Avundsjuk, jag är så avundsjuk

Jag gillar att träna, jag gillar att prata om min träning, jag gillar att blogga om träning och jag gillar att läsa, prata om och höra om andras träning.

Men ibland blir det lite för mycket.

Ibland blir jag lite trött, gnällig och framförallt avundsjuk....

Grön av avundsjuka

...och det jag blir avundsjuk på är alla dom som har börjat sin löpträning i tid, som har sin ungdom (eller relativa ungdom) att orka träna och som inte har en hel familj (inklusive barn) att ta hänsyn till.

• Tänk om jag kommit på för (drygt) tio år sen hur kul löpning kan bli.
• Tänk om jag då, när jag inte hade barn hade tagit mig tid att börja träna regelbunden löpning.
• Tänk om jag när jag inte hade en gammal känslig kropp som behöver konstant omvård hade satsat lika mycket energi som nu på konditionsträning.

Vilken utdelning jag hade fått i förhållande till insats jämfört med nu.

Så jag tillåter mig själv att tjura lite, vara lite avundsjuk på alla barnlösa ungdomar där ute och kanske t.o.m. gnälla lite för de som orkar lyssna....

...ett litet tag...

...sen biter jag ihop, tittar på mitt liv och ser hur bra det är och hur lycklig jag är.

Hur jag trots allt hinner med jobb, familj, träning, vänner, nöjen etc och att då inte kunna motions-elit-satsa på löpningen känns som en väldigt, väldigt liten uppoffring.

I kväll (efter läggning klockan 8) så ska det bli ett tufft intervallpass, vilket jag raggat med mig en sparringpartner till.

Nu kör vi....