Tävlingsrapport Kungsholmen runt 2014

Så vaknar man på morgonen och regnet öser ner. Men det är ju ändå 5 timmar till start så det ändrar sig nog, yr säger ju det även om SMHI varnar för regn hela dan. Just idag litar vi på norrmännen. Kommer ner och äter en ordentlig frukost bestående av smoothie, ljust bröd och kaffe. Slår upp tidningen och där står det att ett mord skett precis där starten ska gå för tävlingen och det är tydligen ett stort polispådrag. Hmm undrar om tävlingen blir inställd tänker jag med lite förhoppning samtidigt som jag stirrar ut på ösregnet ute.

Dock kommer det snart upp ett meddelande på tävlingens hemsida att allt fortgår som det ska så det är bara att fortsätta uppladdningen genom bus med sonen och påfyllning av sportdryck. Vid tio äter jag ett mellanmål med samma innehåll som frukosten + lite sportdryck.

 Kvart i elva sätter sig hela familjen i bilen och åker in mot stan, parkerar vid lindhagsgatan och går ner till tävlingsområdet. Lite toabesök, en halv banan och väskinlämning senare så står man där på startlinjen, i regnet, lagom spänd/nervös och har fortfarande inte bestämt mig för någon form av plan för loppet. Ska jag starta lugnt och öka? Eller kanske springa i tänkt marathontempo, som ett träningspass? Eller starta i övertempo och se hur länge det håller? Eller...... En minut till start, kanske dax att bestämma någonting? Då kom jag på den briljanta planen att inte kolla klockan de första två kilometrarna utan starta på känsla. Bra plan då får det bli som det bli.

 OJ. Där gick starten, bästa att börja springa lite. Hmm vad långsamt alla springer, kan det verkligen vara något bra tempo det här? Nej, inte titta än.... Nu börjar det kännas snabbt, tänk om det går för fort, men det känns ändå ganska bra....

Så fortsatte tankarna tills jag nådde skylten med två km och äntligen fick titta på klockan (jag är ju löparen som tittar på klockan minst en gång i minuten i vanliga fall) och ser att jag håller..... .....4:07-tempo de två första km. Det är ju alldeles för fort, men, men det känns ju faktiskt riktigt bra, det är ju iofs lite nerför i början men ändå, jag fortsätter. Ett delmål jag funderat på är varje 5:a på 21:30 eller där under så jag fortsätter på känsla och ser vad det blir efter fem....

 21:05, oj då. Det här går ju riktigt bra. Dax att dricka lite, ta nytta av mitt vätskebälte. Vad trött han till vänster ser ut kanske ska springa förbi honom, och han där till höger, och han där framme också.....

 Så fortgår det trots att km 5-9 har lite backar (vi som tränar i vanlig terräng ser det inte riktigt som några backar.... ...men ändå) och efter vändningen runt Rålambshov så visar det sig att jag slagit vuxet PB på milen första milen i en halvmara. Andra femman gick på 21:30 ganska exakt så det nya perset är 42:37. Under detta första varv har allt känts nästintill lätt, tempot flyter, inga känningar, ingen direkt trötthet, dricker nån klunk sportdryck var tredje-fjärde km och allt känns bra. Dax för varv två.

 Även andra varvet startar bra, det är ju lättlöpt längs med vattnet mot stadshuset och runt, men någonstans runt 12-13 börjar det bli tungt. Kroppen börjar få betala för tempot som ligger runt 4:15 i snitt, men just då kommer han om mig. Den där personen som springer i exakt rätt tempo, som har den där uppsynen så att man bara inte vill släppa iväg honom utan bara biter sig fast i personens rygg. Så under dom där tunga kilometrarna mellan 12 och 16 så har jag bara en sak i skallen, släpp för guds skulle inte ryggen.....

 Med draghjälp, sportdrycksklunkarna och lite stöd från publiken så går tredje femman på 21:20 och när vi sedan kommer upp på lindhagsgatan igen så känns plötsligt allt lättare igen, stegen flyter ut och jag kan faktist öka tempot lite lite och dra förbi min draghjälp (får i mål veta att han sedan använde mig på samma sätt) och det känns verkligen som att allt kommer gå perfekt, jag kommer nå 1:30....

 AJ, det högg till i knäet, samma smärta jag haft tidigare, f-n..... Aj, igen.... Nä du vet vad du ska göra Anders, slappna av i fötterna, slappna av i vader, slappna av i låren, löp avslappnat och ta ut riktiga löpsteg inget trippande.... ....såja, spänningen försvinner, inget mer ont.... ...kom igen nu, bara 4 km kvar nu, en liten enkel tur du gjort massor av gånger.

 Sen springer man förbi publik och mål i Rålis, ut på de sista tre km. Håll i tempot nu, men gud vad du rycker i överkroppen, och dina axlar är ju upp över öronen, och dina steg låter som om du försöker stampa hål i asfalten... ...trött kanske??

 Bara att fortsätta slappna av och springa på, där är 18 km nu är det bara en tröskelintervall kvar, det har du ju gjort massor av gånger, tagit den där sista 10-minutaren trots att du bara vill lägga dig ner, du klarar det här nu, 1:30, 1:30, 1:30...

 Oj vad många som springer om, häng på nu, f-n vad fort dom springer.... ...det här kommer inte gå, lika bra att gå av nu....

 Men där närmar jag mig en, han ser ju tröttare ut än mig, "kom igen nu, inte långt kvar, nu kör vi" slänger jag ur mig och den ännu tröttare killen smilar upp och ökar faktiskt, det var ju i te meningen, häng på nu.

 Bara en km kvar (och dom där 95 metrarna) kanske en liten spurt men hur ska det gå till??? Jag orkar inte öka fastän jag springer så långsamt (trots känslan av att stå still så höll jag här ca 4:00-tempo) jo, ta i lite.... Kämpa, kämpa, kämpa.... "Heja, heja!" från familjen....

 Nu är det bara femhundra kvar håll i nu, det kommer bli 1:30 kör nu...

 ...mållinjen JA!!!!

 1:29:25, brutto.... Härligt!!!

 

....och sen tomt, trött, galet, glädje.... ....konstigt. Snackar lite med dom som sprang runtomkring, en massa klappar på axlarna, tackar för draghjälp, får tack för draghjälp, blev det PB? jag också, härligt.... ....kan faktist inte riktigt förstå att jag höll hela vägen, trots att all träning pekade åt tider neråt 1:30 så är det en helt annan sak att verkligen orka hålla hela vägen in i mål. Sista tre kilometrarna var riktig plåga, dålig teknik, kände knäet, kände låren, kände vaderna och kände av axlarna (sa jag att axlarna ibland var uppe över öronen). Men det är då träningen i tröskelfart gör sig påmind, när man vet att jag orkar en omgång till, jag orkar verkligen, bara jag får dö efteråt och det gjorde att det gick att fortsätta. Tänk att träning ger resultat . 

Som ett litet sammandrag så var dagen riktigt bra, bra uppladdning, bra start, jämt lopp, lagom med vätska och energi (använde aldrig någon av loppet stationer) och en härlig känsla att all träning gett resultat. Att jag kunnat träna så bra är mycket tack vare min fru. 

En annan reflektion är att det också är en stor skillnad att springa i ett tempo som så få håller, dels får man springa mer för sig själv och kan löpa på i egen fart, dels är det inte lika trångt och tillslut är det lättare att ta rygg på någon när det behövs (och tydligen ge draghjälp också).

 
Nu ska det laddas till Sthlm marathon, 3:30 här kommer jag.