Planering inför 2016 (och mål såklart)

Nu ska det äntligen ske. 2016 är året då de äntligen möts. Gubbe mot Gubbe, skavank mot skavank, för fortstartaren mot spurtspecialisten.

Jag talar såklart om Anders vs Jens i Berlin 2016, då smäller det!

På vägen dit kommer det säkert bli ett Sthlm marathon, kanske ett Sthlm trail och minst ett triathlon, så hur ska jag lägga upp året då?

Vi får börja med målbilden för 2016:

• Jag skulle ljuga om inte målet är att vinna över Jens i Berlin. Det är ett omoget mål som bottnar i min egna osäkerhet, det är jag helt medveten om men för tusan. Självklart ska jag vinna! :-)
• För att slå Jens behöver jag springa åtminstone under 3:10 så mitt resultatmål för marathon 2016 är att springa under 3:10. Det kanske revideras senare men just nu är det målbilden.
• För att klara av det så borde jag kunna springa en halvmara på i alla fall 1:28 och milen på under 39 så det är två extra mål under året.
• Andra mål kommer vara att genomföra ett traillopp, mer förberedd än årets försök och minst en triathlon på olympisk distans. Jag kommer sätta upp tidsmål för dessa när det närmar sig men det är en omöjlig gissningslek i dagsläget.

Våga bli trött!

Hur ska jag då träna?

Tittar man på mina resultat på milen och halvmara, i alla fall om man tittar på mina bättre resultat gällande halvmara, så borde jag teoretiskt kunna springa marathon på 3:05-3:08 så jag har en bra potential där.

Min egna utvärdering ger att jag dels är för ”löpsvag” och dels är för dålig på hastighetsuthållighet.

Jag funderar själv på att jag behöver mata ganska många mil varje vecka och det orkar inte kroppen just nu så jag måste bli starkare i mina löpmuskler, dom som ska hålla på och jobba länge. Detta får byggas upp sakta och säkert under vintern.

Sedan måste jag också jobba på att ligga i den där jobbiga zonen som jag själv kallar tröskelzonen (inte att blanda ihop med tröskelträning). Där det är lite jobbigt att springa så att jag lätt går ner lite i tempo för att det är bekvämare men inte så jobbigt att jag per automatik fokuserar det där lilla extra som på en 5k eller 10k-tävling. Den zon som jag måste klara av att ligga i under andra halvan av ett marathon för att prestera på topp.

Detta ger att jag under vintern bara får fokusera på att köra uppbyggnad igen.

Vacker vinterträning!

Det innebär inte samma uppbyggnad som förra året då det var mycket mellanfart utan mer lugn jogg med inslag av farthöjningar under andra halvan av passen (både på distans och långpass). På det sättet spar jag kroppen lite, samtidigt som jag bygger upp löpstyrka, det är i alla fall planen.

Sedan när våren kommer hoppas jag att jag är redo för att dra på lite riktigt långa långpass (3 mil och däröver) samt en hel del tempodistans och tröskelträning. Säkert några tävlingar också på mil och halvmara.

Vi får se om våren avslutas med ett Sthlm-marathon eller inte, men det är inte helt otroligt. 

Det finns en lockelse i att dels ha ett stort mål redan under våren och dels att få chansen att ta tillbaka kompisrekordet på marathondistansen.

Sommaren får sedan fyllas med underhållande träning (=en del långpass) samt ökad mängd simning och cykelträning inför sthlm tri. Jag tror att kroppen kommer må bra av det lilla avbrottet på 2-3 månader från rent löpfokus för att istället få jobba med nya muskler så att den sedan när hösten kommer får bygga upp sig inför Berlin marathon. Även där kommer det säkert bli några tävlingar på milen och kanske halvmarathon.

Jämför man med mitt hittills bästa löpår 2014 så startade jag också den säsongen i typ november året innan. Skillnaden då var att jag dels hade haft en jobbig skade- och sjukdomsdrabbad säsong bakom mig. Dels att jag knappt hade kapaciteten att springa mer än 15 km. Till sist så var jag en långsammare löpare med klart sämre PB på alla distanser.

Dessutom tränade jag bara löpning (lite, lite styrka) och innebandy, nu har jag mer varierad träning och därmed en klart större träningsdos/vecka även om jag inte springer så överdrivet mycket (än).

Nackdelen mot då är att jag tror att kroppen trots allt är lite mer skadebenägen nu och att jag måste ta dessa 2 års åldrande i bejakande när jag planerar träning och vila, framförallt när jag planerar för en ganska rejäl ökning i ren löpträning.

Den som lever få se hur det går under 2016. Jag är i alla fall nyfiken, peppad och motiverad!

Det gäller att nå slutmålet :-)

Tävlingsrapport - Hässelbyloppet 2015, så då var det klart då.....

Så kom det då äntligen, loppet vi alla väntat på… ...eller i alla fall jag och mina närmast sörjande. Loppet då jag kom under 40 minuter på ett stadslopp.

Ja det blev på Hässelbyloppet, ja det är det loppet som ska vara så lätt och så snabbt och där alla ska kunna persa så det var väl inte så konstigt… ..eller?

Inför

Har faktiskt haft en riktigt bra uppladdningsvecka, bra pass, rätt pass, hyfsat med sömn och två dagars semester to, fr. Däremot var formen osäker så tillvida att jag inte vet hur den är. Sista tävlingen var Stockholm triathlon och det var ett tag sedan.

Dessutom vaknade jag på morgonen och kände lite kli i halsen. Just då, där på morgonen så var det sååå nära att jag bokade av. ”Orkar inte köra ett lopp lite småsjuk och bli slutkörd och ändå bara klara det på 41-42 minuter”.

…men så åt jag frukost…

…så slöade jag lite…

…så byggde jag lite IKEA-hyllor…

…så lekte jag lite med sonen…

…så programmerade jag om robotgräsklipparen…

…så…

Så var det dags att åka och kliet var helt borta och hela familjen var typ redo (utom jag) så…

…ja det var bara att komma iväg.

Som traditionen bjuder så campade vi (eller mest familjen) hemma hos Lenas bror som bor några hundra meter från starten. Jag joggade ner till målområdet för att hämta nummerlapp och träffa lite arbetskamrater. Träffade först Calle, sedan 2 (av 7-8 stycken, var var resten??) arbetskamrater. Snackade lite och velade om vad jag skulle springa i, kortärmat? långärmat? kortärmat över långärmat?

Till sist blev det kortärmat. Lämna in väskan och iväg till starten.

Laddad!

Banan

Jag ska börja med banan. Denna bana som sägs vara så platt, så snäll, så snabb….

…jag ska inte säga att det är skitsnack, den är ganska platt, ganska snabb och det slås ju en hel del PB på den, men….

Den är trixig. Den startar så himla snällt, första två är ju som en dröm. Första fem lätta och snabba men sen kommer det en hel del viadukter, en hel del skarpa kurvor och sedan tre uppförsbackar. Två något kortare under km 6 och 7, vilket gör dessa lite tyngre och sedan nästan en km uppför under km 8.

Alltså, det är ju inga jättetunga backar men ligger man där och brottas med sitt max så tar dom. Framförallt då dom går att springa på i och man tänker inte riktigt på dem fören man har den där j-kla mjölksyran i benen.

Det var dessa backar som knäckte mig förra året och i år skulle det inte ske igen.

Loppet

Så startade då loppet och det är en ganska enkel presentation.

Jag lyckades slappna av under de första kilometerna trots att dom gick ganska fort. Hade energi när det blir plattare framåt km 4-5 och kunde hålla tempot uppe.

Tack vare det hade jag 19:36 på klockan halvvägs. JA, 24 sekunder till godo istället för bara 4 året innan.

Där någonstans kom de första tankarna på att jag trots allt kanske hade formen idag, att det här kunde vara dagen, hur gör jag då för att inte tappa bort det?

Jag började springa med taktiken att jag varje gång jag kände mig lite trött och att jag tappade lite fart så skulle jag bita ihop och öka lite, varje gång, hela tiden, tills jag kom i mål eller stupade. Sagt och gjort. Km 6 är ju en av de tre tyngre, den första lite tyngre och jag tappade…

…4 sekunder där. 4 sekunder. Det var ju ingenting, bara att öka lite till km 7, som är den andra tunga. Km 7 bet jag ihop ytterligare lite plus att den slutar med en nedförsbacke så där tappade jag…

…ingenting alls, exakt 4 minuter. Bra, bara en jobbig km kvar, och den är jobbig, tung, och gör ont. Men som jag bestämt, varje gång jag ville lägga av så ökade jag på lite istället och snart var jag uppe och framme vid skylten och hade tappat…

…4 sekunder till, ingenting alls jag ligger fortfarande… …ä vad f-n, matte efter 8 tunga kilometer är ingen barnlek, jag ligger i alla fall före…

Nu var det bara att låta benen gå, dessa trötta tunga ben skulle bara fortsätta rulla på i knappt 8 minuter till, 7 minuter till, 6 minuter till…. ….där är 9 km, klockan piper och…

…jag har tagit 6 sekunder, jag har 35:39, iofs några meter innan skylten, men skyltar kan ju visa fel… ..eller hur.

Nu vet jag att jag kommer klara det, bara fram till IP, runt utanför, in på IP runt kurvan och i MÅL!

Resultatet

39:40 på klockan och 39:40 officiell tid. Det hade hållit hela vägen denna gången, helt otroligt och jag som tänkte DNSa när jag vaknade.

Plats 375 av ca 600 i tävlingsklass, 433 av ca 3200 herrar totalt.

Eftersnack

Återkommer till banan då. På vägen bort från målet mot utgång och väskhämtning så hörde jag en kille bakom mig som sa att han hade tagit slut km 7 och 8 och sedan inte orkat hämta tillbaka det. Jag uppfattade det som att han inte riktigt förstod varför det var så jobbigt där och slängde in ett ”…just km 7 och 8 har en del uppför so är lite lurigt och som man lurar sig på så det var inte så konstigt att du tog slut just där”.

Vi snackade lite vidare och han höll med om att banan ”lurades” lite iom den lätta inledningen och de smygande backarna som dyker upp runt km 6-8.

Sen fortsatta vi snacka lite och han är där jag var för ett drygt halvår sedan. Han har haft ett halvår med flera resultat på milen mellan 40:30 och 41 minuter och vill så gärna under 40 så då berättade jag att knepet var att ha lite kli i halsen på morgonen och sedan inte riktigt bry sig fören man verkligen hade chansen och då ge allt J.

Träffade också Claes som drog till med 41:32 vilket är otroligt imponerande då han bara hållit på ett par månader med ”riktig” löpträning, den här omgången. Han kommer jaga mig.

Nu då?

Nu känns det lite tomt i och med att det första stora målet jag satte upp när jag började med löpningen äntligen är nått, jag är under 40 minuter på en stadsmil.

Som tur är har jag fått hjälp av Jens att hitta ny motivation till nästa år. Nästa år blir ett marathonår med Berlin som den stora grejen. Då komemr vi (jag och Jens) göra upp, man mot man, löpare mot löpare, gubbe mot gubbe och en gång för alla utröna vem som är minst gammal och skraltig av oss.

Handsken är kastat som dom säger J

Varför en löparblogg?

Jag har funderat lite på den frågan, varför har jag en löparblogg?

Anledningen till att jag började fundera på detta är att jag började känna att jag ville att fler skulle läsa min blogg och i samband med det funderade jag på hur jag skulle få fler att läsa. Jag började fundera på bra taktiker att sprida min blogg, att synliggöra den, att fundera extra mycket på rubriksättningen, att kanske ha mer spännande bilder etc, etc.

Men.....

...det är ju inte därför jag har en blogg!

Visst är det kul att mina inlägg blir lästa och i vissa fall skriver jag inlägg för att jag vill att dom ska bli lästa (av många) men det är ändå inte något huvudsyfte.

Varför började jag då tänka i dom banorna?

Svaret på det är enkelt och logiskt. Jag är en tävlingsmänniska och vill prestera.

Det mest tydliga sättet att prestera när man har en blogg är att få många läsare så därför började jag tänka i dom banorna.

Men.....

...det är ju inte därför jag har en blogg!

Varför har jag den då?

Jo, allt började med att jag ville hitta motivation och inspiration för min träning efter genomfört marathon. Jag gjorde flera saker för att uppnå detta och en av dem var att börja blogga. Från början mest för att beskriva min träning, offentliggöra den och därigenom stå för det jag gjorde (eller inte gjorde). Jag har ofta haft samma taktik inför en större utmaning (som Sthlm marathon), offentliggör ditt mål så tvingas du ta konsekvensen av ditt resultat oavsett om det är ett bra eller dåligt utfall. Det har alltid triggat mig.

Så, nu skulle man kunna hävda att detta inlägg är ett litet publikfriande i syfte att skaffa fler läsare.

Men.....

...det är snarare ett inlägg som ska främja min egna mentala utveckling och få min egna hjärna att förstå att bloggskrivandet inte är en tävling i flest läsare utan att jag behöver ha bloggen för min skull och enbart för min egna skull.

Löpåret 2014 - Del 6, ...(Efter Marathon)

Läs Del 1 här
Läs Del 2 här
Läs Del 3 här
Läs Del 4 här
Läs Del 5 här

Så var det avklarat, maratonet, 42,2 km genom Sthlm på lite drygt 3 timmar och 20 minuter.

Vad nu då?

Vad gör jag nu?

Hur ska jag motivera mig att fortsätta träna lika mycket, engagera mig lika mycket, ta i lika mycket?

Det var frågor jag ställde mig i juni och som jag på många sätt fortfarande inte fått svar på. Jag var inte beredd på den mättnad som infann sig, hur nöjd jag var (både fysiskt och psykiskt) och hur svårt det var att fortsätta träna så målmedvetet.

Så vad gjorde jag åt det?

En sak var att börja blogga, inte främst för att skriva om motivationsproblem utan mer för att pressa mig själv att tänka på löpning/träning och för att träna så jag har något att skriva om.

Sommarnöje (efter löpning såklart)

När jag skriver att det var svårt att motivera sig så måste man sätta det uttrycket i rätt perspektiv. Det var ju inte svårt att ge sig ut och springa. Med tanke på hur vältränad jag var så var det tvärt om lätt att ge sig ut och springa, men att springa lugnt, inte att pressa sig för att utvecklas.

Varje gång jag försökte pressa mig lite till så hände två saker:

• Jag ”gav upp” och tog det lite lugnare än vad jag kunde, sprang lite kortare, lite långsammare, lite färre repetitioner. Mentalt kunde jag bara inte förmå mig att pressa ut det sista.
• Dessutom drogs jag lite med fysiska besvär efter marathonet (se här) som dök upp lite oregelbundet.

Summan blev att jag fortsatte träna regelbundet men inte på den nivån som behövdes för att fortsätta utvecklas, istället gick det bakåt.

Det mesta av det här finns att läsa genom bloggen, men när jag analyserar min löpning ”Efter Marathon” så är det ganska enkelt.

Jag tränade på en för låg nivå med för lite engagemang och motivation.

Resultaten under hösten blev därefter. Bästa loppet var det första, Midnattsloppet där jag perssade milen ordentligt. Därefter kom Bellmansstafettendär jag slog nytt PB på 5 km, detta knappt en vecka efter ML.

Annat sätt att motivera sig
Köpa nya skor till ML och BS

Veckan efter det skulle jag sprungit Kistaloppet men blev magsjuk. Det var synd för jag tror så här i efterhand att det loppet hade varit perfekt för mig. Det tänker jag utifrån att ML och BS kunde räknas som två riktigt bra kvalitetspass som skulle gett mig edgen att springa under 40 minuter på milen.

Istället för Kistaloppet blev det premiär på ban-tävling. 800m och 1500m på Runday Raceday, kul och spännande med något helt nytt.

Trött banlöpare

Sen följde Sthlm halvmara, Malmö halvmara och Hässelbyloppet. Alla tre ok insatser men inte alls i fas med vad jag skulle kunnat om jag tränat lite mer kvalitativt under hösten. Hässelbyloppet är jag både mest och minst nöjd med då jag hade lagt upp en plan på precis under 40 minuter vilket höll i 8-8,5 km för att sedan raseras helt. Med en tappad minut på sista 1,5 km så blev det precis under 41 minuter istället och resultatmässigt ett misslyckande. Var dock väldigt nöjd att jag kunde starta och genomföra loppet efter plan, det var annars lite si och så med det under hösten.

Ännu tröttar på Hässelbyloppet

Efter Hässelby la jag ner tävlingssäsongen trots att jag hade tunnelloppet kvar. Tunnelloppet sprang jag som ett upplevelselopp och för första gången genomförde jag ett lopp helt utan klocka, bara på känsla. Tunnelloppet blev en bra avslutning på ett år som måste räknas som lyckat. Både resultatmässigt (trots den sämre hösten) och upplevelsemässigt, med flera väl genomförda lopp och såklart ett Marathon.

Nu laddar jag om för ett nytt år med fokus på lite andra saker (ska bland annat få en till liten plutt att ta hand om hemma) och kanske inte bara löpning, löpning, löpning.

Mål- och träningsmässigt för 2015 innebär det att:

• Jag har börjat simträna, går för närvarande en crawlkurs.
• Jag skulle vilja genomföra en triathlon och/eller en swimrun.
• Springa ett trail-lopp.
• Satsa mestadels på milen som distans och verkligen knäcka sub 40.

Fantastiskt gult :)

Jag hoppas att en vinter kommer ge mig tillbaka motivationen och viljan att pressa mig lite extra.

För bra teknik??

Dagens pass var ett något kort långpass. Det blev 16 km på 1:17 och det är väl kanske 15-20 minuter för kort tid. Jag tänker ju inte springa någon tävling där jag springer längre tid än max 1:30 så långpassen behöver inte var så mycket längre än det.

Men vad är det där med teknik då?

Jo jag har ju sen jag tog upp träningen efter Sthlm Mara haft problem med smärta i hälsena och vad (se mer här). Den kommer nästan varenda pass och går över på en-tre dagar. Just det här passet, fördelen med långpass, så sprang jag och filosoferade över vad det kunde vara som orsaka smärtan. Jag försökte känna efter vad jag gjorde när jag sprang och kom fram till att jag omedvetet börjat springa med en bättre (?) snabbare teknik.

Jag har börjat landa mer på framfoten och fått ett mer aktivt frånskjut än vad jag hade under det lite mer lunkandet som varit vanligast under marathonträningen och det tar klart mer på vaderna. Dessa blir trötta och stela och börjar dra i hälsenan och uppemot knäet vilket ger mer smärta.

Jag är såklart inte helt säker på att detta är anledningen men det som kan tala för det är att jag kan springa lite längre nu innan känningarna kommer. Jag hoppas såklart att jag hittat orsaken för då är den möjlig att åtgärda själv med uppbyggnad av vadmusklerna.

Får återkomma när jag vet mer.

Lång återhämtning efter Sthlm marathon, vanligt eller?

Nu har det gått lite över en månad efter Sthlm Marthon och förutom mitt grundläggande problem att hitta nya motiverande mål så känner jag mig fortfarande sliten i kroppen.

När man läser om återhämtning så skrivs det ganska mycket om hur man ska ta det lugnt i två veckor och sedan köra på igen, men det står väldigt lite om vad man ska göra om man är sliten en hel månad efteråt. Eller för den delen om det är vanligt att vara sliten så länge?
Jag jämför lite med mina längsta långpass som var på 31 resp. 33 km och eftersom man springer dessa pass så mycket långsammare så är tiden på maran bara 30 minuter längre. Efter dessa pass kunde jag köra på som vanligt bara några dagar senare men nu är jag fortfarande seg.

Det som händer är följande, lite olika från gång till gång såklart.

• Jag får ont i hälsenan ner mot hälfästet. Blir stel och lite inflammerat. Går oftast bort på 2-3 dagar.
• Jag får ont i knäet. Mest på framsidan under knäskålen men också ibland baktill. Går oftast över till dagen efter eller ännu snabbare.
• Jag andas väldigt tungt när jag försöker springa lite snabbare. Känns som om jag har ovanligt hög puls också, men eftersom jag inte mäter pulsen kan jag inte svära på det.
• Trots att passen nu är kortare så är jag sliten resten av dagen och ibland dagen efter också. Under uppladdningen till SM så var jag nästan alltid ok bara någon timme efter ett pass, återhämtningen för varje pass är alltså klart längre nu.

alla fyra punkterna kommer då och då, ibland flera samtidigt och dom två sista punkterna är mest konstanta. Har inte kört mer än något enstaka pass efter SM där jag inte känt av någonting alls. Trots detta så kan jag ju träna, jag kommer oftast 7-10 km innan det börjar kännas, ibland lite längre och eftersom det inte hugger till utan kommer långsamt så kan jag bara ta mig hem.

Jag har såklart känt av alla varianter tidigare också men då har det räckt med någon eller två dagars extra vila så har det försvunnit. Har testat med flera extradagar men känningarna kommer ändå tillbaka.

Så frågan är nu om det är efterdyningar från SM och vad jag i så fall kan göra åt det?

Eller är det så att jag fått någon skada? Anledningen att jag själv inte riktigt tror det är att det är så olika symptom, men det går ju inte att utesluta helt.

Jag har också n snedbelastning i kroppen där dels mina baklår är mycket svagare än mina framlår + att vänster lår är svagare än höger och vänster vad/vrist är starkare än höger (på grund av många stukningar under ungdomens fotbollskarriär). Detta jobbar jag konstant med, har kört regelbunden rehab genom funktionell styrka i snart 10 år nu och även om t ex hälsenan och knät kan få känningar på grund av detta så försvinner det alltid tidigare på några dagar, framförallt om jag kör lite ökad mängd rehabövningar. Detta har jag såklart redan testat utan framgång :-(.

Känns lite deppigt och det hjälper ju inte till med motivationen på något sätt... ...så jag känns lite hopplöst.

Så var det det där med motivation...

En skippad planerad träning, kanske inte är så mycket att orda om men det är ju med just en skippad planerad träning som det börjar.

Det är där man för första gången känner att det går faktiskt att sitta hemma istället för att ge sig ut, inte för att jag är skadad, inte för att jag är sjuk utan bara för att det var lättare....

Det är där man flyttar gränsen, om än bara lite, för vad som är ok "anledning" att stanna hemma. Det är den gränsen som tog 10 tuffa träningspass att flytta fram och som nu hoppar tillbaka....

Det är med en skippad träning som man ändrar det positiva mönster man haft så länge...

Kanske överdriver jag, kanske raljerar jag bara...
...och det är ju inte så att jag suttit still hela dan, har faktiskt spelat 18 hål golf. Årets första runda. på helt ok 86 brutto, 78 netto...
...men jag hade verkligen velat komma ut men jag skippade det helt enkelt...



...ny dag imorgon, vet inte om jag vågar planera för ett pass, kanske ska nöja mig med att planera in ett oplanerat pass?

Jag medeldistansare2 - testet

Idag bestämde jag mig för att testa 1500 och 800 meter på bana. Det blev inte riktiga maxlopp då jag sprang till banan vilket är nästan 5 km. Däremot fick jag med mig familjen så jag hade min hejaklack på plats vilket alltid betyder några sekunder :-).

Dessutom blev det V´s premiär på bana. Han sprang först nästan 200 m på ca 5 minuter, när han jagade efter mig på 1500 m sen sprang han ca 100 m  medans jag sprang 800 m. Sa jag att V är 2 år och 3 månader?

Nåväl, tillbaka till träningen. Efter lite uppmjukning, lite löpskolning och några stegringslopp så bara det av på 1500. Startade såklart alldeles för fort, så det blev plågsamma sista 1200 m. tittar man på hastighetskurvan så ser man att det bara gick långsammare och långsammare:

:inte så imponerande och tiden är inte heller så bra, 5:31.

Ca 8 minuters vila senare så var det dax för 800 och vis från 1500 så startade jag något mer konservativt, men inte heller denna gång orkade jag hela vägen vilket också syns tydligt:

:nu blev tiden 2:52 vilket inte heller var vad jag hoppades på.

Mina egna kritiska tankar går till att jag startade i fel tempo, har för dålig teknik för bana, behöver mer styrka i benen, både i lår och vader och att jag var ca 30 sekunder från vad jag trodde att jag kunde på 1500 och ca 20 på 800.

Nu vet jag som sagt var att det går att tävla på bana i början av september, men frågorna är många.

• Kan jag springa så mycket fortare?
• Vilket träning måste jag då prioritera?
• Vill jag prioritera den träningen? Känns som om jag då försakar HM-träningen och till viss del 10k-träningen.
• Hur lägger man upp det hela?
• Går det kanske att kombinera kortare och längre träning ändå?
• Skulle kroppen hålla för medeldistans, eller kommer jag bara bli skadad?

Fast samtidigt, skulle vara kul att testa, se hur det kan gå....

Jag, medeldistansare?

I förgår pratade jag lite med en kompis J som en gång i tiden tävlade på medeldistans. Vi kom in på att jag saknade motivation och har svårt att hitta mål med träningen (ja KB jag vet att det är resan som är mödan värd) men att jag ändå funderat på vilka tider jag kan få på 800 och 1500. 

J gav bl.a. En massa förslag på träningspass som lät sådär jobbigt inspirerande :).

Jag vet också om en öppen bantävling på Sthlm stadium i början av sep. som skulle vara rolig att testa sig på. 

Så idag blir det lite jogg bort till en löpband och testa ett lopp vardera på 8- resp 1500 m, så får jag se hur inspirerad jag är efter det :)

Nu då?

Såhär en vecka efter årets MÅL, ja mål med stora bokstäver.

• Klara Sthlm marathon.
• Springa hela vägen, utan att gå eller lunka/halta/stappla.
• Springa under 3:30.
• Ta släktrekordet på ca 3:25.

Alla avcheckade.

+ målet med en halvmara under 1:30.


Vad gör jag nu?
Ut och joggar lite?
Myser lite?
Tar det lungt?

Nja, ligger inte riktigt för mig. Måste hitta på något........