Tävlingsrapport - Stockholm Trail 21K 2015, underskattning!

Trail, fundera på vad det betyder… …Trail.

För mig betydde det något helt annat än vad det numer betyder. Det går inte att jämföra med ett stadslopp, banlopp, eller för den delen ett lopp på elljusspår.

Jag hade underskattat Trail å det grymmaste, vilket kroppen fick betala för.

Inför

Jag funderade en hel del under vintern och den tidiga våren om jag skulle springa Stockholm Trail och i så fall 10K eller kanske 21K (det finns en 46K också, men av uppenbara anledningar var den aldrig aktuell). Nu blev det aldrig en anmälan och jag var inte riktigt sugen på att springa heller den sista veckan innan så en efteranmälan var inte riktigt nära.

Men då, då går min kompis Lars, som skulle springa 46K, och blir sjuk så att han inte kan springa. Dessutom är arrangörerna så givmilda att det var helt ok att byta inte bara deltagare utan också klass så helt plötsligt hade jag på fredagen (dan innan) en startplats i Stockholm Trail 21K.

Uppladdningen blev väl sisådär, hade veckan innan kört en del lite hårdare pass (bland annat en tränings-triathlon på torsdagen), inte haft någon vila förutom när vi reste i bil i 5 timmar (som inte är så mycket ren vila). Så den enda ”uppladdningen” blev lite extra pasta fredag kväll och lite lugnare förmiddag på lördagen.

Kommer ändå taggad till Globenområdet en dryg timme innan start. Hämtar nummerlapp, lämnar inte väskan, går på toa, dricker lite vätska och tar mig bort tills starten ca en km bort.

Väl där värmer jag upp lite försiktigt, känner att det inte riktigt behövs någon superseriös uppvärmning. Det är varmt ute och man ska redan efter en dryg km upp för hela Hammarbybacken och då lär man bli varm ändå J.

Noterar att jag är en av få som kommer springa i asfaltsskor (vilket jag i efterhand förstå) och att oväntat många har vätskebälte eller rygga med sig (vilket jag inte ens i efterhand förstår).

Nojar en hel del över hur jag ska lägga upp loppet? Vilket tempo? Gå i backar? Stanna vid vätskestationerna? Hur gör man? Hur springer man ett Traillopp över en HM-sträcka?

Loppet

Så går starten och vi sticker iväg längs med hammarbyvägen i ca 4-minuterstempo, första 500 m. Sen in i skogen och då blir det både trångt och långsammare tempo direkt…

…och det här är ju den snälla typen av Trail, den jag redan testat på träning, det skulle bli mycket värre, mycket…

…vilket blev ännu långsammare när vi började klättra uppför Hammarbybacken (ca 50  höjdmeter på ca 1 km första gången).

Sedan nerför på andra sidan, lite slätlöpning och sen efter drygt 2 km så började det riktiga loppet. Det riktigta loppet bestod av lera, vatten, rötter, stenar, ris, mossa, branta backar (långa och korta) och några korta (väldigt korta) sträckor med grusvägslöpning.

Det som blir lite trixigt är att tempot blir så pass långsamt att kroppen luras att tro att allt är lätt och enkelt. Hade jag skrivit det här efter ca 12 km så hade det blitt något i stil med ”Trail är allt överskattat, det är ju som en söndagspromenad, man tvingas springa långsamt på grund av hinder vilket gör att man aldrig blir riktigt trött”. Vid km 13 hade det börjat låta annorlunda och vid 14-15 helt annorlunda, men jag återkommer om det.

Det som slår mig är hur bra disciplin det är och hur lätt det ändå var att få komma fram när man ville om, trots emellanåt riktigt smala stigar. Det är också mycket ”bra kämpat”, ”kom igen” och liknande tillrop från de man springer om, de man möter (där banan gick åt båda hållen samtidigt), en riktigt trevlig stämning helt enkelt.

Eftersom jag känner mig stark så blir upplägget att ligga bakom någon som höll ok fart ett litet tag, springa om, jaga ikapp nästa löpare, ligga bakom den löparen ett tag och så fortsätta så. Det var nog inte den bästa taktiken men just då (från 3-4 km till 11-12 km var jag så stark). Bland annat tog jag vara på en lite längre (ca 300 m) grusväg för att springa ikapp en tjej som var 30-40 m framför och som jag tyckte verka hålla ett bra tempo. Sen låg jag bakom henne ett tag men drog förstås förbi tillslut (också ett dumt beslut då hon slog mig med 7-8 minuter i mål).

Någonstans där vid 12-13 började då det jobbiga på riktigt. Just där vid 12 var det en vätskestation och varvning (ut på en 5 km-slinga) och där sprang den där tjejen jag sprang förbi tidigare om mig och jag valde åter igen fel och hängde på, trots lår som började stumna lite. Det höll fram till ca 14 km då jag dels inte kunde hänga med i nerförsbackarna och dels (för första gången i ett lopp) behövde kissa.

Det hela resulterade i ca 1 minuts tapp och då kom ett helt gäng av andra löpare ikapp och det blev en kamp att försöka hänga med dem.

Här la jag upp en ny taktik, att hänga på gruppen fram till Hammarbybacken. Ta backen i ett lugnt och stilla tempo för att sedan försöka öka lite i en ”spurt” sista 3 km som borde var mer lättlöpta igen.

Det höll inte alls!

Låren och vaderna tog mer och mer stryk och jag + en löpare till tappade sakta på resten av gruppen (en parentes angående hur bra stämning det är i loppen, jag halkade i en nerförsbacke och killen som låg bakom mig + killen som låg 20-30 m framför stannade båda till och frågade om jag var ok) och tillslut tappade jag även den killen.

Väl framme vid Hammarbybacken (knappt 80 höjdmeter på 600 m) hade jag tappat helt och fick åter ändra taktik. Överleva backen och ta mig i mål utan att bli upphunnen av nån mer, och denna gång lyckades jag följa planen J.

Backen var pest och nerförsbacken var ännu mer pest men jag malde på och avslutade med en liten, liten spurt på upploppet.

Äntligen i mål!

Resultatet

2:04:39, plats 50 av 155 herrar och 56 av 207 totalt, som gick i mål.

Med tanke på att det var första Trailloppet, första Traillöpningen någonsin och första >20K sen i höstas samt första >2 h sen Stockholm marathon 2014 så är jag ganska nöjd.

En hel del taktiska fel + den dåliga tekniken gjorde att jag blev på tok för trött mot slutet. Men en intressant erfarenhet som jag säkert kommer testa igen.

Efter loppet

Kände direkt att detta inte var nyttigt för min kropp, den var inte riktigt redo för det arbete den fick utföra. Jag hade lår som var stelare än efter Sthlm marathon, vader som skrek att dom ville krampa bara för att ge igen, en fot som jag tydligen vrickade lätt nån gång under loppet och en mage som ville ha energi.

Tyvärr var det enda dåliga med hela arrangemanget just målgången. Det var långt till vatten, dryck, bananerna och dåligt skyltat. Lite avslaget och inte i paritet med resten. Höll nästan på att missa medaljen också då det gick(t.o.m. logiskt att) att svänga av innan medaljutlämningen. Men som sagt, det var det enda dåliga.

Medalj på granit, lite originellt

På vägen hem var jag tvungen att belöna mig med en kall och god Frappé, vem är inte värd det?

Mums :-)

Dan efter kunde jag knappt gå i trappor, framförallt inte nerför och samma på måndagen. Men nu på tisdagen så har jag cyklat en runda och fått igång benen igen.

Såhär i efterhand borde jag kanske nöjt mig med 10K + att jag borde hållit mig till min ursprungsplan, att springa extra lugnt och långsamt första två tredjedelarna för att sedan (om jag orkat) få öka till backen, gå backen och avsluta med en spurt. Det hade om inte annat blivit en trevligare avslutning på loppet då.

Är redan taggad att komma tillbaka och försöka mig på sub 2 timmar nästa år, men man får se.

Omdöme

Loppet var bra organiserat, riktigt fina trailpartier som dessutom var bra utmärkta (även om jag sprang lite fel en gång). Bra funktionärer som höll koll på alla personer som var ute på olika sträckor, olika varv och ändå lotsade dom in alla på rätt spår vid dom tillfällen där vägarna delade på sig.

Fixas det bara en lite bättre målgång så skulle det varit toppbetyg.

Trailpremiär - totalt oplanerat

Jaha, så ska man göra trailpremiär idag. Stockholm trail i klassen 21 K (som antagligen blir ungefär en halvmara, eller vad tror ni?).

I går bestämde en kompis sig att inte ställa upp på grund av förkylning och gav mig startplatsen. I morse bekräftade arrangörerna att jag fått plats.

Så vad ska man tänka på? Bra fråga, jag väljer att återkomma med svaret efter loppet :-).

OW och tempopass och lugn distans = normal midsommar

Lennart på sub40 skriver att han är helt normal när han tränar på midsommarafton, iaf i hans värld (läs här)

Han är ganska normal även i min värld, träning på våra aftonar, eller andra högtider är något jag har som tradition sen 3-4 år tillbaka. Det är något speciellt med att först träna och sedan synda ordentligt resten av dagen :-). 

På midsommar blev det ovanligt lätt pass ur träningshänseende, ett OW-pass, det andra i mitt liv. Det blev bara 12-13 minuter i 15-gradigt vatten och kanske 350-400 meter. Dagen innan hade jag kört mitt första OW-pass på drygt 10 minuter, samma gradantal i vattnet, på kanske 300 m. Har dock märkt att gps:n krånglar, den visade över 600 m första dan och bara 240 m andra. 

Dagen innan midsommarafton körde jag också ett hårt distanspass. Först 5 km som avslutades med ca 80 höjdmeter på sista dryga 2 km. Sedan vände jag och sprang tillbaka. Nästan 24 minuter ut och 19:40 tillbaka. Höll ganska exakt 4 minuter per km sista 3, som är flacka, vilket kändes bra men väldigt jobbigt. 

Idag joggade jag runt dryga 13 km på 67 minuter. Det var länge sedan jag sprang ett sådant pass. Halvlångt i halvdant tempo som gör att jag känner att jag kunde ha fortsatt ett bra tag till efteråt. Skönt med löpning när den är såpas oprestigefull. 

Det är min (tränings)midsommar, so far, hur är din?

Nytt personbästa - jag tar dom där jag får dem :-)

Eftersom löpningen står still på PB-fronten får jag hitta nya PB på andra ställen.

Under dagens simpass satte jag (minst) tre nya rekord:

1. Längsta distans i ett sträck (utan extra vila utan vända direkt vid kanten): 1,2 km
2. Snabbast km simmad i ett sträck: 25:20
3. Längsta sträcka crawl i ett sträck (utan vila och utan hjälpmedel): 300 m

Längsta crawlsträckan kom dessutom i slutet av passet vilket borde tyda mot att jag orkar simma crawl längre än jag kanske tror.

Annars började jag med 2 längder crawl, 1 längd bröst för att efter 500 m köra en 3-längders crawl och sedan gå över på 4 längder crawl, 1 längd bröst i 2 omgångar. Efter det kom 300 m crawl i ett sträck följt av två avslutande bröstlängder.

Jag är riktigt nöjd, för första gången känns det som att jag kommer kunna klara av att simma 750 m OW - crawl på Sthlm-triathlon.

Och så här kan statistiken för ett simpass se ut i Garmin Connect.

Tävlingsrapport - Söder Runt 2015, sjukt jobbigt och felplacerade skyltar.

Ett 10k stadslopp, någon som vågar gissa tiden?

Kan den ligga i intervallet 40:40-40:50?

Går jag som klockan på dessa lopp?

Svaret är såklart ja, tiden blev 40:46 men…

Denna gång är nog en av faktorerna kroppen som hade en släng av något. Jag börjar med att beskriva hur jag mådde dagarna efter loppet

Efter loppet

Söndag morgon vaknar jag och känner mig bakfull, det finns inget bättre ord för det. Jag tror då att förklaringen finns i att jag var helt slut efter loppet och att pizza och öl inte är rätt för återhämtningen.

Eftersom jag lovat äldsta sonen att bada så var det trots allt bara att försöka få i sig lite frukost (gick sådär) och sedan ge sig iväg. Lämnade fru och lillen i köpcentrumet och så åkte jag och V och badade. Att bada med en treåring består mest av att bara ta det lugnt och hålla reda på att han inte drunknar så jag mådde faktiskt lite bättre efteråt och trodde i min enfald att jag var ok.

Efter badet mötet vi upp fru och L för lunch och den var allt lite tung. Ni vet när man är sådär riktigt, riktigt trött i kroppen så man inte orkar äta och dricka? Ta det och lägg på en orolig mage och lite frossa så får ni en känsla av hur det kändes.

Men hej! Inte är jag en vekling inte, det var ju bara ett litet lopp dagen innan, det knäcker ju inte en viking….

Så efter (en liten, liten) lunch rusar livet vidare till ett barnkalas med korv, hamburgare, kakor och tårta. Tydligen är kakor och tårta lättare att äta än mat så här får jag i mig, om än inte nyttigheter direkt, en del energi och frossan släpper. Det ser jag såklart som ett tecken på att jag bara behövde lite energi, så nu är jag såklart ok igen…

…fel, fel, fel!

När vi kommer hem så börjar jag återigen känna mig sämre och hela natten är en orgie i frossa, magkramp, toalettbesök och lite sova däremellan. Därtill ska läggas snuva och hosta (som jag först skyllde på pollen) som då ger summan sjuk. Ja, jag får erkänna det, jag var nog inte frisk när jag sprang och jag har garanterat varit sjuk dagarna efteråt. Först i morse när jag vaknade så kände jag mig ok igen, även om magen protesterade lite lätt vid frukosten,

Med det sagt kan vi nu koncentrera oss på själva racerapporten.

Inför

Faktum var att jag inte var direkt sugen på att springa ett lopp. Hela dagen hade jag jobbat i trädgården, gjort en massa måsten och lekt en hel del med sonen. Ingen superuppladdning och dessutom var det ju som omväxling varmt, så det blev kanske ett litet vätskeunderskott under dagen. Jag har också varit snuvig hela veckan, vilket kan bero på pollen (eller kanske inte) så jag tar lite medicin som också gör mig lite segare.

Men, framåt 5-6 bestämmer min fru mig för att delta i loppet och att resten av familjen kommer med in och hejar. Vem kan säga nej till det?

Ett kvällslopp i värme är ju ändå riktigt nice. Dessutom lockade en flack, snabb bana då jag vill ge sub 40 på milen (inte 10 000 m bana) en ordentlig match. Till sist kan jag inte bortse från att en öl och pizza efteråt inte kändes helt fel just då, innan loppet.

Så hela familjen packade in sig i bilen och åkte in. Jag efteranmälde mig 5 i 7 och starten skulle gå kvart i åtta så det var mer eller mindre bara att ge sig iväg, lite uppvärmning tillsammans med Calle som jag stötte på innan start, ställa upp sig på start och så iväg.

Loppet

Banan är verkligen plan, och snabb. Det var inga problem att ge sig iväg i ett lagom högt tempo och börja jobba på. Första 3 km var sköna, ingen trängsel eller överdriven trötthet.

Det är konstigt vilken skillnad det är i åt när jag springer neråt 40 gentemot för knappt 2 år sedan då jag snarare låg på 43-44 när det kommer till trängsel. Då upplevde jag det alltid trångt i början av loppen, men nu är det sällan det är något problem, ens under loppens första km.

Tillbaks till loppet.

Vid 2-3 km började snoret komma men det var inte helt oväntat. Där kände jag mig fortfarande pigg så jag hoppades att det trots allt skulle hålla, snuva har jag både tränat och tävlat med förut.

Någonstans mellan 4 och 5 km började jag bli trött. Inte heller så konstigt när man springer på sin kapacitetsgräns och jag tror att första 5 gick på precis över 20 minuter vilket är vad det ska göra men sedan kom tappet. Skillnaden mot många andra lopp där jag håller i ca 7 km och sedan tappar uppemot minuten på km 7 och 8 för att sedan ”komma igen” sista två var att jag tappade lite per km och aldrig kom in i en andra andning.

Jag kände som sagt redan strax efter halva loppet att det var kört på sub 40 men, jag tänkte inte ge upp, jag ville prestera bra så mitt nya mål var att sätta nytt milenrekord (alltså inte 10k-bana) och där var det fortfarande en bra chans, det handlar om att kämpa vidare trots ont i magen, trötta ben och en hjärna som inte ville något annat än kliva av. Jag har efteråt sett att jag tappar 7-8 sekunder per km andra halvan och borde därför med en spurt ha kunnat klarat av under 40:34 men när jag börjat öka lite för sista km och ser på klockan att det bara är drygt 600 m kvar så kommer loppets 9 km-skylt helt plötsligt och jag blir helt knäckt.

Visar min klocka verkligen så fel?

Hur ska jag orka kämpa 400 m extra?

Vad f-n!

Jag har ca 250 m av depp innan jag ser målet och förstår att skylten sitter helt fel, otroligt fel. På dessa 250 m  tappar jag ca 10-15 sekunder (se bilden):

Som ett intervallpass....

:och det är det som gör att jag missar rekordet, fy Söder runt, illa att sätta en skylt drygt 400 m fel.

När jag ser målet orkar jag åter öka i en sorts spurt och kommer som sagt åter in på en tid runt 40:45. Nu är ju inte nytt PB min största drivkraft så det är trots allt med en ganska nöjd känsla jag går på skakiga ben med lite frossa genom målområdet.

Resultatet

40:46, plats 73 av 527 herrar (76/829 totalt) är godkänt men inte mer än så.

Hade gärna orkat hänga på Calle hela loppet (som gjorde ett för honom mediokert resultat på 39:37) men det får bli en annan gång.

Högt startnummer när man efteranmäler sig

Omdöme

Söder runt då, hur är arrangemanget?

Ja bortsett från den felaktiga skylten vid 9 km så är jag bara nöjd med allt. Skön stämning, trevliga arrangörer, kul med after run och sedan hjälpte ju vädret till också.

Kommer antagligen tillbaka nästa år.

Nya tider, nya farter

I går tog jag ett nytt steg i min träning och införlivade landsvägscykel med en racer. Det är en god vän som lånar ut sin cykel under sommaren och första testpasset körde jag igår.

Saker jag reflekterar över såhär direkt är:

• Det går fasligt fort när det går fort :-).
• Det är jobbigt för lår, men det känns inte under tiden man cyklar utan kommer efteråt (framförallt om man försöker springa efter).
• Det är också jobbigt för nacken, är väldigt stel nu efteråt, smärtsamt.
• Jag förstår helt plötsligt dom där som är lyriska över cykling för att man får så mycket fart ut av den energi man ger. 
• Man kan vila, på riktigt vila, under ett träningspass. Det går verkligen inte att jämföra med löpning.

Ska försöka få till ett cykelpass i veckan, minst, och försöka springa några km efter varje. Det är ju ändå triathlon jag tänkt mig och då måste man klara av övergången.

Trampa lugnt........

Tävlingsrapport - Blodomloppet 2015, 5 km typ, kanske, sisådär.

Ett 5 km-lopp som är 5,3 km enligt något luddigt uppmätt enligt organisatörerna och blev 5,35 på min klocka. Trevligt att göra med jobbet och ett bra tempopass enligt mig.

Uppladdning

Jag har inte skrivit på ett tag och det beror till viss del på att jag blev mätt efter Arenamilen och att äntligen komma under sub 40.

Dock har jag tränat på som vanligt med löpning, simning, innebandy och lite cykel.

I helgen försökte jag köra ett riktigt utmanande pass som jag läst om någonstans (kommer inte ihåg var). 5 km i milen tävlingsfart, 5 minuter joggvila, 2 km ca 10 s/km snabbare än 5:n, 5 minuter joggvila och sedan 1 km så fort man kan. Det gick sådär. Kom inte upp i tempo och fick ta extra lång vila.

Med det som generalrepetition kändes det sådär inför tisdagens lopp, hur skulle jag klara av att hålla ett tempo uppe?

På plats

Som alltid på sådana här företagslopp så är det rörigt, massor av folk och lite strul att hitta varandra från jobbet. Just denna gång gick det smidigare än vanligt och jag lyckades t.o.m. få till en kvart uppvärmning.

Loppet

Som van deltagare skippade jag den gemensamma uppvärmningen och gick direkt till starten och hamnade därmed bra till långt fram så när starten gick kom jag iväg bra. Det är lite lustigt med all rusning som blir och blodomloppets bana startar dessutom med en ordentlig nerförsbacke vilket spär på det.

Första dryga tvåhundra går i 2:45-fart men sedan hittar jag ett bra tempo, det gör dock inte resten av fältet som flyger förbi vilket visar sig under dom första 3 km då man får springa om den ena efter den andra med mjölksyreben J.

Jag får ganska tidigt en kille i rygg, en lång kille i rygg, som hänger på mig till synes ganska bekvämt. Jag förväntar mig nästan att han ska gå om och öka men han ligger kvar där medans vi plockar plats efter plats.

Första ca 1,5 km går inne bland träd och är ganska skyddat från vinden men sedan kommer man ut på sydliga delen av djurgården och då blir vinden att räkna med. Här släpper jag lite taktiskt fram den långa killen och lägger mig bakom i motvinden, hela vägen runt Blockhusudden, men där vid knappt 4 km börjar han tappa lite tempo och jag segar mig om och iväg.

Sådär 20-30 m framför mig ligger nu en klunga på 3 personer som jag börjar jaga sista km längs med Djurgårdskanalen och sakta, sakta tar jag in på dem. Samtidigt kommer en kille till ikapp mig och jag hinner reagera på vilket provocerande lätt steg han har, fastän han ser lite lätt överviktig ut (visar sig att han är gammal svensk ungdomsmästare på 1500 m som nu 20 år senare börjat springa igen) och jag biter mig fast i hans rygg.

Loppet är ju ca 5,3 km och precis efter 5 km (allas klockor börjar pipa) svänger man upp på fältet till vänster om Prins Carls väg borta vid Djurgårdsbrunns-bron och där är det drygt 200 m uppför på gräs till mål.

Precis där kommer jag ikapp klunga på tre och känner mig stark och 5 meter senare springer dom ifrån mig igen och jag känner mig mindre stark.

Det blir helt enkelt ingen superspurt i mål där jag drar om några löpare till utan det blir en 13 plats, knappt slagen av 4 löpare som jag kanske borde ha tagit och på en ok tid.

Resultatet och efteråt

20:25 (5:n på 19:36 enligt klockan) är ok, men jag kan nog kräma ur lite till om det är en uppmätt 5 km-slinga så att det kan gälla PB.

Som alltid kul med tävlingar där man får springa lite om resultat och placering också, även om jag denna gång inte lyckades ta platser på slutet.

Sen var det direkt in i bilen och iväg till näst sista crawl-kurs-passet, ingen vila och ingen ro J.