måndag 8 december 2014

Löpåret 2014 - Del 4, mars -> premiärmilen och lite till (sjukdom och vändning)


Mars månad 2014 var en mörk månad. Mörk, lång, deppig och framförallt förkyld. En sjuk månad skulle man kunna säg om man hade lite av den mörka humorn i sig.

Sjuk :(


Allt startade med dagissnuvan sista veckan i februari. Det överfördes från sonen till mig via gos, kramar och bus och satte sig först på halsen med svullnad och rethosta som höll i sig i ca två veckor. Det betyder två veckor utan någon träning alls vilket blir ganska stressande när man tränar inför sitt första marathon.

När väl svullnaden la sig och kroppen började kännas frisk så påbörjades ”komma ikapp träningsprograms”-fasen. Två veckor ska inte var så svårt att ta igen, men…..

Hostan vägrade att lägga sig.

Dels fanns den som en kär (nåja??!??) gammal vän varje kväll och höll mig, och ibland min fru, vaken halva nätterna. Dessutom kunde jag knappt ta ett löpsteg utan att jag nästan hosta upp lungorna.

Så trots att min hals var ok runt den 11-12 mars så lyckades jag fram till premiärmilen 30 mars bara få till 4 stycken misslyckade, korta, långsamma pass med en massa gå- och hostpauser innan jag den 27 mars, tre dagar innan loppet, till slut fick till ett 8 km långt pass med 2 km fartökning där jag knappt hostade alls under själva passet och bara måttligt efteråt.

Under den här månaden gick humöret från ”jaja, det är väl bra med lite vila för kroppen, kommer ändå gå bra det här” till ”nä, jag lägger ner, ska skita i premiärmilen, skita i all träning och så ligger jag kvar på soffan….”.

Det var framförallt två saker som var riktigt, riktigt tunga.
  1. Jag var i så bra fas i februari, kände mig så stark och så motiverad. Bara för att få ett abrupt avbrott i hela träningsupplägget.
  2. Kroppen kändes ok, jag kände mig frisk redan knappt två veckor in i mars och ändå kunde jag inte börja träna på grund av den där j-la hostan.

Så kom då den 27 mars, tre dagar innan premiärmilen, med ett träningspass som kändes som en ljusning, som att mörkret kanske skulle ge med sig. Där bestämde jag mig för att springa loppet och att göra det smart. Öppna långsamt och framåt halva loppet bestämma mig för om jag skulle öka lite eller inte, allt beroende på hur kroppen kändes.

Det blev också så, första 4 km sprang jag i kontrollerat 4:30-tempo för att sedan sakta öka tempot till ca 4 minuter på km 10. Kom i mål trött (hade ju inte tränat på riktigt på en hel månad) och nöjd, utan att hosta alls under loppet på en tid som blev 44:06. Efter loppet fick jag däremot ordentlig hosta och det tog 10-15 minuter innan hostan la sig, men det räknades ändå som en vinst, en omstart, en framgång.

Målgång premiärmilen


Loppet var precis vad jag behövde i det här läget för dan efter vaknade jag med ny motivation och ny positiv inställning till löpning och ASM och det gav snabbt resultat. Trots att hostan fortsatte att retas i ca 2 veckor till så hindrade den inte längre träningen. Under passen var den knappt märkbar och efter passen försvann den på ca 10-15 minuter även vid de hårdare träningarna.

Ett bevis på hur lätt det ändå var att ”komma ikapp” träningen var att jag redan den 6 april sprang ett långpass på ca 23 km och veckan efter (13 april) följde med TSM på deras långpass på 31 km, detta utan att ta ut mig totalt.

Ska man plocka ut något positivt med denna mörka mars månad så är det just det, man tappar mindre än man kanske tror och den erfarenheten kommer jag få nytta av att ha med mig.

Framåt slutet av april körde jag också (även det med TSM) mitt längsta långpass inför ASM, vilket var på 32,5 km. Det kändes bra att ha gjort det passet och att jag efter det visste att jag inte skulle hålla på mer än 30-40 minuter till i tid den 31 maj. Det var dock ett annat pass som jag hade kört 4 dagar innan som verkligen gav mig självförtroende när jag nu gick in i uppladdningsmånaden maj. 

Passet var en runda på min 15 km testbana och jag förbättrade mitt tidigare resultat på sträckan med nästan fyra minuter. Inte nog med det, jag slog också mitt resultat från premiärmilen på första 10 (och på sista 10). Till sist lyckades jag dessutom jogga ner i två km direkt efteråt så det kändes som att jag hade lite mer i kroppen.

Så sammanställningen i slutet av april var trots den totalt misslyckade månaden mars bra, jag var i form, jag var stark och jag började längta efter att få genomföra Asics Stockholm Marathon.

2 kommentarer:

  1. Nu har jag läst ikapp lite! Kul att få höra om all uppladdning inför maran, detta har jag inte hört om innan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är kul att tänka igenom hur det gick till, vad jag gjorde, ALLT jag gjorde.
      Nu är 5e delen också ute, maj -> Loppet :-)

      Radera