fredag 13 januari 2017

Den inre dialogen - eller den mentala kampen

Jag vet inte hur ni har det men varje gång jag ger mig ut på ett konditionspass, eller kanske inte varje gång, men nästan varje gång så startar en inre dialog i min skalle. En dialog jag kallar "Den mentala kampen".


Den kan se väldigt olika ut från gång till gång men den finns nästan alltid där.


Några av de vanligaste scenarierna är:


"Om du svänger vänster/höger här framme så är vi snart hemma":
Vilket dyker upp varje distansrunda där det finns en närmare väg hem än den jag tänkt. Det är som att hjärnan bara letar kortaste väg hem hela tiden och detta oavsett om jag är trött eller inte, oavsett om jag är motiverad eller inte och oavsett om jag egentligen vill korta passet eller inte.
Jag behöver knappt säga att jag sällan, om inte aldrig, lyssnar på detta förslag. Det är faktiskt oftare så att jag "straffar" min inre röst genom att förlänga passet lite istället :-)


"Men den där sista(två sista, tre sista) intervallen kan vi väl hoppa över":
Kommer som ett brev på posten precis när man sprungit klart den där intervallen som gör att man går från behagligt trött till riktigt j-kla trött (fast man har inte nått spyfärdig än). Det kan vara efter andra-tredje 10-minutaren av 5, eller efter de två första setten av 5 stycken 300-ingar av tre sett eller liknande.
Här gäller det att övertyga den inre rösten om att det är NU träningen börjar, det är nu det ger effekt, det är fån och med nu som jag får utveckling så att det i framtiden blir lättare att springa.....
...just det vet ju alla att det inte är sant, det blir aldrig lättare, man springer bara fortare. Men... ...den inre rösten är en lättlurad typ och går ofta på det resonemanget gång på gång.


"Lugnare pass är faktiskt bra/bättre/bästa träning(en) man kan få så ska vi inte sänka tempot bara lite?":
Tempopassens inre kamp. Ju mer tävlingslikt ett pass ska vara ju oftare kommer den där tanken in att det går nog lika bra om man sänker tempot lite, lite, lite.....
Men det gör det ju inte utan tempopassen ska ju köras i det tempo som är bestämt så kampen böljar




"Den inre kampen"


Jag ser på den här delen som en viktig del av min träning, det är den delen som gör att jag i tävlingssamanhang kan prestera på eller i närheten av mitt max. Inte "bara" mitt lite halvtrevliga, mysiga max, där jag blir ganska trött utan mitt riktiga max där den inre rösten för länge sedan gett upp men där jag lyckas ta ut det kroppen kan leverera.


Jag tänker också att den här förmågan att vinna "Den inre kampen" är en av sakerna som skiljer oss amatörer från den riktiga eliten. Förmågan att vinna tuffare inre dialoger.




Så hur är det för er?
Får ni också kämpa mentalt under era pass?
Ibland? Ofta? Alltid?

4 kommentarer:

  1. Jag kan absolut känna igen mig, framförallt i perioder när jag sprungit lite mer eller när löpningen går lite tyngre, då kan jag tänka t ex "strax är det bara tio kilometer kvar" tidigt på rundan, vilket jag tycker är lite konstigt och jag brukar fråga mig varför de här tankarna kommer, då jag ju gillar att springa. Men alla pass kan inte vara roliga. Kämpa på! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Frågar mig också varifrån kampen kommer. Jag både vill och gillar att springa så det är inte logiskt alls... ...men den finns där ändå...

      O vi kämpar alltid vidare :-)

      Radera
  2. Någonstans i bakhuvudet finns alltid en gammal förhoppning om att ju bättre jag blir, desto lättare skall det bli att ge sig ut och springa fort och långt. Fast det enda som händer är att man flyttar fram sin tröskel, och skiten förblir lika hopplöst jobbig ändå. Även om det möjligtvis råkar vara på en litet högre nivå.
    Oftast blir det bäst när målsättningen för dagen är tydlig. 6stycken intervaller tenderar att bli just 6. Men om utgångsläget är 4-6 är det ofelbart 4 det blir.
    Häromdagen planerade jag 15 kortintervaller, som jag när det kändes bra, utökade till 20, utan att för den skull känna mig helt död efteråt.
    Vi ger oss inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det att löpning aldrig blir lättare är ju en tuff kamp bara det om man har ambitioner med sin löpträning. Kul att du tog upp det.

      Radera