tisdag 30 juni 2015

Tävlingsrapport - Stockholm Trail 21K 2015, underskattning!

Trail, fundera på vad det betyder… …Trail.
För mig betydde det något helt annat än vad det numer betyder. Det går inte att jämföra med ett stadslopp, banlopp, eller för den delen ett lopp på elljusspår.
Jag hade underskattat Trail å det grymmaste, vilket kroppen fick betala för.

Inför
Jag funderade en hel del under vintern och den tidiga våren om jag skulle springa Stockholm Trail och i så fall 10K eller kanske 21K (det finns en 46K också, men av uppenbara anledningar var den aldrig aktuell). Nu blev det aldrig en anmälan och jag var inte riktigt sugen på att springa heller den sista veckan innan så en efteranmälan var inte riktigt nära.

Men då, då går min kompis Lars, som skulle springa 46K, och blir sjuk så att han inte kan springa. Dessutom är arrangörerna så givmilda att det var helt ok att byta inte bara deltagare utan också klass så helt plötsligt hade jag på fredagen (dan innan) en startplats i Stockholm Trail 21K.

Uppladdningen blev väl sisådär, hade veckan innan kört en del lite hårdare pass (bland annat en tränings-triathlon på torsdagen), inte haft någon vila förutom när vi reste i bil i 5 timmar (som inte är så mycket ren vila). Så den enda ”uppladdningen” blev lite extra pasta fredag kväll och lite lugnare förmiddag på lördagen.

Kommer ändå taggad till Globenområdet en dryg timme innan start. Hämtar nummerlapp, lämnar inte väskan, går på toa, dricker lite vätska och tar mig bort tills starten ca en km bort.

Väl där värmer jag upp lite försiktigt, känner att det inte riktigt behövs någon superseriös uppvärmning. Det är varmt ute och man ska redan efter en dryg km upp för hela Hammarbybacken och då lär man bli varm ändå J.

Noterar att jag är en av få som kommer springa i asfaltsskor (vilket jag i efterhand förstå) och att oväntat många har vätskebälte eller rygga med sig (vilket jag inte ens i efterhand förstår).

Nojar en hel del över hur jag ska lägga upp loppet? Vilket tempo? Gå i backar? Stanna vid vätskestationerna? Hur gör man? Hur springer man ett Traillopp över en HM-sträcka?

Loppet
Så går starten och vi sticker iväg längs med hammarbyvägen i ca 4-minuterstempo, första 500 m. Sen in i skogen och då blir det både trångt och långsammare tempo direkt…
…och det här är ju den snälla typen av Trail, den jag redan testat på träning, det skulle bli mycket värre, mycket…
…vilket blev ännu långsammare när vi började klättra uppför Hammarbybacken (ca 50  höjdmeter på ca 1 km första gången).

Sedan nerför på andra sidan, lite slätlöpning och sen efter drygt 2 km så började det riktiga loppet. Det riktigta loppet bestod av lera, vatten, rötter, stenar, ris, mossa, branta backar (långa och korta) och några korta (väldigt korta) sträckor med grusvägslöpning.

Det som blir lite trixigt är att tempot blir så pass långsamt att kroppen luras att tro att allt är lätt och enkelt. Hade jag skrivit det här efter ca 12 km så hade det blitt något i stil med ”Trail är allt överskattat, det är ju som en söndagspromenad, man tvingas springa långsamt på grund av hinder vilket gör att man aldrig blir riktigt trött”. Vid km 13 hade det börjat låta annorlunda och vid 14-15 helt annorlunda, men jag återkommer om det.

Det som slår mig är hur bra disciplin det är och hur lätt det ändå var att få komma fram när man ville om, trots emellanåt riktigt smala stigar. Det är också mycket ”bra kämpat”, ”kom igen” och liknande tillrop från de man springer om, de man möter (där banan gick åt båda hållen samtidigt), en riktigt trevlig stämning helt enkelt.

Eftersom jag känner mig stark så blir upplägget att ligga bakom någon som höll ok fart ett litet tag, springa om, jaga ikapp nästa löpare, ligga bakom den löparen ett tag och så fortsätta så. Det var nog inte den bästa taktiken men just då (från 3-4 km till 11-12 km var jag så stark). Bland annat tog jag vara på en lite längre (ca 300 m) grusväg för att springa ikapp en tjej som var 30-40 m framför och som jag tyckte verka hålla ett bra tempo. Sen låg jag bakom henne ett tag men drog förstås förbi tillslut (också ett dumt beslut då hon slog mig med 7-8 minuter i mål).

Någonstans där vid 12-13 började då det jobbiga på riktigt. Just där vid 12 var det en vätskestation och varvning (ut på en 5 km-slinga) och där sprang den där tjejen jag sprang förbi tidigare om mig och jag valde åter igen fel och hängde på, trots lår som började stumna lite. Det höll fram till ca 14 km då jag dels inte kunde hänga med i nerförsbackarna och dels (för första gången i ett lopp) behövde kissa.

Det hela resulterade i ca 1 minuts tapp och då kom ett helt gäng av andra löpare ikapp och det blev en kamp att försöka hänga med dem.

Här la jag upp en ny taktik, att hänga på gruppen fram till Hammarbybacken. Ta backen i ett lugnt och stilla tempo för att sedan försöka öka lite i en ”spurt” sista 3 km som borde var mer lättlöpta igen.

Det höll inte alls!

Låren och vaderna tog mer och mer stryk och jag + en löpare till tappade sakta på resten av gruppen (en parentes angående hur bra stämning det är i loppen, jag halkade i en nerförsbacke och killen som låg bakom mig + killen som låg 20-30 m framför stannade båda till och frågade om jag var ok) och tillslut tappade jag även den killen.

Väl framme vid Hammarbybacken (knappt 80 höjdmeter på 600 m) hade jag tappat helt och fick åter ändra taktik. Överleva backen och ta mig i mål utan att bli upphunnen av nån mer, och denna gång lyckades jag följa planen J.

Backen var pest och nerförsbacken var ännu mer pest men jag malde på och avslutade med en liten, liten spurt på upploppet.

Äntligen i mål!

Resultatet
2:04:39, plats 50 av 155 herrar och 56 av 207 totalt, som gick i mål.

Med tanke på att det var första Trailloppet, första Traillöpningen någonsin och första >20K sen i höstas samt första >2 h sen Stockholm marathon 2014 så är jag ganska nöjd.

En hel del taktiska fel + den dåliga tekniken gjorde att jag blev på tok för trött mot slutet. Men en intressant erfarenhet som jag säkert kommer testa igen.

Efter loppet
Kände direkt att detta inte var nyttigt för min kropp, den var inte riktigt redo för det arbete den fick utföra. Jag hade lår som var stelare än efter Sthlm marathon, vader som skrek att dom ville krampa bara för att ge igen, en fot som jag tydligen vrickade lätt nån gång under loppet och en mage som ville ha energi.

Tyvärr var det enda dåliga med hela arrangemanget just målgången. Det var långt till vatten, dryck, bananerna och dåligt skyltat. Lite avslaget och inte i paritet med resten. Höll nästan på att missa medaljen också då det gick(t.o.m. logiskt att) att svänga av innan medaljutlämningen. Men som sagt, det var det enda dåliga.
Medalj på granit, lite originellt

På vägen hem var jag tvungen att belöna mig med en kall och god Frappé, vem är inte värd det?
Mums :-)

Dan efter kunde jag knappt gå i trappor, framförallt inte nerför och samma på måndagen. Men nu på tisdagen så har jag cyklat en runda och fått igång benen igen.
Såhär i efterhand borde jag kanske nöjt mig med 10K + att jag borde hållit mig till min ursprungsplan, att springa extra lugnt och långsamt första två tredjedelarna för att sedan (om jag orkat) få öka till backen, gå backen och avsluta med en spurt. Det hade om inte annat blivit en trevligare avslutning på loppet då.

Är redan taggad att komma tillbaka och försöka mig på sub 2 timmar nästa år, men man får se.

Omdöme
Loppet var bra organiserat, riktigt fina trailpartier som dessutom var bra utmärkta (även om jag sprang lite fel en gång). Bra funktionärer som höll koll på alla personer som var ute på olika sträckor, olika varv och ändå lotsade dom in alla på rätt spår vid dom tillfällen där vägarna delade på sig.

Fixas det bara en lite bättre målgång så skulle det varit toppbetyg.

4 kommentarer:

  1. Fördelen med trail. Man kan aldrig jämföra tempo. Km-tiderna beror helt på hur banan ser ut. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fördel säger du, frustrerande säger jag som den inbitne asfaltslöparen jag är :-).

      Nyttigt är det däremot, att lyckas se förbi tiden och ta till sig andra prestationer. Jag lärde mig mycket under loppet som jag kan ta med mig.

      Radera
  2. Svar
    1. Tack. Visst var den lite tuff ändå, iaf annorlunda mot alla andra medaljer man fått.

      Min 3-åring undrade dock varför pappa fick ta med sig en sten hem från skogen när inte han brukar få det :-)

      Radera