Efter Marathon: mars 2018

Så har jag då gjort det tillslut, åkt Vasaloppet.

Helt otroligt och en riktig utmaning, inte minst med tanke på -27 på start, sträva spår, halsfluss med avslutad penicillin-kur 5 dagar innan och bara 5 lugna träningspass under de tre veckorna innan loppet.

Men vad säger jag då, vad kände jag, hur mådde jag och hur gick det?

Tja, den som läser får se :-)

Läsinstruktioner

Vill man bara läsa om loppet kan man hoppa ner lite och starta vi ”Logistiken”, eller kanske till och med ”Loppet”. Är man bara intresserad av det summativa resultatet så hoppar man vidare till ”Resultatet”. Är man mer analytisk så kan man även skippa det stycket och gå till ”Reflektion och analys”. Men är man genuint intresserad av hur jag kom att genomföra en sådan galen grej så tar man sig igenom alla stycken och får en hel historia :-).

Min resa från ”Skidåkare bara i skallen” till en ”Riktig Skidåkare”

Som jag sagt till flertalet vänner, bekanta, okända på stan och alla andra som är dumma nog att fråga så har jag varit längdskidåkare i mitt huvud de senaste 4-5 åren. Jag hade ju en period i tonåren då jag tävlingsåkte på vintrarna (tack mor o far för alla skjutsar) men sen jag var ca 16 så är antalet gånger jag stått på längdskidor extremt lätträknade.

Fram till förra året alltså då jag helt plötsligt kom hem med skidor, pjäxor och stavar som Lukas lurade mig att köpa. Det måste varit Lukas fel eftersom jag själv aldrig skulle vilja köpa prylar. Nej, nej, det är verkligen inte jag.

Så började jag träna längd och se där jag fick ihop nästan 5 mil vintern 16/17.

Nu vore jag inte jag om jag inte redan hade tänkt på Vasaloppet och ett eventuellt deltagande redan när jag blev skidåkare i mitt huvud då för 4-5 år sedan så när hösten kom, de sista löploppen var avklarade och motivationen tröt så kom samma Lukas som nämndes ovanför med den fina iden att vi skulle åka rullskidor.

Rullskidor??!!

Låter livsfarligt, men han lovad att vi skulle ta det lugnt och att jag fick låna ett par med broms. Jamen då så, då var det ju bara att köra.

Sagt o gjort 15 oktober blev det en premiärtur och föga överraskande så hade jag snart ett par egna rullskidor i garaget.

Därifrån är resan ganska rak. Det var rullskidor, träningsläger med Jens i Bruksvallarna, mer rullskidor, lite längd på konstsnö, mer rullskidor och sedan kom det äntligen snö (mest konstsnö då) efter nyår och då skippade jag rullskidorna helt.

Jag hade nästan blivit en ”Riktig skidåkare”.

Hur blev det då Vasaloppet?

Redan tidigt på hösten hade jag bestämt mig att träna längd som om jag skulle åka Vasan, men också sagt att oddsen var ganska små. En stor anledning var att jag inte hade någon att åka med, dela det hela med och jag tänkte att det skulle vara roligare att vänta ett år och åka tillsammans med någon.

Istället tänkte jag att jag skulle testa antingen något lokalt lopp i Sthlm eller t ex Engelbrektsloppet, till vilket man kan göra en dagsutflykt. Bra plan förutom det där lilla problemet med att Sthlm inte fick snö och at jag fick halsfluss 4 dagar innan Engelbrekts. Vilket var tre veckor innan Öppet spår måndag som var det Vasalopp jag siktat in mig lite på.

I och med att det inte blev några andra lopp så bestämde jag i samråd med Lena att då kör jag. Jag anmäler mig och kör Öppet spår, vad kan gå fel?

Jo t ex kan man efter halsfluss ha en väldigt sliten hals som gör att man torrhostar. En annan sak som kan sätta käppar i hjulet är att väderprognosen sakta går från perfekt -10 till -15 grader till -20, -25 och tillslut landa på -27 vid start. Det kan också vara så att ryggen inte gillar den ”extra vilan” man får med två veckors träningsuppehåll och bestämmer sig för att börja göra ont sista veckan innan tävling. Men förutom det så är det inget som kan gå fel.

Logistiken

Det är en bit mellan Sälen och Mora, närmare bestämt 9 mil om man bestämmer sig för att åka skidor. Det är ännu längre med bil eller buss och då Vasaloppet startar i ena änden och slutar i den andra så måste en massa logistik lösas.

Vasaloppet löser en hel del åt dig som t ex att frakta ombyte och överdrag från start till mål (där dom också tillhandahåller ombyte och duschmöjligheter). Dom löser också transport från Mora till Sälen, antingen tidigt, tidigt på morgonen (jag satt klockan 4:00 på en buss från Mora) eller efter loppet om du själv kört och parkerat bilen i Sälen.

För de flesta loppen förutom stora Vasaloppet, erbjuder dom också skidtransport om du har köpt vallaservice (mer om den senare).

Själv måste man t ex boka buss, vallaservice och fixa boende och även om en bekant har kört med övernattning i bil vid starten så kändes inte det som en bra plan :-).

Boende: Jag valde, eller valde och valde, är man ute i sista sekund får man lite ta det som finns. Jag valde i alla fall att bo på en B&B i Orsa och det var ett lyckat val. Bra rum, bra service (ägaren ville gå upp klockan tre för att göra frukost till mig) och inte för långt bort från Mora.

Bussresa: Bussen gick som sagt från 4:00 på morgonen och jag hade redan bestämt att jag skulle försöka ta den första, vilket jag hann med. Resan tog ca 1:45 men redan dom som åkte 20 minuter senare från Mora fick avnjuta bussen en halvtimme längre tid så det var skönt att ha valt tidig buss. Tiden utnyttjade jag till att softa och äta en andra frukost + att såklart nojja mig över vad som skulle hända på startområdet.

Kläder: Det var som sagt -27 på start och då måste man tänka till lite. Jag var lika delar rädd för att frysa som för att svettas för mycket under loppet. Tillslut gick jag med en tunn underställströja, underställsbyxor, tunna vindtäta tajts samt en normaltjock längdskidjacka. Det var perfekt för kroppen.

På huvudet blev det dubbla buffar, en runt halsen och en upp över kinder och öron samt en lite tjockare mössa, även detta perfekt valt. Jag kompletterade med ett par skidglasögon av varianten skärm (ni har säkert sett dom åka med sådan på världscupen) och det skyddade bland annat ögon från kylan.

Fötterna fick nöja sig med ett par strumpor enligt teorin att luft gör det varmare än massor av tyg. Teorin höll och jag frös aldrig om fötterna.

Det enda jag frös lite om var händerna och det var i nedförsbackarna. Men så for man fick börja arbeta med kroppen igen så blev dom varma så inte heller där kan jag klaga.

Sen är det fantastiskt bra att kunna ha massor av kläder på sig ända fram till minuten innan start då allt tas av, slängs ner i en påse (märkt med ditt startnummer) som sedan slängs i en hög som samlas in och transporteras till Mora åt dig. Underbart att inte ens behöva frysa innan start när det är så pass kallt.

Energi: Min ursprungsplan var lite frukost på B&B och lite mer under bussresan. Sedan skulle jag ha med mig 1 liter vätskeersättning i ett vätskebälte med slang (isolerad och innanför jackan) som jag skulle ha fram till Evertsberg (halvvägs) och där fylla på med sportdryck till andra halvan av loppet. Jag hade också med mig gel till andra halvan av loppet.

Det sket sig bigtime.

Slangen frös så där 2-2,5 mil in under loppet så vätskebältet fick jag ingen användning för. Även gelen frös fastän jag hade den innanför jackan så där kom jag i mål med ytterligare en isklump.

Resultatet blev att jag fick leva på blåbärssoppa (gott) och vasaloppsbullar (torra vetebullsklumpar) med en kopp kaffe på sista stationen. Det fungerade ok men jag hade en energidipp sista biten in till varje kontroll och hade gynnats av möjligheten att fylla på lite mellan kontrollera.

Vallaservice:Vad kan jag säga? Skitvallaservice!
Det var svårvallat gällande glid och det var få som hade bra glid. Det var däremot lättvallat gällande fäste och när jag lämnade in skidorna så markerade vi upp fästzonen på mina skidor (eftersom den skilde sig från de sträck jag har på skidorna) samt att jag instruerade att jag inte skulle ha mer än 3-4 lager. När jag sen tittat på skidorna i efterhand så visar det sig att dom vallat 2 cm längre fram och bak än den zon vi märkte ut + att dom antingen lagt extremt tjocka lager valla eller lagt de normala 6-8 lagerna som rekommenderades allmänt.

Oavsett så fick jag stanna på första vallaservicen längs med banan och skrapa bort massor av valla. Det hjälpte lite (jag hade fortfarande fäste) men det var fortfarande dåligt så i Evertsberg fick dom minska in zonen ordentligt och då fick jag ok glid (ok glid var det bästa man kunde ha när det var så kallt).

Nu är det här egentligen det enda negativa med hela loppet och i det stora hela ingen stor grej men ändå surt att betala pengar för något som försämrade helheten.

Loppet

Så står man då där, bredvid spåret, med skidorna utlagda och försöker desperat hålla sig varm i -27 grader. Detta tillsammans med flertalet andra galningar som alla ska till Mora så fort som möjligt.

Det är faktiskt en riktigt magisk stämning (och då ska det ”riktiga” vasaloppet vara 1000 gånger mer har jag hört) att stå och vänta på att få åka detta klassiska lopp.

Den klassiska startmusiken spelas och plötsligt smäller startskottet, men ingen åker?

Det beror ju på att militärerna startar 7:00 och vi andra får vänta till 7:05. Däremot var det dags att börja ta av sig alla överdragskläder och slänga ner dom i påsen. Det sista som åker av är mina provisoriska pjäxöverdrag som jag gjorde kvällen innan av de avklippta ärmarna på den tröja som blev min värmeväst första 4 km.

Sen startar det och 07:05:07 glider jag över startlinjen på väg mot Mora…

….i full fart….

….ett litet tag….

….sen kommer backen. Backen som man i sakta mak traskar uppför tillsammans med alla andra.

Det går inte fort men det går framåt (lite som bilköer i morgonrusningen) och eftersom jag har ett på tok för bra fäste så kan jag verkligen gå upp, hela vägen, utan att slira, tappa fäste eller saxa en ända gång.

Sen när man traskat lite drygt 3 km så släpper det helt plötsligt och man är uppe på myrarna på väg mot första stationen. Det var här jag både fick min mest religiösa upplevelse och min första frustation. Vi börjar med det positiva.

Tänk er en sjö med is och snötäcke, helt orört. Bortom sjön finns en granskog och över den går solen upp. Snön gnistrar så där kristallklart som den bara kan när det är kallare än -20 grader och det är totalt vindstilla. Det enda som hörs är stavarna som gnisslar mot snön vid stavtagen. Det var riktigt magiskt och om man ska plocka ett ögonblick från loppet är det jämt mellan denna vy och målgången.

Det frustrerande var då att jag kände att dels var spåren så sträva så det var som sandpapper under skidorna och till råga på allt så låg det massiva lager av fästvalla som lagts på i snön hela tiden och bromsade (jag har en gång läst om en IM-deltagare som hade bromsklossen liggande mot hjulet under en del av cyklingen, jag kan tänka mig att detta var samma känsla).

Det traskade ändå på och vid första stationen (Smågan) besökte jag vallatjänsten där och dom skrapade bort en hel del av den överflödiga vallan vilket hjälpte en del.

Det var också på första stationen som jag äntligen fick smaka blåbärssoppa och vasaloppsbullen som jag längtat efter. Men nej, vid första stoppet serverar dom bara vatten och sportdryck, dessa besvikelser….

Det vara bara att jobba sig vidare och fram till station två (Mångsbodarna) och där äntligen få min första Ekstr.. ..förlåt, vasaloppsblåbärssoppa. För blåbärssoppan på vasaloppet är speciell, det är inte alls samma som den vanliga Ekströms som man dricker hemma, inte alls…

Fram till Mångsbodarna och en bit efteråt är det faktiskt riktigt lättåkt och jag lurades in i den allmänna lögnen om att Vasaloppet är mest utför hela tiden. Den villfarelsen togs då snabbt ur mig när man närmade sig Risberg och fick ta mig ann Risbersbackarna. Jag säger redan nu att just då, i Risbergsbackarna så var jag faktiskt glad för mitt fäste, tror jag tog mycket tid mot flertalet andra där, tid jag sen förlorade när jag stod så gott som still i nerförsbackar men ändå.

Efter Risberg hade jag ju sett at det skulle bli lättare så det var ju bara att bita ihop och se där, jag kom ihåg fel. Även efter Risberg var det några backar till, men sen….….sen var det platt och då, då jäklar blev det stakning med frånskjut så det bara ven om det. Ja, det gick inte så fort men snön var så sträv så varje gång man satte ner stavarna i snön så lät det som ett litet ven.

Sträckan mellan Risberg och Evertsberg är nog det mest enformiga sträckan på loppet. Det var dock här jag på allvar började sakna möjligheten att dricka medhavd vätska och energi då allt sådant frös efter Mångsbodarna. Glömde jag skriva det? Att efter Mångsbodarna hamnade man i ett köldhål där det ska ha varit (nej jag stannade inte och kollade en termometer själv) -32 när jag passerade. Så min vätskeslang, som jag ändå hade innanför jackan, frös tillsammans med min gel och powerbar. Det blev isbitar, så energi saknade jag och även om jag fyllde på varje station så räckte den nya energin bara i ca 8-9 km vilket innebar att de sista kilometrarna in till varje station var med låg energi i kroppen.

Så kom då Evertsberg, över halva vägen och det längsta jag någonsin skidat i ett sträck. Det var ändå med lite stolthet jag tog emot nästa mugg med blåbärssoppa och ytterligare en torr bulle. Nu bär det av utför, det visste jag så vallaservicen här fick också ta hand om skidorna ett tag för att dra in fästzonen några cm, så gott dom kunde. Under tiden passade jag på att tömma ut den onödiga vätska jag bar på, den som fortfarande gick att hälla ut och rätta till alla kläder etc.

Så med lite extra vila, ny energi och äntligen ett glid som inte var uruselt så fick jag god fart nedför backarna och även ett tag till bort mot Oxberg. Det här blev helt klar mitt bästa avsnitt rent skidåkningsmässigt på hela loppet och jag tar med mig att så här ska det kännas hela tiden, då kommer jag ha gjort det ultimata loppet.

Fram emot Oxberg, när energin började dala igen så fick jag ett filosofiskt ögonblick där jag försökte förklara hur den missvisande åsikten att Vasaloppet är mest utför kan ha uppstått. För det är väldigt mycket uppför på Vasaloppet också, självklart mer utför än uppför då mål ligger lägre än start men det finns många uppförsbackar, både stora och små. I alla fall, hur kommer det sig att man ändå gång på gång får höra att Vasloppet är mest utför och att efter Evertsberg är det bra lätt åkning kvar? Det funderade jag på. Kom jag fram till någonting? Försök själva komma fram till något vettigt efter snart 6 mils skidåkning i iskallt väder så har ni svaret….

…dessutom kom Lundbergsbackarna innan Oxberg och även om dom varken var speciellt branta eller, jämfört med Risbergsbackarna, långa så sög dom.

Efter Oxberg började det ändå kännas som att slutet fanns där en bit fram, det var ju mindre än 3 mil kvar, alltså en sträcka jag kört ett par gånger. Jag fick en sista energiboost och hade ett bra parti trots att det är ganska kuperat här med flera långa sega slakmotor som man i vanliga fall kanske kan staka men som i detta före krävde stakning med frånskjut och diagonalande vilket jag knappt tränat på.

Efter Hökberg är det sen en sista lite längre utförsbacke och Eldris närmade sig med stormsteg, alltså ett tag men sen blev det åter kuperat med långa slakmotor som det bara var att jobba sig vidare genom.

En positiv sak med sista tre milen från Oxberg var publiken. Tänk alltså att det är en måndag, vanlig måndag, och kallt och ruggigt och ändå kommer det ut en massa människor som hejar. Allra bäst var dom tre förskole/lågstadie-grupperna av barn som hejade friskt. En av grupperna hade till och med bakat chokladbollar (det skulle Vasaloppet kunna lära sig av), mums.

Förbi Eldris så är det inte ens milen kvar och en mil på skidor är inte så långt, eller jobbigt, om man inte åkt 8 mil innan för då känns det men återigen så var publiken, och medtävlandena, positiva ljus som gjorde upplevelsen trevligare.

Jag stakade lite, stakade med frånskjut desto mer och diagonalade mig i vad som kändes som ett riktigt söndagstempo (även om det visade sig att jag inte tappade så mycket fart mot slutet) och tillslut nådde jag Mora och skylten med 1 km kvar. En enda km kvar, det var som en dröm.

Där och då bestämde jag mig för två saker. Dels att jag skulle åka Vasaloppet igen. Men framförallt att jag skulle staka mig över Auklandsbron och avluta starkt.

Att åka Vasaloppet igen kommer jag att uppfylla men det där med att staka sig över Auklandsbron gick sådär. Halvvägs upp fastnade jag i någon konstig pose där jag var halvvägs genom ett staktag och varken kom framåt eller bakåt. Det var inte vackert men jag lyckades tillslut ta mig upp med någon form av diagonal-stakning-saxande stil.

Jag hann inte deppa över det utan ner på andra sidan bron, uppför knixen, runt 90-graderskurvan och in på målrakan.

Känslan, den känslan att glida mot mål, se publik och det klassiska målet och samtidigt desperat försöka komma på vilken målgest jag skulle använda. Den känslan går inte att förklara….

….men ni kan se det Vasaloppet-tv här: Målgång Vasloppet ÖS Må spola bara fram till 3:16:50 (eller om du tittar på aktuell tid 14:22:00) så är jag i andra spåret från höger (startnummer 1238).

Resultatet

Tid: 7:16:59

Öppet spår har ju inte placeringar men av ca 4250 startande män (varav ca 1200 bröt) kom jag på plats 525. Dessutom kom ca 25 kvinnor av ca 1270 startande (varav drygt 300 bröt) före mig tidsmässigt.

Reflektion och analys

Med tanke på att det var kallt som attan och att spåren var som sandpapper.

Att jag hade halsfluss och avslutade penicillinkuren mindre än en vecka innan.

Att jag fick förlita mig på de två växlarna stakning med frånskjut och diagonalande när jag lagt den absoluta majoriteten av träningen på stakning.

Att fästvallan låg i och störde halva loppet.

Att jag aldrig idrottat i närheten av så här länge i ett sträck förut, samt att min medtagna energi frös inne.

Med tanke på allt det…….……så är det inte så konstigt att jag vill ha revansch J

Ja just det, och att jag är så extremt nöjd med loppet att det nästan är löjligt olikt mig (som brukar vara så hård mot mig själv efteråt).

Att få lära sig vad skidåkning faktiskt innebär när omständigheter ställer till det lite och hur man jobbar sig vidare ändå, att få ta med mig denna erfarenhet av känslor som går upp och ner, ut och in och runt, runt (skulle kanske kunna bli en bra låttext??) är en ynnest.

En väldigt dyr, jobbig och ibland frustrerande ynnest men ändå en ynnest.

Avslutning

Något som är bra med skidåkning är att benen i synnerhet och kroppen i stort inte är helt död som efter ett långlopp löpning. Man är trött men inte trasig.

Jag tror att det kommer vara en av anledningarna till att jag från och med nu kommer ha längd som en del av årshjulet i min träning. Trots den ansträngning Vasaloppet var så är jag pigg efteråt. I alla fall i kroppen, halsen och luftrören däremot tog stryk av kylan.

Det som också skett under all skidträning är att fötter, vader etc som slitits väldigt mycket under all löpning har fått vila upp sig utan att konditionen fått lida.

Slutsats: Skidåkning är här för att stanna J

Redo för start klockan 3:00

Mycket diagonalåkning

Äntligen i Mål

Lyxig frukost dagen efter, det var man värd

Efter Marathon

måndag 12 mars 2018

Vad behövs för att åka Vasloppet på 5:30 nästa år?

fredag 2 mars 2018

Tävlingsrapport - Vasaloppet ÖS Må 2018 - kyla, svek och glädje

Bloggarkiv

Populära inlägg

Etiketter

Min blogglista