Löpåret 2014 - Del 3, vintern->till mars (träning)

Läs Del 1 här
Läs Del 2 här

Träningen följde planen bra under början av vintern. Från 2 pass i veckan i oktober till 3 i november/december, 3,5 i januari och 4 i februari. 

Långpassen tuggade på och blev 25-26 km i mitten av februari, samma sak med distanspassen som sakta och säkert blev längre dom också. 

Hittade en utmärkt backe att köra backpass i och tuggade på med främst två typer av intervaller. 1000-ingar som gick från 6 rep @ 4:20-4:25 till 8 rep @ 4:05 samt 10-minutare som gick från 3 rep @ 4:30/km till 5 rep @ 4:10-4.15/km  under perioden nov-feb.

I november hittade jag också en testrunda på 15 km som jag bestämde mig för att köra tufft då och då. I november blev tiden ca 72 minuter vilket redan i december hade kapats till ca 68 minuter. Testen var inte bara en bra koll på formen utan också ett riktigt mysigt tufft tempopass.

Hela tiden kände jag att jag var supermotiverad och att jag utvecklades i min löpning. En del av det var att träna tillsammans med TSM på söndagar och att där få träffa andra motiverade löpare. Det var skönt att få nörda ner sig i resultat, mål, träning etc med liktänkande och inte bara tråka ut fru och kompisar (vilket jag nog gjorde ändå).

Det pass jag minns bäst under denna period är ett pass jag körde 1 november. Det skulle bli ett lugnt pass på max 15 km men redan efter 2 började det ösregna och blåsa. Det blev riktigt kallt och jag började snart snedda hemåt för en runda på 8 km. Då hände något, vid knappt sju km började solen lysa och vinden mojna. Det blev på bara nån minut varmt och underbart höstväder så istället för att ta vänster hem så tog jag höger för att ändå springa lite längre.  Ungefär vid milen kom jag ner till Mälaren och vattnet var helt stilla, solen strålade och jag kände mig stark, superstark. Där någonstans bestämde jag mig för att ska jag springa halvmaradistansen i år så är det idag det ska ske. Sagt och gjort så blev det en liten extrasväng och utan att tänka mer på det så hade jag helt plötsligt sprungit nästan 2 mil utan att det blev jobbigt. Därifrån och hem var det desto tyngre, får komma ihåg att det längsta jag sprungit tidigare under 2013 var 15 km, och sista 1-2 km gick klart långsammare och tyngre. Dock var det med en underbar känsla jag kom hem till en lite orolig och frustrerad fru som förväntat mig 40-45 minuter tidigare.

Förutom det passet sprang jag också en runda på julafton och en på nyårsafton (samt en kortis på nyårsdagen för att hämta hem bilen).

Julaftonjogg :-)

Summerat så kändes allt jättebra i slutet av februari och jag var både taggad att fortsätta träningen och hade ett jätteförtroende för mig själv och min förmåga at inte bara klara mina mål utan att krossa dem.

Då kom det, katastrofen som alltid kommer när man tror att man är på topp.

Jag blev förkyld!

Jag blev jätteförkyld!

Jag har ju en liten son som då var ca 2 år och någonting han drog med sig hem från förskolan skulle verkligen sätta käppar i hjulet för mig……..