tisdag 3 juni 2014

Tävlingsrapport Sthlm marathon 2014


Med en vecka kvar till ”årets mål” började den riktiga laddningen.
Det var minskad träning med ett blandpass (backar och lite tröskel) på söndagen tillsammans med Team Stockholm Marathon (TSM). Det gav mig en ordentlig självförtroendeboost att känna mig så stark jämfört med övriga 3:30-löpare i gruppen. På tisdagen körde jag ett lugnt intervallpass där intervallerna (1-minutare) körde ca 20% långsammare än normalt och så avslutade jag med en morgonjogg på torsdagen i tänkt tävlingstempo.
Det var matintaget som ökades under hela veckan, inte någon regelrätt kolhydratsladdning men lite mer mat (och pasta såklart) varje dag och avsluta med lite resorb och sportdryck på lördag förmiddag.
Tillslut var det lite ökad vila, lite mer sömn, lite mer stillasittande. Tack Lena!
Det här gjorde att jag kände mig, ja……. lite jäst, knubbig och slö när jag vaknade lördag morgon. Dessutom stannade vi uppe lite extra länge på fredag kväll då min kusin Lis och hennes maratonlöpande sambo Peter kom och sov hos oss. Det är ingen underdrift att säga att det pratades en hel del löpning från fredag kväll tills dom åkte hem på söndagen, enda avbrottet blev väll dom där timmarna på lördagen då jag och Peter sprang J.
Vi åkte alla in till stan i god tid och när vi kom till centralen så tog jag och Peter t-banan ut till Stadion medans Lis, Lena och V åkte till Karlaplan, planen var att dom skulle se oss vid 2, 18, 21, 28 och 41 samt att Lena skulle langa nytt vätskebälte vid 21. Ja, jag skrev vätskebälte. Denna lite töntiga företeelse som (tyvärr) är så praktisk att ha med sig. Det är ju så mycket lättare att dricka ur en flaska än ur pappersmuggar. Jag kan redan nu avslöja att publikstödet fungerade perfekt, inklusive langningen.
Jag och Peter kom fram vid elvatiden, trängdes med alla andra upp ur tunnelbanan, gick på toaletterna i startgrupp A´s fålla (noll kö) och skildes sen vid väskinlämningenca en halvtimme innan start.
I startfållan lyckades jag ta mig fram riktigt långt och när starten gick så kände jag i princip aldrig av den där trängseln som lätt kan uppstå när så många löpare vill komma iväg. En lite reflektion när man står där och väntar är att alla ser så vältränade och proffsiga ut, kunde inte låta bli att tänka ”vad gör du här Anders, tror du att du ska kunna prestera lika bra som alla dom här riktiga löparna???”.
Sen gick starten och det var bara att sätta igång. Planen var att starta i 4:40/km och hålla det så länge som möjligt. Kände att jag troligen skulle börja tappa runt 25 km men ville försöka hålla mig under 5:00/km även på slutet. Höll jag min plan skulle det bli ca 3:23:30 i mål. För att underlätta rent mental jobbade jag dels med tre varv (varv 1 = varv 1 = 17 km, varv 2 = djurgårdssvängen = 11 km, varv 3 = resten = 14 km) och dels i 5-km intervaller där jag ville ligga under 24 minuter i snitt.
Första varvet gick precis som planerat, höll 4:40-4:43 i snitt, d.v.s. neråt 23:30 på varje 5:a. Svåraste utmaningen var att inte hänga på 3:15-farthållaren som sprang sådär retsamt snabbare, men inte riktigt smet iväg. Löste det på strandvägen då jag valde andra sidan av allén så det blev lite mellanrum. Kände mig också konstigt trött när jag passerade slottet, matt i kroppen, men det försvann på södermälarstrand. Västerbron var lite av ett ”jaha” första varvet och vis av alla varningar så höll jag igen med ett lätt rullande steg nerför på norra sidan. Det blev ganska mycket highfive med den yngre publiken och ett sakta slurpande på min medtagna sportdryck + en chokladbit. Får inte heller glömma bort min highfive med Matias Sunneborn som stod precis efter sveavägen, han hälsade på någon annan löpare och då tog jag chansen, lite jag mötte Lassie men hur många kan säga att dom fått en highfive av Sunneborn under tiden dom sprang sthlm marathon?
Andra varvet börjar ju med vallhallavägen ner mot 18 km och där stod familjen och hejade, dock hejade V åt fel håll fast med en otrolig energi J. Liten runda runt ambassaderna och sedan halvmarapasseringen. 1:39:06, vilket var ca 25 sekunder efter planen, klart godkänt. Fortfarande kändes kroppen stark och det borde den då det var en marginal på 10 minuter till perset på halvmaran. Langningen från Lena gick också perfekt så med nyladdat vätskebälte så gav jag mig ut på djurgården. För er som brukar strosa runt på djurgården (inkl. norra) så kanske det inte känns så med det är ganska kuperat där ute. Inga stora backar men många. Dessutom är det så gott som ingen publik alls mellan 21 och 27 km, bara en massa flämtande, stånkande löpare. Fast där, mitt ute i ingenstans, där står han… …Glenn Hysén i egen glad person och langar sponsrat vatten med en energi som skulle räcka till minst två maror. Här ute kom också den väntade smärtan, nästan exakt vid 25 km där den alltid kommer. Det är lår och vader som känns och så har det i princip varit på alla långpass så jag är van. Tempot här ute blev något sämre, men bara marginellt så när jag nådde djurgårdsbron så låg jag helt plötsligt någon minut bättre än planen. Detta visste jag ju inte då, men jag märkte att jag ändå höll mig till 24 minuter på 5:an 25-30 km.
När jag kom upp på strandvägen igen så stod familjen återigen där och hejade vilket gjorde att strandvägen blev ganska lättlöpt tack vare extraenergin.
Jag vill verkligen inflika här att trots att man bara ser ”sin egna” publik i 2-3 sekunder så ger det en energikick varje gång som räcker i många minutrar, det gör helt klart skillnad.
Borta mot slottet igen (30 km) så började jag första gången känna mig trött, undra vad det är med mig och slottet. Fast stärkt av all träning så tänkte jag att det blir nog inte så mycket värre, bara att kämpa på… vad fel jag hade….
Som tur var fick jag en extra överaskande påhejning vid slussen av bror min och hans familj, som jag skrev ovan så gav det mig extra energi som räckte hela vägen till västerbron.
Den där förbannade västerbron, nu förstår jag helt plötsligt.
Det börjar uppför, ganska brant (nu har man sprungit 33 km) för att bara komma upp på bron. Sen fortsätter det uppför och när man tror att det borde ta slut nä då fortsätter det, lite brantare, i ytterligare några hundra meter och när man sedan når krönet, då kommer den riktiga överraskningen.
Det är lika jobbigt utför!
Det blir ingen vila på andra sidan, för låren värker, vaderna värker och huvudet bara ”men det skulle ju bli lätt nu, det är ju utför??” och benen svarar ”lätt för dig att säga, du har inte monotont rört på dig i 34 km, du har ju bara lyssnat på musik!”, då svarar huvudet ”men all teori säger ju att utför ska vara lätt, kom igen nu ben, var inte så veka” och då blir benen ännu surare och fortsätter att vara så under resterande 8 km.
För er som har gjort ett maraton så vet ni exakt vad jag menar, för er andra ska jag försöka förklara det såhär. Vid 30 km, när jag började bli trött så tänkte jag att nu kommer det kännas såhär resten av sträckan, det gör det inte, det blir värre. Efter västerbron tänkte jag att det här är ju larvigt, det kan inte göra mer ont utan att jag skadar mig ordentligt och jag kan verkligen inte vara tröttare och ändå ta mig vidare, det var också fel, det blir värre. För varje km från västerbron så tänkte jag återigen samma sak, det kan inte bli värre och jag hade fel varje gång, det blir värre hela tiden. Kroppen skriker att jag ska stanna, bara gå lite lite grann, bara vila lite, men jag vet att jag måste fortsätta för stannar jag så är det kört, jag kommer inte igång igen.
Nu var det inte bara hemskt sista 7, det fanns några ljuspunkter. T ex när jag springer ikapp en av medlemmarna i TSM som jag sprungit med några gånger, får heja på honom och försöker få honom att hänga med in nu, eller när en lite kör av barn börjar sjunga ”Anders, Anders, han är jättebra, han är jättebra, han är oootroligt bra” (ja jag förstår att det finns fler som heter Anders som springer, men ändå).
Nu har jag passerat 37, 38, 39 och har bara 3 km kvar och det är här någonstans, längs med odengatan som det på riktigt går upp för mig att jag inte bara kommer klara av maran, att jag inte bara kommer att kunna springa hela maran utan att gå, att jag inte bara kommer klara måltiden på 3:30 utan faktiskt kommer ta mig ganska rejält under den, att all träning, alla pass sena kvällar, all smärta både under träningen och under loppet kommer ge resultat och det är det jag tänker på när jag passerar 40 km så jag missar att se att jag fortfarande ligger nästan en hel minut före mitt optimistiska tidsschema.
Nu händer något fantastiskt, någonstans mellan 40 och 41 km så växer publiken i antal och inte bara det. Dom har trängt ihop sig så istället för 3-4 filer att springa på så trängs allt ihop till en fil vilket gör att publiken kommer väldigt nära och man springer som i en korridor. Det känns otroligt peppande och helt plötsligt så känns kroppen lite lättare igen. Och där står familjen för sista gången och av med bältet, se där, ännu lite lättare och där står en kompis J som vet hur det är att springa maran, hon hejar så man börjar flyga fram och så runt hörnet på kortsidan av stadion och där står en arbetskamrat och skriker = ännu mer energi. In på stadion, liten minispurt och så, där är mållinjen och bruttotiden 3:23:31. Snabbt räkna lite och komma fram till att sluttiden borde bli lite under 3:23 (vilket den också blev, 3:22:47, 43 sekunder snabbare än min plan).
Sen börjar stapplandet bort mot östermalms ip och djävulstrappan (vem kom på att det är en bra ide att låta maratonlöpare gå ner för en trappa efter genomfört lopp?), få liten påse med blandat gott, hämta ombytet och sedan ta sig upp på läktaren för att träffa Peter (tack för den Peter). Ner igen och då äntligen, äntligen fick jag en marathon-öl + kanelbulle. Denna ljuva kombination som inte skulle fungera i något annat sammanhang blir guld värt här.
Konstigt nog kunde jag promenera bort till karlaplans t-banestation, gå upp och ner i trapporna hemma, stå upp och grilla, åka och handla på söndagen, leka lite med V på lekplats på söndagen samt cykla den dryga kilometern till jobbet på måndagen. Någonstans har all träning gett effekt.
Jag är mindre förvånad än jag var för resultatet på halva sträckan och är nu helt övertygad om att ska man slå PB så är det förmågan att utstå trötthet och medföljande smärta som är nyckeln och det har jag lyckats med två gånger nu. Bara sub 40 på milen kvar av årets mål nu.
 
Förväntade mellantider:
 
 
Och som det blev:
 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar