Tävlingsrapport - Arenamilen 2015. Äntligen sub 40!

Ja, ja JAAAAAA!

Äntligen under 40 minuter på milen, det var 20 år sen sist så det var allt på tiden.

39:52:22, 6:a av 16 startande herrar (17 med haren) och 20 totalt.

Så fantastiskt skönt att äntligen ha gjort det.

Uppladdning

Jag sprang ju Säbysjön runt i söndags, en lokal kvartsmara som hade premiär i år. Det loppet genomfördes i strax under maxansträngning, som ett tufft tempopass och det kändes riktigt bra efteråt rent formmässigt.

På måndagen tog jag en lugn återhämtningsjogg. Dryga 7 km i lugnt tempo som ändå gjorde mig trött. Hade jag inte varit en ganska erfaren tävlingslöpare hade det kanske gjort mig nervös men nu vet jag att det inte är formen som var anledningen utan loppet dagen innan plus totalt ointresse av mig att ta i.

På tisdagen simmade jag på eftermiddagen och kände mig bra i kroppen under kvällen.

Så kom onsdagen och redan när jag vaknade kände jag nojan komma, en noja som satt i hela dagen tillsammans med en växande nervositet och ett försök att ladda samtidigt som jag ville lugna ner mig, samtidigt som jag behövde jobba. Det var en konstig dag (se mer här) med många känslor.

Det var ju idag det skulle ske, det kunde inte vara mer perfekta förutsättningar. 10 000 m på bana. Inga backar, korta snabba återkopplingar på att man har rätt fart, exakt längd på banan, många ryggar att hänga på eller jaga och en varvräknare som gav tider. ”Klarar jag det inte denna gång så vet i katten om jag någonsin kommer klara det” dök upp som tanke flera gånger under dagen.

Kom hem till ett kaos, med fru, barn, kompisar och deras barn och bara ett stort kaos, inte riktigt optimalt för en uppladdning men… …jag fick glömma loppet ett tag.

I alla fall till jag satte mig i bilen och tillbringade 35 minuter ensam med bara mina nojor, inte heller optimalt.

På plats

När jag kom till Vallentuna IP så parkerade jag och letade mig fram till tävlingsledningen.

Hämtade nummerlapp.

Hälsade på Lennart.

Såg starten på 5000m. Det var en (lokal?) Junior som skulle klara en kvaltid. Till hjälp hade han Fredrik Uhrbom som hare, ni vet han som för några år sedan tog totalt slut och vinglade som ett fyllo under 10 000 m på finnkampen (se här). Jag vet inte exakt vilken tid junioren skulle klara men han klarade den J.

Sedan blev det lagom uppvärmning, lugn jogg, lite tänjning och några ruscher.

Klar för start samlas vi alla löpare vid starten och sedan…

…drar det ut på tiden.

Det är för många löpare för att få plats på bågen så några måste starta på yttre bågen och då måste koner ut så att dom springer tillräckligt långt och när det var klart så visade det sig att det fattades en varvräknare så det måste också fixas, men tillslut, ca 9 minuter försent så startar loppet.

Loppet

Vad ska man säga o loppet?

Jag startade såklart lite för fort men eftersom jag fick feedback redan efter 400 m så var det snabbt åtgärdat. Planen var ju att ligga på 95-96 sekunder per varv i princip hela loppet för att sedan spurta sista varvet eller två. Den planen höll inte riktigt i detalj. Förutom första varvet så låg jag mellan 94 och 98 sekunder fram till det sista varvet som jag avverkade på 89 så i det stora hela gick det som planerat.

Det är ett mentalt slit att ligga på en bana. Underlaget är snällt och i början känns det så lätt så lätt och man vill bara öka. Det är också en utmaning att inte tänka hur långt det är kvar utan fokusera på nästa 100 m, nästa varv, nästa 100 m och så vidare, allt i rätt tempo.

Sen när man sprungit ett tag kommer tillslut tanken, ” det är ta mig tusan 20 varv kvar, 20 varv… …tar det någonsin slut” och då gäller det att slå bort den och återgå till ”nästa 100 m, nästa varv, nästa 100 m”.

Så lunkar det på och man springer om några, varvar några, blir varvad, varvar några till. Varv 6, 7, 8… …12, 13, 14, 15… och där någonstans börjar det bli riktigt jobbigt, vid km 7 och jag kommer att tänka på att km 7 och 8 är de km jag brukar tappa på under ett lopp. Så jag biter ihop, tänker på att första hundra på varje varv ska gå på 24 sekunder, inpå upploppet (300 m) ska jag ha ca 72-75 sekunder och sedan varva, ett varv till, ett varv till.

En kille i röd tröja (varför har alla röda tröjor som springer om mig?) kommer ikapp, ligger bakom i 2 (kanske knappt 3) varv och drar sedan om. Jag försöker hänga på ett varv men sedan säger min varvräknare till mig att det går lite för fort så jag släpper lite.

Kämpar något eller två (är trött här, svårt att komma ihåg varv för varv) varv till och hör plötsligt speakern säga att täten, som varvat mig två gånger nu har 3 varv kvar, vilket innebär att jag har 5 varv kvar nästa gång, vilket innebär 2 km, vilket är en tröskelintervall, vilket betyder att jag kommer orka trots tröttheten.

Kommer in på upploppet för varv 20 och ser att jag ligger några sekunder efter (8 km på ca 32:03, vilket visade sig vara 32:01) och då vet jag att jag kommer klara det. Jag vet att det kommer göra ont men jag kommer att klara det.

Så jag börjar räkna ner.

5 varv.

4 varv.

3 varv.

1 km.

 Och här ser jag att jag närmar mig killen i röd tröja igen. Jag försöker uppbåda kraft att öka och lite, lite snabbare går det.

2 varv.

Lite snabbare ändå, tar lite till.

1 varv.

Nu är det något av en långspurt och jag gissar att jag bör ta någon sekund eller två sista varvet för att vara riktigt säker.

200 m.

Det bränner i benen, det bränner i halsen, det finns ingen luft förutom den som blåser emot mig, men på upploppet är det medvind.

100 m.

Jag kommer aldrig i kapp, men blir heller inte ikapphunnen av killen bakom och det är medvind och jag orkar spurta och jag ser att klockan når 39:50 och sen är jag i mål.

39:52:22, 6 sekunder efter 5:n och 3 sekunder före 7:n.

Det vet jag ju inte när jag kommer i mål och inte heller tänker jag något utan jag bara stapplar lite åt sidan och lägger mig ner (på något sätt stänger jag trots allt av klockan i samband med korsandet av mållinjen, men jag kommer inte ihåg det). Där ligger jag.

Lennart kommer fram efter ett tag och gratulerar och jag börjar få fram tanken att jag klarat det, att jag äntligen gått under 40 minuter på milen igen och allt kämpande, all smärta känns värt det så jag ligger kvar och njuter ett tag till i min trötthetsdimma. Till slut sätter jag mig upp och snackar lite mer med Lennart innan han går mot fikat och jag börjar resa mig för att få på mig lite varma kläder.

Resultatet och efteråt

När jag väl rest mig och börjat röra på mig igen så känner jag faktiskt att kroppen trots allt inte är helt död, att det finns lite reserver kvar och att det nog ska gå att kräma ur ytterligare lite nån gång i framtiden.

Snackar lite med killen i den röda tröjan och det var som jag trodde att han låg bakom mig lite tills han kände att jag tappade och då stack han om, jag funderar såklart nu på om jag skulle ha hängt honom men man vet aldrig, kanske hade det funkat å andra sidan hade jag kanske hamnat på 40:05 istället för att jag inte orkat. Nästa gång så.

Jag är i efterhand väldigt nöjd med planen och genomförandet. Glad att jag inte överivrade mig utan sprang i det tempo som satts upp. Glad att jag blev bra coachat, att Lennart när jag tappade några sekunder per varv peppade istället för att bara rabbla varvtider som var negativa. Sedan är jag glad att jag kunde visa mig själv att jag dels kan jobba mig igenom svackan vid km 7 -8 och att jag fortfarande har den där ”ta ut allt”-förmågan som jag inte fått testa på riktigt det senaste halvåret.

Såhär dagen efter så känner jag i alla fall att kroppen fått jobba, den är lite sliten, framförallt vaderna och speciellt vänster vad som är stel och öm. Underlaget i kombination med ansträngningen och tävlingsskorna är nog anledningen. Kändes dock bättre efter ett lugnt simpass i morse.

Nu då?

Ja nu då?

Nytt fokus, nya mål:

1.      5 km sub 19

2.      Triathlon i sommar

3.      10 km (ej bana) under 40.

4.      Hm under 1:28:00 i höst.

Sedan är ju nästa långsiktiga mål sub 39 på milen, men det blir när det blir.

De handskrivna varvtiderna.

Tävlingsrapport - Säbysjön runt 2015. Premiär för den tävlingen.

Ett lugnt uppladdningslopp inför veckans stora mål. Sub 40 på Arenamilen. Sprang loppet precis som jag tänk mig och resultatet blev som jag ville. Plats 12 av 124 killar och ca 230 totalt startande. 42:57 i tid på kvartsmaran och lite kvar att ge.

Inför.

”Regnet det bara öser ner, och jag blir så blöt om…..” så går den gamla listettan och så var söndagens väder. Regnet bra öste ner, hela tiden…

….förutom just den där sista kvarten innan start, just då tog regnet en liten paus så vi löpare iaf fick starta torra.

Jag hade ju ganska små förväntningar på loppet vad det gällde resultat. Ville inte köra för hårt då jag hade nytt lopp tre dagar senare där jag verkligen ville ge allt. Däremot hade jag förväntningar som kommer med ett litet lokalt lopp. T ex att jag skulle kunna hävda mig placeringsmässigt, att jag skulle ha ett fåtal löpare som jag ”slogs” mot under loppet och att jag skulle kunna springa kontrollerat i ett område jag ofta springer träningspass.

Loppet.

Starten var indelad i olika fållor, en för sub 40, en för 40-45 o.s.v. Det såg lite kul ut för när det var ca 5 minuter kvar till start så stod ingen i första fållan. Med bara nån minut kvar kom det dock några Hässelbylöpare och ställde sig där varpå några till vågade sig fram.

Själv ställde jag mig i 40-45 då jag kom på att det var en kvartsmara och att 500 m faktiskt tar nästan 2 minuter att springa. Nu spelade det ingen roll då det var så få startande att alla ändå kunde komma iväg direkt.

Som vanlig i starten rusades det en hel del, men jag kom iväg i en bra fart. Under de första 2 km så tog jag sakta men säkert ett par placeringar av dom som rusat iväg för fort men sedan började det stabilisera sig.

Lite efter 2 kom en kille (röda tröjan) ifatt mig bakifrån och vi tog sällskap en bit medan vi plockade ytterligare 2-3 placeringar och vid dryga 3 km blev vi ikappsprungna av ytterligare en kille (kepsen) som hade ett klart högre tempo. Röda tröjan hängde på den nya killen men jag kände att det gick lite för fort. Som mest låg röda tröjan sedan 40 sekunder före mig, men jag återkommer till det. Med dessa två som sakta sakta drog ifrån mig så närmade vi oss en lång kille (svarta tröjan) som jag också kom ikapp lite efter 4 km och vi hade sedan sällskap ett tag, bland annat förbi 5 km-markeringen som gick på 20:31.

Svarta tröjan tog lite tid på mig i varje nedförsbacke (vilket brukar vara min styrka) och tappade lite i uppförsbackarna och det blev lite växeldragning. Men någonstans mellan 6 och 7 km kände jag att jag ville dra ifrån, det stod ju en placering på spel samt att jag såg att röda tröjan tappat kepsen och borde vara trött.

Sagt och gjort så ökade jag lite (skulle vilja kalla det ryck men….) och drog ifrån svarta tröjan som i slutändan tappade ca 25 sekunder på mig. Sakta sakta tog jag in på röda tröjan och när vi närmade oss målet, med ca en km kvar så fick vi springa en extrasväng för att få ihop kvartsmaran. Det gjorde att vi fick en 180 graders sväng och då såg han att jag var på väg så med en km kvar var jag bara 15 sekunder efter.

Dock hade han som sagt var sett mig och lyckades uppbåda extra krafter för i mål blev det tillslut 12 sekunders övertag för honom (och kepsen var ytterligare en halv minut snabbare).

På samma sätt som röda tröjan såg mig så såg jag också att Mattias (ungtuppen från jobbet) bara låg ca 30 sekunder efter mig med en km kvar och det höll han hela vägen in i mål. Mattias satsar ju mot STHLM marathon så det här var ett perfekt lopp för honom.

Efter.

Öste regnet ner innan loppet så är det ingenting mot vad det gjorde efteråt så det sedvanliga snacket, grattande etc mellan deltagarna efter ett mindre lopp blev kortare än vanligt och man ville bara in under tak och få möjlighet till torra kläder. Ganska snabbt packade vi (ja, familjen var faktiskt där) in oss i bilen och åkte hem varpå det blev en lång varm dusch.

Summering

Bra genomfört lopp efter målet att det skulle vara ett tempolopp men inte på max. Kändes bra inför onsdagens lopp. Vad det gäller tiden så är den väl ok och placeringen likaså, hade varit kul med en topp tio men det hade varit svårt ens en riktigt bra dag.

Riktigt kul att ha deltagit i premiären.

Jag laddar (och filosoferar)

I kväll är det Arenamilen i Vallentuna. 10 000 m på bana och första gången för mig på bana.

Jag laddar!

Bana? Det sägs att bana ska vara lättare och det är ju logiskt. Man slipper backar, det är inte lika vindutsatt, man kan få draghjälp regelbundet, underlaget ger bra respons och du kan kontrollera din hastighet hela tiden så att du springer i rätt tempo.

Men samtidigt så ska man stå ut med 25 varv. Runt, runt, runt, runt.... ....ja ni förstår.

Jag laddar!

Det har ju hänt en del sedan sist jag skrev. Jag har testat en Trihatlon på träning (500 m + 11,5 km + 4,7 km) vilket var kul. Jag har tränat på med speed och uthållning och jag har sprungit en kvartsmara (Säbysjön runt, vilket inte fått någon rapport än) hyfsat snabbt men kontrollerat.

Så i kväll så är det 10 000 meter på bana.

Jag laddar!

Jag har fått den stora äran av att ha Lennart (Milen sub40) som varvräknare också, bara det sätter press på mig att prestera.

Jag laddar!

Förutom den press jag sätter på mig själv efter att 5 av mina 6 senaste millopp (är det skillnad på ett millopp och 10 000 m? Ja, jag tror det) har gått i intervallet 40:34-40:58, enda undantaget var tunnelloppet som jag sprang på känsla. Med den jämnheten har det känts som att det är dags nu och på bana ska man väl prestera... ...eller?

Jag laddar!

Nervös men med en plan är väl en summering. Enkel matte. 40 minuter = 2400 sekunder => 96 s/varv (400 m) => 48 s/200 m och 24 s/100 m. Sedan en liten liten spurt på slutet så är jag under.

Lätt som en plätt.... ....eller?

Jag laddar!

Äsch, nu kommer de där nojorna också. Är jag inte lite förkyld? Hur är det med vaderna? Har jag tränat för lite? För mycket? Kommer lilltån att krångla, eller kanske ringfingret... ...inte vet jag, ursäkter, ursäkter, ursäkter. Jag vill bara klara det.

Jag laddar!

Nä, nu måste jag sluta ladda och jobba lite.... ....men...

Jag laddar!

Tävlingsrapport Kungsholmen runt - en frustrerad rapport

Helt ärligt, jag känner en sån fruktansvärd frustration, jag vet inte varför jag återigen hamnar på en tid runt 40:40 på milen. Det är så otroligt tråkigt. 
Alltså, 40:44 (40:47), plats 150 av ca 1100.
Det kan i vissas ögon ses som en medioker tid och i vissas ögon som en riktigt bra tid. Helt objektivt bedömt är jag inte helt missnöjd med tiden men nu är det svårt att inte bli subjektiv. Tiden är därför på alla sätt obra och jag ska försöka utröna varför.

Vad har hänt sen sist?
Jag har tränat på bra och April innehöll 26 pass varav 8 löpning, 10 simning, 4 innebandy, 3 styrka och 1 spinning. Det något låga antalet löppass beror framförallt på att jag dels var förkyld i 5 dagar och att jag sedan varit småsnuvig i nu snart 2 veckor vilket kan bero på allergi, snuva, småbarn eller jag vet inte vad.

Vad är då problemet? Hur yttrar det sig?
Efter förkylningen har jag kunnat träna på men bara upp till mellanhårt, sen protesterar kroppen genom att "lägga ner", "bli matt". Inte som när man är sjuk på riktigt då kroppen lägger av helt och sedan fortsätter vara off också efter träningen och i X antal dagar. Nu går kroppen igång direkt jag drar ner lite på intensiteten, alltså inte direkt efter träningen eller så utan direkt jag t ex drar ner några sekunder på km-tempot.
Det går inte heller att jämföra med när man blir trött efter ett hårt pass, det är inte det som är problemet, det är inte så det känns.

Hur blev det då i loppet?
Jo, jag hade bestämt mig att köra på. I motsats till premiärmilen då jag gick ut kontrollerat och sprang jämt hela loppet (och ändå slutade på ca 40:40) så skulle jag nu hålla mig under 4-tempo så länge det bara gick, det var sub 40 eller ingenting som gällde.

Tittar man på mina data från Garmin Connect så ser man att jag håller perfekt tempo första 5-6 km (5:an gick på 19:58) men sen kommer det. Inte helt dom en överraskning då jag börjar snora ordentligt vid ca 4 km, men...

Vid 6 km, eller strax efter, så tar det stopp i kroppen, precis som på träning. Det känns som att jag får mindre luft (inte alls som någon som har astma, eller ens så att det känns farligt eller otäckt) och kroppen blir matt, inte "full av mjölksyra"- eller "låg på energi"-matt utan på ett mer oidentifierat sätt. Så hela km 7 blir återhämtning och jag tappar på tok för mycket tid för att längre ha chans på sub 40 och därmed tappar jag motivationen att kämpa fullt ut längre. Det är inget PB jag är ute efter, det spelar ingen roll.

Så jag tar sakta men säkert och ökar tempot sista 3 km in i mål och avlutar ok, inte minst med en energikick från Urban (som sedan persade på HM, Grattis!) som hejade på mot slutet.

I mål var jag riktigt trött, inte död men bra trött ändå. 10 minuter senare är jag ok igen, liknande det som händer på träning, inklusive en rinnande de näsa.

Ok, lite positivt då.
Jag kämpade trots allt på och hade jag haft motivationen för det så hade jag nog satt ett nytt PB med 5-10 sekunder, men den motivationen har jag som sagt inte. Jag kunde gett upp helt och kommit i mål på ca en minut sämre tid, så det är jag glad att jag inte gjorde. Sen kändes det väldigt lätt första ca 4 km, innan nosen började rinna ordentligt. Det och att jag återhämtar mig fort tyder ju på någon form av form.

Tillbaka till frustrationen.
Det är frustrerande att inte veta om (bristen på) resultaten beror:

• Allergi?
• Förkylning?
• Annat sjukdomsrelaterat?
• Dålig form?
• Missat något i träningen?
• Annat träningsrelaterat (löpteknik, styrka, eller...)?
• Dålig sömn?
• Annat?

Det känns som att jag står helt still i min utveckling, fast jag är i en bra form.

Det är också frustrerande att jag brukar kunna tolka min kropp och analysera min träning kontra resultat på ett bra och utvecklande sätt, men inte denna gång. Jag har tänkt och tänkt men inte hittat någon lösning.

Summering
Det finns så många andra vinster med min träning att jag inte på något sätt känner mig manad att lägga ner träningen, eller ens minska den. Jag är också för envis för att ge upp om milen sub 40 och om 10 dagar ska jag debutera på 10 000 m på bana (Arenamilen), bara det ska bli kul och utmanande och en bra chans att komma under 40 (även om det inte är riktigt samma sak).

Kanske är det så enkelt att jag mentalt har lite för stor respekt och därför är lite för spänd och lite övertänd på alla millopp. Den mentala sidan är ju helt klart att räkna med.

Den som lever får se och som Urban säger: Vi ger oss inte.