söndag 21 augusti 2016

Tävlingsrapport - Midnattsloppet 2016 - Fartträning

Så efter ett års frånvaro skulle jag springa midnattsloppet igen. Väl tränad för långa sega pass men hur är det med fartkapaciteten och fartuthållningen?
Bara att köra på och se.

Inför
Efter en riktig skitvinter så kom jag igång ganska bra inför Stockholm Triathlon i juli. Fick en hel del löpning, cykling och simning under maj och juni, till och med ett och annat långpass.

Efter triathlonen så blev fokus att bygga volym och längd vilket gjort att fartträningen legat på ett minimum och den som gjorts har snarare strävat mot att ligga länge i halvhög fart (som på ett maraton) istället för snabbare då målet med hösten är Berlin maraton.

Trots det så hade jag ganska höga förväntningar på mig själv, det borde gå att springa fort. Jag satte upp en plan på att starta i 4-tempo för att sedan känna efter halvvägs (efter den jobbiga stigningen till Sofia kyrka) om jag skulle orka hela vägen in eller inte.

Jag hade ju äran att starta i grupp 1b så jag förstod att det skulle gå fort i början, oavsett om jag ville eller inte.

Loppet
Pendeltåg med Roger, kolla lite i runners corner, lämna in kläder och väska, värma upp lite, ta sig till rätt startfålla (ingången till 1b var lite gömd i år bakom några toaletter), tränga sig fram lite, svära eden, lyssna till ”just idag är jag stark….”, 1 minut till start……
PANG!

Det är ju som alla vet omöjligt att ta det lugnt i starten på midnattsloppet. Alla rusar och banan går svag utför, det är verkligen som gjort för att sprinta iväg.
Hittade snabbt en rygg att hålla, en tjej med tävlingslinne som höll exakt 3:52-tempo. Lite för snabbt kanske men va f-n, jag har aldrig varit känd för att öppna fegt.

Det kändes så larvigt lätt första 3-4 km så det är nästan löjligt. Jag trodde verkligen att jag skulle persa med uppemot en minut när jag såg att första 3 gick på ca 11:30 och det fortsatte att gå att springa på i samma tempo fram till det sa

STOPP!

Det tog nästan tvärstopp, tempot sjönk ordentligt. Visst beror det till stor del på att det började gå uppför men det kom ju inte som någon överraskning.

Resten av loppet blev en kamp. Som tur var återhämtade jag mig lite och kunde öka lite lite mot slutet men det var inte direkt någon monsterspurt. Jag tog mig i alla fall i mål, riktigt trött men hyfsat nöjd ändå.

Resultatet
41:32, plats 458 av drygt 14 000 män och 483 av ca 25 500 totalt.
Tiden sådär men placeringen visar ändå på att det är en tung mil.


Eftersnack

Det märks att jag inte sprungit så många riktigt snabba pass i sommar, hade inte riktigt koll på tempot och vad jag skulle orka. Är dock bra tränad för det känns inte helt dåligt att springa 3,1-3,2 km på Coopertestet.
Har som jag haft senaste 2 åren problem med att jag blir orimligt trött i uppförsbackar men som tur var är Berlin platt.

Ska bli spännande på torsdag med Bellmanstafetten, se vad jag kan göra på 5 km.

(Tillägg: glömde publicera detta direkt så Bellmanstafetten har redan genomförts men jag låter det stå kvar som originalet var).