris. 

Jag älskar verkligen partierna nedanför efter Evertsberg, jag är vanligtvis snabbast av alla runt omkring mig där men i år var det en mentalt jobbig resa. Ja, jag låg 400-500 platser längre fram än tidigare år så det är såklart fler bra utförsåkare där men vad frustrerande det är när man ligger i baksuget och ändå tappar. Jag plockade ändå placeringar fram till Oxberg men det var inte tack var skidorna. 

Hör någonstans fick jag också acceptera att skidorna inte skulle bli bra under andra halvan, dom var helt enkelt aldrig bra. Istället letade jag desperat efter bästa glidet och det visade sig vara längst till höger, där skotern hade kört sönder snön helt. Där ute hade jag det bästa glidet. Nästan alla andra låg längst till höger eller i spåren (förstår inte att så många låg i spåren, som kan inte varit det bästa stället att ligga för någon 🤷‍♂️). 

Jag kämpade på, rejält trött nu i hela överkroppen och också vaderna började ta stryk men det var bara att fortsätta. 

Jag kände ändå att jag åkte ganska bra, kunde behålla en helt ok teknik, körde så bra jag kunde uppför (även om det är uppför jag är som svagast) och försökte orka trycka på på de platta partierna för att hänga med övriga där. 

Tycker jag gjorde en strong insats och är riktigt nöjd med att jag mentalt var med hela vägen. 

Hade inte riktigt koll på Sara på den här sträckan men hon låg tydligen ganska nära bakom mig den mesta av vägen och efter Eldris dök hon för första gången på länge upp i mitt synfält. Inte nog med det, i de små men tydliga backarna efter Eldris så ställde hon mig totalt och drog ifrån. Som mest var det nog uppe i 150 m men när backarna tog slut så började jag närma mig. 

Ska vara brutalt ärlig här, det blev helt plötsligt väldigt viktigt för mig att köra om Sara 😌😂 och det gjorde jag. 

In i Mora var jag före och jag tänkte inte släppa. Fokuserade istället på åkare framför och när jag kom till Auklandbron så studsade jag faktiskt upp för de 💪 

Det skulle dock visa sig vara mina sista krafter för i lilla backen upp till upploppet tog en evighet istället. 😧 

Så in på upploppet var det bara viljekraft, såg en åkare lite framför och manade fram en bild av att det var nr 1000 och att jag var tvungen att slå honom för att komma topp 1000. Det lyckades, jag slog honom men inte blev det topp 1000 för det 😂. 

Det visade sig bli plats 1230 bland herrar och 1297 totalt. Detta med en tid 5:13:17. 

Sara kom i mål några sekunder senare och jag är riktigt tacksam för hennes hjälp under loppet och hoppas hon hade nytta av mig likaså 🤗. 

Nu två dagar senare har den makalösa värken i alla överkroppsmuskler börjat lägga sig och jag tänker redan på nästa års lopp, framförallt vad jag vill bli bättre på till dess. 

Jag behöver bli starkare, rent muskulärt. Jag behöver bli bättre uppför, tappar för mycket där. Och sist men inte minst så måste jag nog ta för mig lite mer i startbacken, kan man vinna placeringar fram till och i början av backen så är dom energimässigt ganska snälla placeringar att vinna. I år var jag uppe på toppen bland massor av åkare från led 3 och t o m någon från led 4, det håller inte. 

Tack alla som varit en del av resan, både under året och loppet. Tack Järfälla Skidklubbs vuxengrupp för att jag får vara med och växa med er. Tack XCsthlm för all hårda träningspass, inspiration och erfarenhet. Och tack till min familj där glädjen att se mina killar ta sig an Vasaloppet 10 dagen innan Vasaloppet var en riktig boost 🥰. 

#vasaloppet #järfällaskidklubb #xcsthlm 

Tävlingsrapport Berlin marathon 2016 - uppgörelsen

Så är det då dags att summera årets stora träningsmål, Berlin marathon. Det har varit en spännande resa dit där jag fått planera om flera gånger. Det startade riktigt illa men slutade ändå (OBS spoilers!) bra. Det var många intryck på vägen, inte minst under själva resan och jag ska göra mitt bästa för att försöka sammanfatta dem nedan.

Förberedelser:

Jag önskar att hela året hade flutit på med den träning jag planerade senhösten 2015. Jag hade planerat för stora ting, där bland annat Sthlm marathon fanns med som ett delmål mot Berlin. Men på grund av livet med familj, småbarn, sjukdomar, jobb etc så blev det inte så. Mina träningssiffror från november 2015 till mars 2016 var (ca) 80, 9, 96, 31 och 43 km, som jämförelser så ligger jag på ca 120 en normal månad. Träningen var dessutom väldigt utspridd, det var träning en vecka, sjuk 2, träning 2 veckor, sjuk en, träning 4 dagar, sjuk 2 veckor och så fortsatte det, ingenting att bygga ett marathon på direkt.

I april kom jag igång lite med 100 km och i maj och juni hade jag lite drygt 135 km per månad. Nu hade jag Sthlm triathlon inplanerat 3 juli så det blev en hel del simning, cykling och kombinationspass (ingående löpning i kombinationspassen ingår dock i löpstatistiken) vilket jag tror var bra då jag aldrig riskerade att överträna löpningen för att ”komma ifatt” som man lätt kan göra och därmed skada sig. Nu kom jag istället in i juli med en helt ok grundträning och en större allmänstyrka än vad jag brukar ha tack vare simning och cykling.

Med 12 veckor kvar la jag upp och följde i stort följande grundplan:
1 vecka lugnare träning efter Sthlm tri.
4 veckor stegrande träning där långpassen skulle bli ca 23, 25, 27, 29 (dom blev lite längre), samtidigt som jag skulle försöka få in något pass i veckan med tempo. Långpassen gick riktigt bra men tempodelen var på tok för tung, även om jag körde en avstämning över 15 km sista vecka som låg i paritet med avstämningen inför Sthlm marathon 2014.

Sen var det dags för nästan två veckors tempo där jag hade midnattsloppet under helgen (gick ok) och Bellmanstafetten veckan efter (gick riktigt bra) för att sedan starta en ny 3-veckorsperiod av stegrande längd där jag tänkt 25, 28, 32 som blev 24, 28 och 30. Det var också meningen att passen skulle innehålla 8, 10 och 8 km fartökning i passen. Detta sprack på sista långpasset då vaden spökade och jag fick avbryta och ta mig hem. Som tur var visade det sig vara snabbt övergående och hade bara minimal inverkan på träningen genom några avkortade pass veckan efter samt en massa rehabövningar.

Fick planera om lite bland nyckelpassen och med två veckor kvar körde jag ett 2 mil långt pass varav 16 km i tävlingsfart och det var tungt. Det positiva var att vaden kändes ok men annars var det tungt, så tungt att jag var på väg att avskriva alla tänkta mål.

Men sen hände något, jag gav mig ut och körde några pass på känsla, bland annat det bästa mil-träningspasset jag någonsin kört och med en vecka kvar gav jag mig ut på ett nytt 2-milspass med tanken att bara flyta på, och det gjorde jag, i tävlingstempo hela varvet. Det var så skönt att få den avstämningen och med det i bagaget (tillsammans med massor av tränings/tävlings-kläder, 2 par löparskor, massor av energi-produkter och lite civila kläder) så reste jag på torsdagen ner till Malmö för vidare transport mot Berlin.

Resan:

Det har varit en makalös trevlig resa. Tågresan till Malmö flöt på med en hel del jobb. Sen buss ut till Lis och Peter där jag fick trevligt umgänge, god mat och inte minst ett stort lass glass. Jag älskar verkligen veckan med uppladdning och all mat man kan vilja ha. Sen åkte vi taxi till bussen som skulle ta oss till Berlin och ombord på den satt redan Jens och hade bokat de tuffa platserna längst bak. Bussresan flöt på med en del färja och vi kom fram till Berlin på eftermiddagen och blev direkt körda till mässan. Där hämtade vi nummerlapp, seedade upp mig en startgrupp (till samma som Jens skulle starta i) och strövade sen runt och gottade oss i löpprylar. Vi avslutade med att låta Peter njuta av sitt VIP-medelemskap (det är Peters 14e Berlin) några minuter i VIP-corner för att sen sätta oss på bussen igen och åka till hotellet.

På mässan

Utanför mässan

Middag blev det på den beryktade resturangen Dante där det självklart beställdes pizza. Det kändes som att allt vi åt de här dagarna var pizza och pasta och även om jag åt mycket så var jag inte i närheten av Jens som i sin tur inte var i närheten av Peters intag. Dom två hällde dessutom i sig carbonloaders morgon, middag och kväll. Så om jag var fulladdad så var dom steget värre.

På lördagen fick jag springa frukostjoggen som var ett riktigt litet trevligt evenemang där man springer ca 6 km i samlad trupp till olympiastadion varpå man bjuds på lite frukost. Vi pratar flera tusen människor som samtidigt joggar fram i ca 6:30-tempo och skrattar, sjunger, skriker, fotograferar och har allmänt kul. Det ska man inte missa när man gör sitt första Berlin marathon och det är jag glad att jag inte gjorde. Jag brukar dessutom ta en morgonjogg dagen innan tävling så det passade bra i min uppladdning.

Det fanns pokemons att jaga på frukostjoggen

Fortfarande pigga efter 6 väldigt lugna km

Resten av lördagen gick till att vila, äta pizza på Dantes, vila mer, äta pasta-buffé och vila. Däremellan diskuterades upplägg för loppet, taktik, starthastigheter och en massa annat och när jag gick till sängs var planen klar.

Färdig för loppet

Pigga i bussen på väg till loppet

På söndagen, loppdagen, åt vi frukost, tog bussen bort till start, fixade och donade där fram till start. Själva loppet står det om nedan men utan att avslöja för mycket så var jag riktigt trött efteråt. Ännu värre blev det av ett felbeslut som innebar att vi gick de dryga sex kilometrarna till hotellet istället för buss eller taxi. Det var en lång promenad på stela ben. Efter en lång dusch så blev det en öl och en GT i baren samt en gemensam avslutningsmiddag på hotellet.

Middagen var sisådär så när jag var på väg i sängs så kommer ett mess från Jens som undrar om jag ska med till Burger King för en burgare och visst hängde jag med dit. Inget anant kunde ha varit ett lika bra avslut på min marathondag som en pommes, en fanta och en stor milkshake.

På måndagen var det sen en bussresa till Malmö med massor av analyser och väl i Malmö en trevlig middag hemma hos Lis och Peter igen. Självklart med mer glass och lite kladdkaka som efterätt.

Sen var det bara en ny tågresa hem till Sthlm och familjen på tisdagen kvar.

Målen med loppet:

Resultatmässigt hade jag tre mål:

Guld: under 3:10.
Silver: under 3:15.
Godkänt: nytt PB, under 3:22.
Skamgräns: 3:30.

Sen ville jag springa bättre än Jens och drömde om att kunna utmana Peter, vilket var en utopi.

Taktiken var att starta i 4:30-tempo och ligga där så länge som möjligt, enkelt och mätbart.

Loppet – mitt lopp:

Så hur var mitt lopp då?

Om man bryter ut min personliga insats och bortser från tävlingsmomentet med Jens.

Jag brukar kunna återge det mesta av ett lopp i detalj när jag vill men jag upptäcker när jag skriver det här att jag har flera luckor rörande just detta lopp men med hjälp av vissa nyckelkänslor samt statistiken på garmin så får jag en bra bild ändå.

I stort så var loppet riktigt trevligt. Publiken var underbar, dom doppade och hejade på löparna med namn (stod namn på nummerlapparna). Vyerna var intressanta och roliga, många fina torg, många turistattraktioner och flera härliga sträckor under loppet.

Banan är verkligen platt. I jämförelse med allt jag sprungit så har jag aldrig sprungit något så platt, kanske med undantag för kvällsjoggen med Peter på torsdagen innan.

Jag startade bra, lagom första km på dryga 4:40 och sedan hittade jag ett 4:30-tempo. Dock började jag ganska snabbt irritera mig på att km-skyltarna inte stämde med klockans km och det där växte inom mig. Behövde också ta en 30 sekunders kisspaus vid första vätskestationen och det påverkade mig kanske också lite.

Här känner jag att jag vek ner mig mentalt och lät en yttre omständighet (som jag dessutom vet om och som finns på alla lopp) påverka mig allt för mycket. Rent löpmässigt påverkade det tempot så att jag ökade lite för mycket, låg närmare 4:20 än 4:30 på flera kilometrar och kände mig mer och mer stressad. Vet inte hur mycket detta påverkade min ork men rent mentalt var jag beredd att lägga av efter drygt halv loppet och då gjordes ändå halvan på lite drygt 1:35 vilket var i stort sätt enligt plan.

Vid 25-26 var jag tvungen att börja släppa lite på Jens (mer om det nedan) vilket egentligen var att mitt tempo sjönk lite till drygt 4:30 under några km för att sedan från km 28 bli 4:40-4:45.

Det var ett medvetet val att sänka farten lite och mentalt starta om med nytt mål för att inte längre ligga kvar med alla negativa tankar utan vända det till något mer positivt…

…och det lyckades över förväntan.

Rent fysiskt så var kroppen trött hela vägen in från ca 25 km, det kändes i framförallt lår men också lite i vader, vrister och fötter. Däremot var energin inget problem (fastän jag intog klart mindre energi under loppet än vad jag tänkt mig) och som jag skrev så slutade jag med negativa tankar och fokuserade på det positiva:

• att jag orkade springa på i sub 4:45-tempo
• att jag var trött men ändå kunde njuta lite av loppet och omgivningen
• att jag var i Berlin och fick njuta av publiken
• att jag kände mig säker på att klara mig i mål med ett nytt PB

Det gick såpas bra att när jag nådde 37 km och hade 5 km kvar så bestämde jag mig för att försöka springa fort nog för att komma under 3:15 och det borde vara 4:35-tempo. Det höll i ca 3 km men sen sa kroppen ifrån och mina sista 2 km var ingen njutning. Jag kommer ihåg känslan på upploppet av att jag verkligen spurtade och att jag tittade på klockan och förstod inte att den sa 4:50-tempo… ….jag spurtade ju för allt jag kunde.

Väl i mål tillät jag mig ta några försiktiga gångsteg, vilket tydligen var så vingligt att en trevlig sjukvårdare var tvungen att fråga om jag var ok, det måste ju betyda att jag gav allt.

Något som också tydde på att jag gav allt var att jag aldrig, oavsett hur mycket pengar jag hade fått, skulle kunnat springa ens tio meter till direkt efter målgång.

Tävlingen:

Så hur kopplar jag då mitt lopp till tävlingen med Jens?

Till att börja med så är historien att vi båda började löpträna (igen) för drygt fem år sedan och Jens kastade sig genast över marathon som utmaning och jag var inte sen att följa. Trots att vi under dessa fem år jämfört oss, stöttat och sporrat varandra och hållit reda på varandras fram- och motgångar så har vi innan Berlin aldrig sprungit samma lopp. Men nu var det dags.

Jens hade en plan om att börja i 4:45-tempo men under sista kvällen ändrade han den till att hänga på mig så att vi dels tillsammans kunde göra en satsning på 3:10 men framförallt så att alla som kände till utmaningen kunde få följa vår framfart med spänning och så att vi kunde bjuda på en så bra show som möjligt.

Ni vet hur det började och vi följdes åt över halva loppet (då var det fortfarande jag som drog). Vid ett tillfälle, vid en vätskestation, så var Jens plötsligt borta och just då undrade jag om han faktiskt gav upp? Men så var det såklart inte, han hade bara tappat lite extra vid just vätskestationen och jag kommer ihåg att jag tänkte att det är så jag ska göra om vi håller ihop över 30 km, jag ska sticka vid första station efter 30.

Nu blev det ju inte så utan istället fick jag först börja lägga mig efter Jens och sedan sakta börja släppa.

Jag kämpade ju med fler mentala demoner just i detta skede av loppet så det första jag fick släppa var prestigen i vår utmaning och redan där accepterade jag att Jens var den starkaste löparen denna dag och förvånansvärt lätt kunde jag låta det bero och koncentrera mig på mitt lopp resten av vägen.

Tittar man på tider (lite svårt att jämföra rakt av i garmin) så ser det ut som att Jens ledde som mest vid 36 och då nästan 2 minuter och 40 sekunder. Jag lyckades avsluta lite lite starkare och i mål var avståndet 2 minuter och 17 sekunder.

Den lilla vinsten jag kan ta med mig är att jag (bortsett från toastoppet) inte hade någon km över 5 minuter medans Jens faktiskt hade en  mot slutet, men det är verkligen en liten vinst.

Jag kan helt och fullt acceptera resultatet, Jens är värdig vinnare av utmaningen och en bättre marathonlöpare än mig, iaf just nu. Det finns massor av förklaring (men inga ursäkter) för detta och det har jag och Jens börjat analysera (eller nördat enligt vissa) och kommer fortsätta göra det under lång tid framöver.

Hur som helst är det helt klart så att vi har nått en sådan nivå i löpningen att jag inte längre kan ha min milen-träning i grunden och bara hux flux växla upp till marathon på några månader och tro att jag ska kunna ge Jens en chans på den distansen och den insikten tar jag med mig.

Peter jag och Jens - nöjda :-)

Fler nöjda bussresenärer och en väldigt trött.

Resultat:

Tid: 3:16:08 (3:19:06).
Placering: 3357 av 26 807 herrar. 719 av 4513 i min åldergrupp (M40).
222 av 9247 damer slog mig.

Mer än godkänt och jag ger mig själv (bara på resultatet och genomförandet) 4 starka vätskebälten av 5 möjliga. Det som drar ner betyget är hur dåligt jag mentalt tacklade loppets första 25 km.

Efter en mara är man värd en....

Känslan:

Det är inte samma tomhet som efter Sthlms marathon 2014, det här är inte riktigt samma slutmål som det då var.

Istället känns det inspirerande att träna vidare, att nu få träna utan att känna tvånget och pressen inför ett lopp. Jag vill dels hålla igång en viss volym men framförallt bli lite snabbare igen, få utväxling av den träning jag gjort och få känna flytet av att flyga fram i högre farter.

Jag hade behövt några fler långpass och en hel del mer tempoträning med långa tröskelintervaller för att lära mig springa med den trötthet som kommer under ett marathon och jag vill ha den grunden året om att kunna göra den träningen, inte behöva börja om från noll med mindre än ett halvår till start.

Jag känner en längtan efter en halvmara under hösten, efter ett eller flera millopp till våren, kanske efter Sthlm marathon i vår och/eller Berlin nästa höst. Jag känner att jag vill simma lite, cykla lite, spela lite innebandy samtidigt som jag får springa roliga pass.

Jag känner mig helt enkelt så nöjd med, så tillfreds med och så stolt över min resa och mitt lopp att jag bara har positiva känslor med mig nu när två dygn gått att det känns som jag tagit ett ganska stort kliv i mitt löparliv. Nu ska jag bara förvalta det vidare och samtidigt njuta.  

Utmaningen avklarad

Berlin - kvällen innan

Sådär ja. Nu börjar jag bli redo. Allt framme, fickor fulla med energipreparat och sängen kallar snart.

Planen är mycket enklare än i Sthlm, mitt första marathon. Jag ska försöka hålla 4:30 (45 minuter per mil) så länge som möjligt.
Håller det hela vägen så kommer jag under 3:10 vilket är mitt guldmål.
Missar jag sista milen tappar nån halvminut per km där så klarar jag 3:15 vilket är mitt silvermål.
Skulle jag få sakta in redan halvvägs så har jag ändå en god chans att komma under 3:20 vilket ger ett nytt PB. Det är i alla fall godkänt.
Blir det däremot över 3:30 så är det rent dåligt men risken för det är liten om jag inte skadar mig.

Jag skulle vilja haft några fler långpass och några färre kg att släpa runt men när man summerar året så är jag i princip så förberedd som jag kan vara.

Starten går som sagt 9:15 imorgon så vid halv tolv når jag tre mil enligt plan och det är då jag behöver all hjälp jag kan få.

En knapp vecka till Berlin marathon

Känsla, känsla, känsla!

Allt just nu handlar om att hitta känsla.
Känsla för löpning
Känsla för farten
Känsla att jag behärskar distansen
Känsla att jag behärskar farten...
....i kombination med distansen
Känslan att jag är stark, snabb, lätt
Känslan att Berlin kommer bli ett lyckat lopp.

Förra veckan hittade jag massor av bra känsla i två av de bättre pass jag någonsin genomfört. Inte de snabbaste, längsta eller tuffaste passen utan två av de bäst passen, just på grund av känslan.

Dels ett milpass, som nog iofs var ett av de snabbaste träningsmilar jag genomfört, vars känsla var lätt och snabb. Känslan efteråt var att jag kunde fortsätta ett bra tag till, det fanns mer att ge.

Dels ett pass på knappt två mil där jag satte av med tanken att hålla ett lätt, långt löpsteg i bra frekvens men utan att förta mig och där jag skulle göra en farthöjning den tredje 5:n till tänkt tävlingsfart. Det visade sig att det lugnare tempot var nästan tävlingsfart redan där så fartökningar fick gå i överfart. Trots det var känslan efteråt att jag hade dubbla distansen i mig i samma tempo och då är jag ju nästan i mål.

Känslan just nu, mindre än en vecka kvar är positiv, den är stark, den är lätt, den är snabb och den är förhoppningsvis redo för distansen.

Om mindre än en vecka så vet vi.

Tävlingsrapport - Säbysjön runt 2016. Årspremiär

Premiär för 2016 efter en hemsk träningsvinter och många besvikelser. Sökte en bekräftelse på att jag har något kvar att ge och att jag fortfarande kan tända till på tävling. Från den utgångspunkten så blev det riktigt bra även om tiden visar att jag har ett ordentligt utvecklingsutrymme bara att komma ikapp förra årets form.

Plats 9 av 63 killar och 119 totalt startande. 43:55 i tid på kvartsmaran och det fanns inte mycket mer att ge

Innan.

Jag skulle kunna skriva en, eller flera, uppsatser om den eländiga vinter jag haft men det tänker jag skippa. Det handlar om småbarn och dagissnuvor som gått om och om och om och om igen från november till mars. Först i slutet av mars, efter en vecka i alperna utan barn, fick jag igång lite regelbunden konditionsträning. Det är hemsk när man för varje försök att komma igång känner att det försvinner kapacitet och tidigare träningsresultat, så när jag väl kom igång så var det som att starta på noll igen.

Så man skulle kunna säga att min uppbyggnadsfas till denna premiär varit ca två månader, varav jag hade ytterligare en förkylning på 10 dar i april.

Uppladdning.

Äntligen!

Äntligen!

Så skönt att få känna uppladdningen under veckan innan ett lopp igen och nervositeten som kommer krypande sista dygnet.

Ska det gå bra?

Vilken taktik ska jag ha?

Vilket tempo ska jag starta i?

Mål med loppet?

Eftersom årets upplaga låg samtidigt som Göteborgsvarvet (och Köpenhamns maraton) så var startfältet ca hälften så stort som förra året så jag satte ändå målet att ta mig in topp tio. Det var ett vanskligt mål då det är väldigt beroende på vilka som faktiskt är med.

Mitt andra mål, tidsmålet, var tvådelat. Under 45 minuter ville jag verkligen och det skulle vara godkänt, fast på riktigt ville jag in under 44 och komma under 42 på milen.

Jag tänkte också att jag trots allt skulle låta mig gå med lite i ruschen i början och känna på tempot för att sedan efter kanske 3-400 m hitta ett 4:10-tempo.

Dagen fram till loppet gick bra, körde dit en timme innan, hämtade nummerlappen, träffade lite bekanta, mötte upp frun och…..

….kom på att jag glömt klockan.

Jag kan inte springa ett lopp utan klocka!

Så det var bara att sätta sig i bilen, köra hem, hämta klockan, köra tillbaka, jogga till starten, ta några tänjningar, lite ruscher och sedan var det dags för start. Pulsen var i alla fall uppe i tävlingsnivå.

Loppet.

Som vanligt på dessa små lokallopp så finns det 1-3 riktigt bra löpare med följt av ett ganska utspritt band av löpare tills man kommer till den stora massan motionärer. Det gör det lite extra svårt att hitta ett bra tempo i början för man måste ganska snabbt bestämma sig för om man ska följa med någon som springer lite för fort, avvakta lite och springa med någon som är lite för långsam eller springa själv.

Jag hade ju redan bestämt att låta mig rusa iväg lite i starten så det gjorde jag. Runt 3:30-tempo blev det första 2-3 hundra meterna innan jag sakta kom ner i tempo och började transporten mot mål.

Jag fick det till att jag kom ut på plats 8 från starten och ganska snabbt blev omsprungen av 3 personer till varav en var en kille i svart keps (som skulle visa sig vara Jonathan på jogg) som sprang så där retsamt snabbare än vad jag ville. Jag valde ändå att hålla mitt egna tempo men med fokus på att inte släppa iväg honom för långt då det kändes som någon jag kunde jaga mot andra halvan av loppet.

Sen när jag började hitta mitt tempo så kom ytterligare två personer, troligen triathleter (en hade iaf kläder med märke från en tri-klubb). Dom rusade förbi både mig och ”kepsen” och jag tänkte att den ena av dem såg tung ut, han håller nog inte hela loppet.

Bakåt drog jag sakta ifrån resterande löpare nu och det började kännas som att jag skulle inrikta mig på placering 11-13 och jag kände mig rätt nöjd med det. Kom in i ett efter omständigheterna bra flow runt 4:10/km och tappade lite i taget på ”kepsen”, men inte för mycket. Blev kanske 70-80 meter som mest innan det började vända framåt 5 km.

Helt plötsligt började jag närma mig och de två triathleterna som låg ytterligare en bit fram delade på sig och både jag och ”kepsen” närmade sig den långsammare av dem.

Framåt 6 km så var jag då ikapp ”kepsen” och valde att lägga mig bakom ett tag. Han drog så snällt och jag fick vila mentalt och började tänka på vilken taktik jag skulle ha. Eftersom jag inte hade förutsättningarna att göra några rekord idag så var placeringen det jag satsade på och en 11:e-plats kändes godkänt. Jag tänkte nog att jag skulle sticka vid ca 8,5 där jag visste att det fanns en nerförsbacke som passar mig bra att rycka i så jag tänkte att jag bidar min tid fram till dess. Vi passerade triathleten och jag var uppe och drog en vända innan jag lämnade över igen. Sen vid lite efter 7 km så vinkade ”kepsen” fram mig på krönet av en liten backe så då tänkte jag ”jag sticker redan nu” och så gjorde jag det. Jag tror att han hängde på ett litet tag men sen började han tappa och då kände jag mig extra stark, började t.o.m. drömma om att ta ytterligare en eller två placeringar (vilket bara var hybris) men framförallt inte tappa något på dom bakom.

Km 9 och 10 blev ganska utmanande på grund av detta. Dels är det en del uppför och dels var jag lite spänd (och trött) och ville verkligen inte tappa något. Sen kommer man upp på banans högsta punkt vilket är med en knapp km kvar och därifrån och in är det mest utför och allt blev så mycket lättare igen. Sista 500 avslutade jag i 3:35-tempo varav 70-80 meter var riktig spurt.

Efter.

Riktigt slut satte jag mig ner på asfalten och väntade in Jonathan (”kepsen”) som kom i mål placeringen efter mig. Jag visste iofs inte att det var Jonathan då men jag vill tacka för draghjälp längs med banan.

Det blev lite letande efter vätska (lite dåligt att det inte fanns vatten eller den utlovade bananen), jagande ikapp barnen som skulle ”heja” på alla och lite eftersnack.

När alla var injagade så blev det en lite halvt kaotisk lunch och hemfärd.

Summering

Jag är riktigt nöjd med loppet men den lilla negativa delen är väl att jag ligger 1,5-2 minuter långsammare på milen än vad jag gjorde vid samma tid förra året.

Dock med hänsyn taget till den skitvinter jag haft så är det en hel del positiva saker att ta med sig:

Jag kunde prestera under tävling.

Jag var mentalt stark och tog placeringar och tid mot slutet av loppet.

Även om kroppen inte riktigt är i form orkade jag besegra min ”Central Governor” och få ut nästintill allt jag kunde.

Jag återhämtade mig fort både direkt och under resten av dagen.

Ingen (extra) smärta, verkar som att jag är så gott som skadefri.

Nu håller jag tummarna för att jag kan fortsätta träningen mot först Sthlm triathlon 3 juli och Berlin marathon i höst. 

Tävlingsrapport - Hässelbyloppet 2015, så då var det klart då.....

Så kom det då äntligen, loppet vi alla väntat på… ...eller i alla fall jag och mina närmast sörjande. Loppet då jag kom under 40 minuter på ett stadslopp.

Ja det blev på Hässelbyloppet, ja det är det loppet som ska vara så lätt och så snabbt och där alla ska kunna persa så det var väl inte så konstigt… ..eller?

Inför

Har faktiskt haft en riktigt bra uppladdningsvecka, bra pass, rätt pass, hyfsat med sömn och två dagars semester to, fr. Däremot var formen osäker så tillvida att jag inte vet hur den är. Sista tävlingen var Stockholm triathlon och det var ett tag sedan.

Dessutom vaknade jag på morgonen och kände lite kli i halsen. Just då, där på morgonen så var det sååå nära att jag bokade av. ”Orkar inte köra ett lopp lite småsjuk och bli slutkörd och ändå bara klara det på 41-42 minuter”.

…men så åt jag frukost…

…så slöade jag lite…

…så byggde jag lite IKEA-hyllor…

…så lekte jag lite med sonen…

…så programmerade jag om robotgräsklipparen…

…så…

Så var det dags att åka och kliet var helt borta och hela familjen var typ redo (utom jag) så…

…ja det var bara att komma iväg.

Som traditionen bjuder så campade vi (eller mest familjen) hemma hos Lenas bror som bor några hundra meter från starten. Jag joggade ner till målområdet för att hämta nummerlapp och träffa lite arbetskamrater. Träffade först Calle, sedan 2 (av 7-8 stycken, var var resten??) arbetskamrater. Snackade lite och velade om vad jag skulle springa i, kortärmat? långärmat? kortärmat över långärmat?

Till sist blev det kortärmat. Lämna in väskan och iväg till starten.

Laddad!

Banan

Jag ska börja med banan. Denna bana som sägs vara så platt, så snäll, så snabb….

…jag ska inte säga att det är skitsnack, den är ganska platt, ganska snabb och det slås ju en hel del PB på den, men….

Den är trixig. Den startar så himla snällt, första två är ju som en dröm. Första fem lätta och snabba men sen kommer det en hel del viadukter, en hel del skarpa kurvor och sedan tre uppförsbackar. Två något kortare under km 6 och 7, vilket gör dessa lite tyngre och sedan nästan en km uppför under km 8.

Alltså, det är ju inga jättetunga backar men ligger man där och brottas med sitt max så tar dom. Framförallt då dom går att springa på i och man tänker inte riktigt på dem fören man har den där j-kla mjölksyran i benen.

Det var dessa backar som knäckte mig förra året och i år skulle det inte ske igen.

Loppet

Så startade då loppet och det är en ganska enkel presentation.

Jag lyckades slappna av under de första kilometerna trots att dom gick ganska fort. Hade energi när det blir plattare framåt km 4-5 och kunde hålla tempot uppe.

Tack vare det hade jag 19:36 på klockan halvvägs. JA, 24 sekunder till godo istället för bara 4 året innan.

Där någonstans kom de första tankarna på att jag trots allt kanske hade formen idag, att det här kunde vara dagen, hur gör jag då för att inte tappa bort det?

Jag började springa med taktiken att jag varje gång jag kände mig lite trött och att jag tappade lite fart så skulle jag bita ihop och öka lite, varje gång, hela tiden, tills jag kom i mål eller stupade. Sagt och gjort. Km 6 är ju en av de tre tyngre, den första lite tyngre och jag tappade…

…4 sekunder där. 4 sekunder. Det var ju ingenting, bara att öka lite till km 7, som är den andra tunga. Km 7 bet jag ihop ytterligare lite plus att den slutar med en nedförsbacke så där tappade jag…

…ingenting alls, exakt 4 minuter. Bra, bara en jobbig km kvar, och den är jobbig, tung, och gör ont. Men som jag bestämt, varje gång jag ville lägga av så ökade jag på lite istället och snart var jag uppe och framme vid skylten och hade tappat…

…4 sekunder till, ingenting alls jag ligger fortfarande… …ä vad f-n, matte efter 8 tunga kilometer är ingen barnlek, jag ligger i alla fall före…

Nu var det bara att låta benen gå, dessa trötta tunga ben skulle bara fortsätta rulla på i knappt 8 minuter till, 7 minuter till, 6 minuter till…. ….där är 9 km, klockan piper och…

…jag har tagit 6 sekunder, jag har 35:39, iofs några meter innan skylten, men skyltar kan ju visa fel… ..eller hur.

Nu vet jag att jag kommer klara det, bara fram till IP, runt utanför, in på IP runt kurvan och i MÅL!

Resultatet

39:40 på klockan och 39:40 officiell tid. Det hade hållit hela vägen denna gången, helt otroligt och jag som tänkte DNSa när jag vaknade.

Plats 375 av ca 600 i tävlingsklass, 433 av ca 3200 herrar totalt.

Eftersnack

Återkommer till banan då. På vägen bort från målet mot utgång och väskhämtning så hörde jag en kille bakom mig som sa att han hade tagit slut km 7 och 8 och sedan inte orkat hämta tillbaka det. Jag uppfattade det som att han inte riktigt förstod varför det var så jobbigt där och slängde in ett ”…just km 7 och 8 har en del uppför so är lite lurigt och som man lurar sig på så det var inte så konstigt att du tog slut just där”.

Vi snackade lite vidare och han höll med om att banan ”lurades” lite iom den lätta inledningen och de smygande backarna som dyker upp runt km 6-8.

Sen fortsatta vi snacka lite och han är där jag var för ett drygt halvår sedan. Han har haft ett halvår med flera resultat på milen mellan 40:30 och 41 minuter och vill så gärna under 40 så då berättade jag att knepet var att ha lite kli i halsen på morgonen och sedan inte riktigt bry sig fören man verkligen hade chansen och då ge allt J.

Träffade också Claes som drog till med 41:32 vilket är otroligt imponerande då han bara hållit på ett par månader med ”riktig” löpträning, den här omgången. Han kommer jaga mig.

Nu då?

Nu känns det lite tomt i och med att det första stora målet jag satte upp när jag började med löpningen äntligen är nått, jag är under 40 minuter på en stadsmil.

Som tur är har jag fått hjälp av Jens att hitta ny motivation till nästa år. Nästa år blir ett marathonår med Berlin som den stora grejen. Då komemr vi (jag och Jens) göra upp, man mot man, löpare mot löpare, gubbe mot gubbe och en gång för alla utröna vem som är minst gammal och skraltig av oss.

Handsken är kastat som dom säger J

Tävlingsrapport - Arenamilen 2015. Äntligen sub 40!

Ja, ja JAAAAAA!

Äntligen under 40 minuter på milen, det var 20 år sen sist så det var allt på tiden.

39:52:22, 6:a av 16 startande herrar (17 med haren) och 20 totalt.

Så fantastiskt skönt att äntligen ha gjort det.

Uppladdning

Jag sprang ju Säbysjön runt i söndags, en lokal kvartsmara som hade premiär i år. Det loppet genomfördes i strax under maxansträngning, som ett tufft tempopass och det kändes riktigt bra efteråt rent formmässigt.

På måndagen tog jag en lugn återhämtningsjogg. Dryga 7 km i lugnt tempo som ändå gjorde mig trött. Hade jag inte varit en ganska erfaren tävlingslöpare hade det kanske gjort mig nervös men nu vet jag att det inte är formen som var anledningen utan loppet dagen innan plus totalt ointresse av mig att ta i.

På tisdagen simmade jag på eftermiddagen och kände mig bra i kroppen under kvällen.

Så kom onsdagen och redan när jag vaknade kände jag nojan komma, en noja som satt i hela dagen tillsammans med en växande nervositet och ett försök att ladda samtidigt som jag ville lugna ner mig, samtidigt som jag behövde jobba. Det var en konstig dag (se mer här) med många känslor.

Det var ju idag det skulle ske, det kunde inte vara mer perfekta förutsättningar. 10 000 m på bana. Inga backar, korta snabba återkopplingar på att man har rätt fart, exakt längd på banan, många ryggar att hänga på eller jaga och en varvräknare som gav tider. ”Klarar jag det inte denna gång så vet i katten om jag någonsin kommer klara det” dök upp som tanke flera gånger under dagen.

Kom hem till ett kaos, med fru, barn, kompisar och deras barn och bara ett stort kaos, inte riktigt optimalt för en uppladdning men… …jag fick glömma loppet ett tag.

I alla fall till jag satte mig i bilen och tillbringade 35 minuter ensam med bara mina nojor, inte heller optimalt.

På plats

När jag kom till Vallentuna IP så parkerade jag och letade mig fram till tävlingsledningen.

Hämtade nummerlapp.

Hälsade på Lennart.

Såg starten på 5000m. Det var en (lokal?) Junior som skulle klara en kvaltid. Till hjälp hade han Fredrik Uhrbom som hare, ni vet han som för några år sedan tog totalt slut och vinglade som ett fyllo under 10 000 m på finnkampen (se här). Jag vet inte exakt vilken tid junioren skulle klara men han klarade den J.

Sedan blev det lagom uppvärmning, lugn jogg, lite tänjning och några ruscher.

Klar för start samlas vi alla löpare vid starten och sedan…

…drar det ut på tiden.

Det är för många löpare för att få plats på bågen så några måste starta på yttre bågen och då måste koner ut så att dom springer tillräckligt långt och när det var klart så visade det sig att det fattades en varvräknare så det måste också fixas, men tillslut, ca 9 minuter försent så startar loppet.

Loppet

Vad ska man säga o loppet?

Jag startade såklart lite för fort men eftersom jag fick feedback redan efter 400 m så var det snabbt åtgärdat. Planen var ju att ligga på 95-96 sekunder per varv i princip hela loppet för att sedan spurta sista varvet eller två. Den planen höll inte riktigt i detalj. Förutom första varvet så låg jag mellan 94 och 98 sekunder fram till det sista varvet som jag avverkade på 89 så i det stora hela gick det som planerat.

Det är ett mentalt slit att ligga på en bana. Underlaget är snällt och i början känns det så lätt så lätt och man vill bara öka. Det är också en utmaning att inte tänka hur långt det är kvar utan fokusera på nästa 100 m, nästa varv, nästa 100 m och så vidare, allt i rätt tempo.

Sen när man sprungit ett tag kommer tillslut tanken, ” det är ta mig tusan 20 varv kvar, 20 varv… …tar det någonsin slut” och då gäller det att slå bort den och återgå till ”nästa 100 m, nästa varv, nästa 100 m”.

Så lunkar det på och man springer om några, varvar några, blir varvad, varvar några till. Varv 6, 7, 8… …12, 13, 14, 15… och där någonstans börjar det bli riktigt jobbigt, vid km 7 och jag kommer att tänka på att km 7 och 8 är de km jag brukar tappa på under ett lopp. Så jag biter ihop, tänker på att första hundra på varje varv ska gå på 24 sekunder, inpå upploppet (300 m) ska jag ha ca 72-75 sekunder och sedan varva, ett varv till, ett varv till.

En kille i röd tröja (varför har alla röda tröjor som springer om mig?) kommer ikapp, ligger bakom i 2 (kanske knappt 3) varv och drar sedan om. Jag försöker hänga på ett varv men sedan säger min varvräknare till mig att det går lite för fort så jag släpper lite.

Kämpar något eller två (är trött här, svårt att komma ihåg varv för varv) varv till och hör plötsligt speakern säga att täten, som varvat mig två gånger nu har 3 varv kvar, vilket innebär att jag har 5 varv kvar nästa gång, vilket innebär 2 km, vilket är en tröskelintervall, vilket betyder att jag kommer orka trots tröttheten.

Kommer in på upploppet för varv 20 och ser att jag ligger några sekunder efter (8 km på ca 32:03, vilket visade sig vara 32:01) och då vet jag att jag kommer klara det. Jag vet att det kommer göra ont men jag kommer att klara det.

Så jag börjar räkna ner.

5 varv.

4 varv.

3 varv.

1 km.

 Och här ser jag att jag närmar mig killen i röd tröja igen. Jag försöker uppbåda kraft att öka och lite, lite snabbare går det.

2 varv.

Lite snabbare ändå, tar lite till.

1 varv.

Nu är det något av en långspurt och jag gissar att jag bör ta någon sekund eller två sista varvet för att vara riktigt säker.

200 m.

Det bränner i benen, det bränner i halsen, det finns ingen luft förutom den som blåser emot mig, men på upploppet är det medvind.

100 m.

Jag kommer aldrig i kapp, men blir heller inte ikapphunnen av killen bakom och det är medvind och jag orkar spurta och jag ser att klockan når 39:50 och sen är jag i mål.

39:52:22, 6 sekunder efter 5:n och 3 sekunder före 7:n.

Det vet jag ju inte när jag kommer i mål och inte heller tänker jag något utan jag bara stapplar lite åt sidan och lägger mig ner (på något sätt stänger jag trots allt av klockan i samband med korsandet av mållinjen, men jag kommer inte ihåg det). Där ligger jag.

Lennart kommer fram efter ett tag och gratulerar och jag börjar få fram tanken att jag klarat det, att jag äntligen gått under 40 minuter på milen igen och allt kämpande, all smärta känns värt det så jag ligger kvar och njuter ett tag till i min trötthetsdimma. Till slut sätter jag mig upp och snackar lite mer med Lennart innan han går mot fikat och jag börjar resa mig för att få på mig lite varma kläder.

Resultatet och efteråt

När jag väl rest mig och börjat röra på mig igen så känner jag faktiskt att kroppen trots allt inte är helt död, att det finns lite reserver kvar och att det nog ska gå att kräma ur ytterligare lite nån gång i framtiden.

Snackar lite med killen i den röda tröjan och det var som jag trodde att han låg bakom mig lite tills han kände att jag tappade och då stack han om, jag funderar såklart nu på om jag skulle ha hängt honom men man vet aldrig, kanske hade det funkat å andra sidan hade jag kanske hamnat på 40:05 istället för att jag inte orkat. Nästa gång så.

Jag är i efterhand väldigt nöjd med planen och genomförandet. Glad att jag inte överivrade mig utan sprang i det tempo som satts upp. Glad att jag blev bra coachat, att Lennart när jag tappade några sekunder per varv peppade istället för att bara rabbla varvtider som var negativa. Sedan är jag glad att jag kunde visa mig själv att jag dels kan jobba mig igenom svackan vid km 7 -8 och att jag fortfarande har den där ”ta ut allt”-förmågan som jag inte fått testa på riktigt det senaste halvåret.

Såhär dagen efter så känner jag i alla fall att kroppen fått jobba, den är lite sliten, framförallt vaderna och speciellt vänster vad som är stel och öm. Underlaget i kombination med ansträngningen och tävlingsskorna är nog anledningen. Kändes dock bättre efter ett lugnt simpass i morse.

Nu då?

Ja nu då?

Nytt fokus, nya mål:

1.      5 km sub 19

2.      Triathlon i sommar

3.      10 km (ej bana) under 40.

4.      Hm under 1:28:00 i höst.

Sedan är ju nästa långsiktiga mål sub 39 på milen, men det blir när det blir.

De handskrivna varvtiderna.

Jag laddar (och filosoferar)

I kväll är det Arenamilen i Vallentuna. 10 000 m på bana och första gången för mig på bana.

Jag laddar!

Bana? Det sägs att bana ska vara lättare och det är ju logiskt. Man slipper backar, det är inte lika vindutsatt, man kan få draghjälp regelbundet, underlaget ger bra respons och du kan kontrollera din hastighet hela tiden så att du springer i rätt tempo.

Men samtidigt så ska man stå ut med 25 varv. Runt, runt, runt, runt.... ....ja ni förstår.

Jag laddar!

Det har ju hänt en del sedan sist jag skrev. Jag har testat en Trihatlon på träning (500 m + 11,5 km + 4,7 km) vilket var kul. Jag har tränat på med speed och uthållning och jag har sprungit en kvartsmara (Säbysjön runt, vilket inte fått någon rapport än) hyfsat snabbt men kontrollerat.

Så i kväll så är det 10 000 meter på bana.

Jag laddar!

Jag har fått den stora äran av att ha Lennart (Milen sub40) som varvräknare också, bara det sätter press på mig att prestera.

Jag laddar!

Förutom den press jag sätter på mig själv efter att 5 av mina 6 senaste millopp (är det skillnad på ett millopp och 10 000 m? Ja, jag tror det) har gått i intervallet 40:34-40:58, enda undantaget var tunnelloppet som jag sprang på känsla. Med den jämnheten har det känts som att det är dags nu och på bana ska man väl prestera... ...eller?

Jag laddar!

Nervös men med en plan är väl en summering. Enkel matte. 40 minuter = 2400 sekunder => 96 s/varv (400 m) => 48 s/200 m och 24 s/100 m. Sedan en liten liten spurt på slutet så är jag under.

Lätt som en plätt.... ....eller?

Jag laddar!

Äsch, nu kommer de där nojorna också. Är jag inte lite förkyld? Hur är det med vaderna? Har jag tränat för lite? För mycket? Kommer lilltån att krångla, eller kanske ringfingret... ...inte vet jag, ursäkter, ursäkter, ursäkter. Jag vill bara klara det.

Jag laddar!

Nä, nu måste jag sluta ladda och jobba lite.... ....men...

Jag laddar!

Tävlingsrapport Kungsholmen runt - en frustrerad rapport

Helt ärligt, jag känner en sån fruktansvärd frustration, jag vet inte varför jag återigen hamnar på en tid runt 40:40 på milen. Det är så otroligt tråkigt. 
Alltså, 40:44 (40:47), plats 150 av ca 1100.
Det kan i vissas ögon ses som en medioker tid och i vissas ögon som en riktigt bra tid. Helt objektivt bedömt är jag inte helt missnöjd med tiden men nu är det svårt att inte bli subjektiv. Tiden är därför på alla sätt obra och jag ska försöka utröna varför.

Vad har hänt sen sist?
Jag har tränat på bra och April innehöll 26 pass varav 8 löpning, 10 simning, 4 innebandy, 3 styrka och 1 spinning. Det något låga antalet löppass beror framförallt på att jag dels var förkyld i 5 dagar och att jag sedan varit småsnuvig i nu snart 2 veckor vilket kan bero på allergi, snuva, småbarn eller jag vet inte vad.

Vad är då problemet? Hur yttrar det sig?
Efter förkylningen har jag kunnat träna på men bara upp till mellanhårt, sen protesterar kroppen genom att "lägga ner", "bli matt". Inte som när man är sjuk på riktigt då kroppen lägger av helt och sedan fortsätter vara off också efter träningen och i X antal dagar. Nu går kroppen igång direkt jag drar ner lite på intensiteten, alltså inte direkt efter träningen eller så utan direkt jag t ex drar ner några sekunder på km-tempot.
Det går inte heller att jämföra med när man blir trött efter ett hårt pass, det är inte det som är problemet, det är inte så det känns.

Hur blev det då i loppet?
Jo, jag hade bestämt mig att köra på. I motsats till premiärmilen då jag gick ut kontrollerat och sprang jämt hela loppet (och ändå slutade på ca 40:40) så skulle jag nu hålla mig under 4-tempo så länge det bara gick, det var sub 40 eller ingenting som gällde.

Tittar man på mina data från Garmin Connect så ser man att jag håller perfekt tempo första 5-6 km (5:an gick på 19:58) men sen kommer det. Inte helt dom en överraskning då jag börjar snora ordentligt vid ca 4 km, men...

Vid 6 km, eller strax efter, så tar det stopp i kroppen, precis som på träning. Det känns som att jag får mindre luft (inte alls som någon som har astma, eller ens så att det känns farligt eller otäckt) och kroppen blir matt, inte "full av mjölksyra"- eller "låg på energi"-matt utan på ett mer oidentifierat sätt. Så hela km 7 blir återhämtning och jag tappar på tok för mycket tid för att längre ha chans på sub 40 och därmed tappar jag motivationen att kämpa fullt ut längre. Det är inget PB jag är ute efter, det spelar ingen roll.

Så jag tar sakta men säkert och ökar tempot sista 3 km in i mål och avlutar ok, inte minst med en energikick från Urban (som sedan persade på HM, Grattis!) som hejade på mot slutet.

I mål var jag riktigt trött, inte död men bra trött ändå. 10 minuter senare är jag ok igen, liknande det som händer på träning, inklusive en rinnande de näsa.

Ok, lite positivt då.
Jag kämpade trots allt på och hade jag haft motivationen för det så hade jag nog satt ett nytt PB med 5-10 sekunder, men den motivationen har jag som sagt inte. Jag kunde gett upp helt och kommit i mål på ca en minut sämre tid, så det är jag glad att jag inte gjorde. Sen kändes det väldigt lätt första ca 4 km, innan nosen började rinna ordentligt. Det och att jag återhämtar mig fort tyder ju på någon form av form.

Tillbaka till frustrationen.
Det är frustrerande att inte veta om (bristen på) resultaten beror:

• Allergi?
• Förkylning?
• Annat sjukdomsrelaterat?
• Dålig form?
• Missat något i träningen?
• Annat träningsrelaterat (löpteknik, styrka, eller...)?
• Dålig sömn?
• Annat?

Det känns som att jag står helt still i min utveckling, fast jag är i en bra form.

Det är också frustrerande att jag brukar kunna tolka min kropp och analysera min träning kontra resultat på ett bra och utvecklande sätt, men inte denna gång. Jag har tänkt och tänkt men inte hittat någon lösning.

Summering
Det finns så många andra vinster med min träning att jag inte på något sätt känner mig manad att lägga ner träningen, eller ens minska den. Jag är också för envis för att ge upp om milen sub 40 och om 10 dagar ska jag debutera på 10 000 m på bana (Arenamilen), bara det ska bli kul och utmanande och en bra chans att komma under 40 (även om det inte är riktigt samma sak).

Kanske är det så enkelt att jag mentalt har lite för stor respekt och därför är lite för spänd och lite övertänd på alla millopp. Den mentala sidan är ju helt klart att räkna med.

Den som lever får se och som Urban säger: Vi ger oss inte.