…eller en övning i ödmjukhet för kortare
distanser.
Jag ska börja med tiderna.
Varför?
Jo därför
att jag helt ärligt överväger att inte skriva ut tiderna alls så därför är det
lika bra att börja med dem så är den saken ur vägen.
800 m: 2:33:22
1500 m: 5:18:89
Som ni säkert förstår så är jag inte helt
nöjd, men jag återkommer till det.
Vi börjar med lite bortförklaringar J. Veckan
innan tävlingen tillbringade jag snuvig och förkyld, på fredagen kände jag mig
pigg och på lördagen skulle jag tävla i Kistaloppet. Dock lyckades jag bli
magsjuk natten till lördagen så inget lopp och ingen träning den helgen. På
måndagen bara behövde jag ut och jogga så det blev ca 5 km med 3*100m
fartökning nån gång mitt i, försökte få lite fart i benen. Kändes lugnt och bra
i benen så jag hoppades på en bra tävlingsdag på tisdagen.
På tisdagen lämnade jag jobbet så jag skulle
försöka vara på plats 45 minuter innan start på 800m. Det brukar var
jättemycket trafik inåt stan vid den tiden så jag var ute i god tid och hade
varit i kontakt med arrangören att jag skulle bli lite sen för incheckningen
men dom skulle checka in mig ändå. Tack Runday!
Trafiken var oväntad snäll så istället för 45
minuter innan var jag i stan lite drygt en timme innan och kunde både checka in
i tid och ta det lite lugnt innan uppvärmning. Började prata med några trevliga
personer varav två från IF Linnéa, David och Ken som båda skulle springa 800 m
i heat A dom också. Dom bjöd med mig på sin uppvärmning vilket var trevlig och
vi sprang en knappt 4 km lång slinga i närområdet till Stadion, det var Ken som
lotsade oss runt och iaf var jag varm och skön när vi kom tillbaka ca 10 innan
första heat (C) skulle starta. Eftersom vi startade som heat 3 så blev det en
del stegringslopp, småspurter och mycket tänjande innan vi tillslut skulle
ställa upp för start.
Nervöst gick jag och ställde mig på tilldelad
bana, samma bana som Ken, och väntade på startskottet
PANG!
Så var vi igång. Genom första kurvan och in
på gemensam bana som, jag näst sist i rygg på Ken. Redan här tror jag att
ledaren var på väg in i andra kurvan men jag var i ärlighetens namn så uppe i puls
redan här att jag inte kunde ta in omgivningen alls, allt jag såg var ryggen
före mig som jag försökte hänga med. Någonstans precis innan varvning började
jag tappa lite på Ken´s rygg och samtidigt sprang han om en löpare framför. Där
blev jag också passerad av den sista löparen och hamnade sist i fältet. Jag
försökte häng med men i första kurvan på andra varvet så kom mjölksyran
ordentligt, som en kär gammal vän, och såg till att jag fick prova på 350 m som
jag aldrig provat på dem förut.
 |
Innan varvning på 800 m, näst sist i 20 m till och inte helt död än.
Bild tagen av Henrik Pehrson |
Andra varvet har jag nästan inga minnen av
mer än ryggen framför, lite retfullt sådär 2-3-4 sekunder bort och hur mycket
jag än försökte så kunde jag inte öka och komma närmare och när jag tillslut
(att 400 kan vara så långt ibland) kom i mål så kom jag inte ens ihåg att
stänga av min egna tidtagning.
Tankarna efteråt var röriga, ”Aldrig mer!”, ”Fy
f-n!”, ”Hur kan något så kort vara så jobbigt?”, ”Hjääälp, jag har ett 1500m-lopp
också!!!!!”.
Jag har varit trött förut, riktigt trött,
både efter 5000, 10000, HM och SM, men den här tröttheten var så annorlunda, så
grym, så omedgörlig på alla sätt. Det kan vara att jag inte är van vid den men
just då kändes det värre än det någon gång gjort tidigare efter ett lopp. Detta
samtidigt som jag kände mig så hopplöst långsam och urdålig som löpare på grund
av att jag ohjälpligt blev sist i heatet.
Nåväl, efter några minuters vila och en hel
del pepp från en kompis från jobbet så började jag röra på mig igen och ta för
mig av lite goodiebag, lite dryck och kakor. Pratade lite med andra som
sprungit, imponerades över alla bra tider och framförallt över vinnartiden.
Pratade lite med Ken och David som inte skulle springa 1500 men 3000 senare och
sen var det dags att värma upp lite inför 1500 m.
Det var då, just då jag kom på att jag skulle
springa i heat A även i det loppet, vad tusan tänkte jag på när jag anmälde
mig? Hur naiv kan man vara? Jag måste få byta heat!
Fick tag på funktionärerna men eftersom alla
listor var klara och löpare tilldelade varvräknare så var det ett för struligt
med heatbyten så jag fick bita ihop och acceptera faktum, jag skulle få kämpa
om sistaplatsen igen.
Uppvärmning – samling (nej, vi är bara 5
stycken och alla dom andra har tävlingslinne, det kan inte gå bra det här) –
fram till linjen.
PANG!
Jag lägger mig sist och bestämmer mig för att
bita fast i tröjan framför mig. Jag kan berätta en sak här, det är väldigt lätt
att bestämma sig för att bita fast i tröjan framför sig under dom första 100 m
på ett 1500m-lopp. Det är till och med ganska lätt att bestämma det under hela
första varvet, men sen…..
Det känns ganska löjligt att erkänna men det
går helt enkelt inte att öka eller ens hålla i farten. Benen känns inte tunga
som efter ett längre lopp men sega, ovilliga och överkroppen rycker och
kränger, allt är som sirap och jag tappar ofrivilligt cm för cm på löparen
framför och det bara fortsätter.
Efter 700 m, med två varv kvar så kommer
följande positiva tanke i huvudet, ”Skit, det är ju längre kvar än vad jag
sprungit!” då förstår man hur otroligt jobbigt det är och hur otroligt mycket
jag bara vill gå av och lägga mig på gräset.
Här står det trots allt publik med jämna
mellanrum och hejar på som bara den men det hjälper inte utan i min trötthet så
kan jag inte ta in någonting positivt alls utan bara mala på med korta steg,
dålig teknik, smärtande baklår och med en enda tanke i huvudet. ”Snart är det
över!”.
När jag precis kommit in på bortre
raksträckan på sista varvet så hör jag någonstans i periferin att första löpare
gått i mål och hur jag avundas nästan hatar honom att han nu får sätta sig ner
och vila. Framför mig finns det en löpare men jag orkar inte riktigt kolla hur
långt framför det är men bestämmer mig för att faktiskt försöka spurta lite
sista 200 och se, det gick faktiskt att öka lite, lite. Så rundar jag sista
kurvan och tittar upp och får se näst sista löpare gå i mål. Då skulle jag
vilja skriva något chict som att jag ökade lite till och njöt av att jag blev
påhejad av hela publiken, eller att jag kände mig stolt över att jag kommit i
mål, eller…
 |
Sista kurvan, hänger o kränger med överkroppen
Bild tagen av Henrik Pehrson |
Men det var inget sådant, jag blev påhejad
och så här i efterhand är jag väldigt tacksam till alla som hejade på men just
då märkte jag det knappt. Jag höll det lite högre tempot jag satte upp i kurvan
hela vägen in men spurt vet jag inte om det kan kallas. Och så stolt var jag
inte utan bara trött, trött, trött!
Här kommer man sist och inte bara sist utan
överlägset sist. Samtidigt är jag också överlägset tröttast, helt slut, ”ramla
omkull och bara ligga och flämta i flera minuter”-slut.
Även nu kommer det fram
några andra löpare, någon funktionär och min arbetskompis och peppar lite och
säger alla trevliga saker som ”bra kämpat”, ”härligt genomfört” eller liknande
saker men under dom här minuterna är jag så trött att jag inte orkar mer än att
grymta tillbaka. Här skulle jag kunna kopiera in texten om hur trött jag var
efter 800 m och utveckla den men det räcker att säga att känslan var värre
efter 1500 m, både fysiskt och psykiskt.
Tillslut kan jag resa mig upp även denna gång
och dra mig bort till min väska, dricka lite, äta lite och prata lite med dom
som satt runt omkring. Dom flesta skulle snart iväg och springa 3000 m så det
var bara att önska lycka till, packa ryggsäcken och köra en liten jogg på 1 km
bort till bilen. Väl där blev det lite stretch och sedan åka hem till familj.
Livet blev lite bättre när V uttryckligen vill att pappa läser godnattsagan på
kvällen så där fick jag i alla fall känna att jag duger igen.
Så vad vill jag då säga med några dagars
distans till denna erfarenhet?
- För det första så har min respekt för kortare
distanser ökat och den var stor innan.
- För det andra så blev det smärtsamt tydligt
att det här inte är distanser jag tränat och kanske (troligen) inte heller
passar för.
- För det tredje så är det en erfarenhet som
jag kanske hade mått bättre av att inte ha men som jag nu börjar bli glad över
att jag genomförde. Det var på något konstigt sätt ändå kul, hur negativ jag än
låter ibland.
Och på tal om negativ så vill jag klargöra
att organisationen var kanon, arrangörerna superbra och trevliga och publiken peppande
och påhejande, det var bara jag som var för dålig, för trött och för besviken
just då för att kunna uppskatta det fullt ut.
Ska jag prova på bantävling igen
så är Runday Raceday absolut ett tillfälle då jag kan tänka mig att var med
igen.