Löperotik

Jag har sedan jag började springa haft en trevlig tradition att springa på julafton. I år gick inte det på grund av saker jag inte kunde påverka utan jag fick skjuta på det till juldagen. Nu visade det sig bli ett uppköp.

Julafton bjöd tillslut på lite vitt och på juldagen låg ett tunt men synligt vitt täcke kvar. Temperaturen var minus 8, solen sken och vinden nästan helt stilla så trots att jag frös ordentligt när jag klev ut genom dörren var det inte allt för svårt att komma iväg.

Jag tycker att det är fascinerande hur skönt det kan vara att springa iväg på vintern när det är riktigt riktigt kallt och veta att snart, om någon km eller två, så kommer jag vara varm, kanske t.o.m. lite för varm. Det är lite spännande att känna knastret under fötterna när jag kliver ut på vår grusbelagda uppfart, hur mycket knoppen än vet att det kommer bli varmt så reagerar kroppen med att protestera lite lätt när det känner kylan genom kläderna.

Jag sätter iväg i ett lugnt tempo som får igång andningen, inte sådär ansträngt utan lite varligt. Andningen finns där och drar in den kalla luften i lagom tempo för att slippa ont i halsen eller torrhosta. Kroppen börjar sakta bli lite varm och när jag når skogen efter en dryg km studsar jag med lätthet upp för den första lilla knycken, uppför stigen och ut i en småvit upplevelse.

I de små stigningarna ökar andningen lite och pulsen likaså men för det mesta är tempot moderat och jag hinner inte bara se stigen framför mig utan också uppleva skogen. Det är faktiskt perfekt med det tunna snötäcket som gör skogen lite vit men inte döljer några fällor under sig, jag ser allt, is, vatten, stenar, rötter. Jag riktigt myser nu när värmen har infunnit sig och ansträngningsgraden är sådär lagom för att jag ska känna mig stark och i kontroll samtidigt som jag ändå rör på mig, en av de riktigt stora fördelarna med trail.

In i skogen, småvit och fin.

En annan fördel med trail är det meditativa tillstånd jag hamnar i, ett tillstånd som aldrig infinner sig i den "vanliga" löpningen och inte heller alltid i skogen, men en sån här dag kan jag inte göra någonting åt det. Helt plötsligt är jag inne i en annan värld, en värld där jag vill välja den lilla stigen istället för den stora, där jag vill studsa uppför en kulle, småklättra nerför densamma på baksidan, sakta ta mig förbi ett vattendrag eller annat hinder, öka lite på den där platta korta sträckan för att sedan nästan gå förbi några tätvuxna granar som river mig lite lätt på kinden. Det är en värld som bara kan existera under väldigt speciella förutsättningar och idag var det sådana.

Väljer den mindre stigen, lycka!

Det är inte fartlek utan löplek jag håller på med. Det är mitt sätt att känna kärlek till löpningen, komma ihåg att det inte alltid är km, tid, träning, tung andning, utpumpad, rekord som behöver motivera. Ibland är det bara njutning, ren och skär njutning.

Kroppen reagerar med att släppa spänningar, slappna av, sluta ha ont i småskavanker, den bara jobbar på lagom mycket, flyter med naturen, lite hårdare jobb uppför, lite långsammare nerför branten, lite försiktigare över isfläcken och lite snabbare på planmarken.

Inte ens när jag trampar igenom en ishinna, ner i vattnet, och halva foten blir blöt och iskall. Inte ens då förstörs upplevelsen och någon minut senare är allt varmt och skönt igen.

Jag är just nu väldigt glad att det inte blev någon julaftonjogg, för då tror jag att jag hade missat det jag fick uppleva idag. Jag är också glad att mp3-spelaren valde just idag att få slut på batteriet och att jag glömt ladda så jag fick med mig telefon och för en gång skull kunde ta lite bilder på den underbara naturen.

Nu ska jag bara spara dagens tur i hjärnan så jag kan plocka fram det när jag behöver motivation och inspiration under resten av vintern.

Löpare i eufori!