tisdag 16 september 2014

Tävlingsrapport - DN Sthlm HM 2014

Katastrof!

Pinsamt!

Underpresterade!

Är han sjuk? Skadad?

Ja, det hade antagligen varit rubrikerna i pressen om jag varit världselit och presterat som jag gjorde på DN Stockholm halvmaraton utifrån vad jag kan.

Vad hände då?

Det mesta var sig likt inför. Jag kände mig lite snuvig under veckan men fick till mina pass. Jag laddade upp med lite mer pasta på fredagen + en bra frukost och lunch i tid på lördagen. Jag mådde bra på lördagen, kände mig laddad, men inte överladdad och fick till en ok uppvärmning.
Fick också träffa på lite personer från jogg.se innan vilket var kul, får se personer man interagerar med IRL J.

Ställde mig lite mitt i startgruppen med tanken att starta hårt men inte för hårt och så satte det igång. Lite trångt på grund av vägarbeten men ändå ok. In i tunneln där det var varmt och kvavt. Ut ur tunnel och blev återigen förvånad över att jag på klockan låg nästan exakt efter km-markeringen (samma sak förra gången så jag måste ha en bra klocka eller tur). Här flöt det fortfarande på även om jag öppnat lite hårdare än tänkt (2-3 s/km snabbare). Men redan i backen på Torsgatan/Odengatan blev jag tröttare än jag borde och i nedförsbackarna därefter återhämtade jag mig inte som jag vet att jag kan. Här hamnade jag ett tag med Calle L från jogg.se som sprang i samma tempo som jag, men som det visade sig senare höll hela vägen in och satte ett nytt pers.

Över bron till Kungsholmen, ner via Fleminggatan till Kungsholms strand och jag började hoppas på en andra andning men så, i dom små korta backarna upp emot Lindhagensgatan så blev det riktigt tydligt att jag dels blev oväntad trött i varje litet motlut samtidigt som baksidan lår började strama åt lite. Sedan uppe på Lindhagensgatan, ner mot Rålambshov och vidare på Norr Mälarstrand så återhämtade jag mig inte alls. Detta trots att partiet är riktigt lättlöpt och borde passa mig utmärkt. Passerade milen på 41:37 vilket borde vara ok men det kändes bara segt, förutom att låren stramade och att jag började få ont i vänster vad.

Jag fortsatte kämpa fram till 15 km men där någonstans kände jag att under 1:30 inte skulle gå idag och då valde jag att dra ner tempot ordentligt och mer jogga in i mål.

Jag vet inte om ni varit med om att kroppen sagt ifrån så bestämt förut? Jag har haft liknande en gång, på jubileumsmaran 2012 med den skillnaden att jag faktiskt skadade knäet den gången medans jag denna gången bara tog slut i benen. På grund av de stramade låren och det stadigt mer långsamma tempot så sprang jag också sämre och sämre tekniskt vilket gav mig ont i vaderna och lite i vrister. Hade dagen till ära valt mina Asics racer och dom är inte förlåtande när man börjar springa med dålig teknik upptäckte jag.

Försökte fokusera sista 5-6 km på att heja fram andra trötta(re) löpare som (i mina tankar) kämpade för nya PB och bra tider. Ett litet annat sätt att uppleva slutet på ett lopp och bortsett från att jag hade lite ont så var det trevligt. Det är kul att se uppskattande (och ibland tacksamma) blickar när man hejar på. Precis framåt upploppet så kom startgrupp B´s 1:30-farthållare ikapp så då fick jag också heja in alla dom löparna i mål, förhoppningsvis på riktigt bra tider. Dom såg ut att var värda det!

Väl i mål blev det lite bråttom iväg då jag skulle på en fest på kvällen och det gjorde ju inget. Bubbel och god mat hjälper till att hela en stukad löparsjäl.


Det ovan skrev jag redan i söndags och sedan har texten fått vila i väntan på en analys. Det har dock visat sig svårare än jag trodde att dra några slutsatser, men det finns några punkter som jag tror kan ha påverkat resultatet:
  1. För knappt två veckor sedan sprang jag ett 800 m och ett 1500 m-lopp på bana samma kväll. Innan det körde jag också några pass i (för mig) väldigt hög fart. Det kan mycket väl vara så att kroppen inte återhämtat sig helt efter det, att det stramar på baksidan lår talar för det.
  2. Även om jag tycker att jag var frisk så är det aldrig 100% säkert att man är frisk när man har småbarn. Låter dock otroligt att det skulle var en större anledning då jag inte blitt sjuk i efterhand.
  3. Jag startade för fort och fick äta upp det. Såklart att det spelar lite roll men för det första startade jag långsammare än vad jag sprang Midnattsloppet på och ändå blev jag så trött redan efter 3-4 km och sedan efter 7-8. Visst hade jag kanske orkat lite bättre om jag startat lite långsammare men jag tror att det är marginellt denna gång.
  4. För lätta skor. Jag valde ju Asics racer, dels för att dom är så sköna att springa i och dels för att mina nya distansskor kom under veckan och jag fick lite skoskavskänningar av dem. Skorna påverkade absolut, med mer dämpade skor hade jag inte fått lika ont, framförallt inte i vader och vrister mot slutet av loppet men även baksidan av låren. Dock är inte det huvudorsaken utan blev mer tydligt på grund av att jag blev så trött.
  5. Min oförmåga att orka backar. Det har varit lite av ett tema och något jag ska träna på till nästa säsong, att tåla högre tempo i uppförsbackar. Det påverkade också resultatet denna gång, hade det inte varit några backar i början så hade jag orkat längre men återigen. Jag borde inte bli så trött i början.
  6. Väldigt få tempopass och längre intervallpass. Under senvintern och i våras körde jag ganska frekvent tempopass mellan 8 och 15 km samt tröskelpass på 5-6*10 minuter. Sådana pass har jag kört väldigt lite av efter Stockholm maraton, jag kan faktiskt bara hitta två stycken 2*5km-pass sen dess. Däremot har jag kört en hel del kortare intervaller men det ger ingen fartuthållighet. Återigen så är det såklart något som påverkar resultatet men det förklarar inte den tidiga tröttheten.
  7. En dålig dag. Ja, såklart det var en dålig dag men vad innebär det?
Det troliga är att det var en kombination av alla punkterna. 1 och 2 gjorde att jag var i sämre form än vad jag trodde på startlinjen. 3 och 5 bidrog till den tidiga tröttheten. 4 och 6 gjorde att jag inte återhämtade mig och att slutet blev mer plågsamt än vad det behövde. Allt tillsammans gav punkt 7.



Den stora frågan nu är vad jag gör inför resten av tävlingssäsongen. 
Millopp i helgen, halvmara 2 veckor efter det och sedan Hässelbyloppet veckan efter det. 
Som avslutning kommer tunnelloppet men det känns klart mindre prestigefullt.

Så hur lägger jag upp det?

Tränar mer? Träna mindre? Tränar hårdare. Minskar träningsdosen? Stå över någon av tävlingarna?


Svårt att veta så är det någon som vill komma med tips gör gärna det.

Inte så imponerande.

12 kommentarer:

  1. Hej Anders.

    Tycker ändå att det var starkt av dig att dra ner på tempot, hade du fortsatt och plåga dig trots smärtor är det stor risk att du dragit på dig någon skada.
    Verkar lite som du är bättre tränad för de lite kortare distanserna, du hade ju en fin öppning av loppet?
    Lätta skor har jag också samma erfarenhet som du, det måste gå fort för att jag ska kunna använda dom, om jag springer i lite lägre tempo med dom så får jag nästan alltid känningar i hälsenorna, även vaderna innan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Nisse. Jo såhär några dagar efteråt så känner jag att det var ett moget (och rätt) beslut att dra ner på tempot ordentligt när sista drivkraften för sub 90 försvann. Det ligger nog en hel del i det du skriver att jag inte riktigt har fartuthålligheten för en halvmara i dagsläget, får se hur jag ska lägga upp det inför Malmö halvmara om tre veckor.

      I kategorin "försöka se positivt på saker och ting" så satte jag iaf personligt banrekord i lördags :)

      Radera
  2. Hej, jag hade ungefär samma känsla på ASM i våras. Förkylning veckan innan, sen tog vaderna stryk, och följden blev kramp i baksida lår och en kamp för att hålla ihop det hela. Intensivt tävlingsschema du har, men oftast är det ju kul.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är kul att tävla och helt plötsligt hade jag en massa tävlingar att springa (de jag anmälde mig till, de tävlingar vi springer genom jobbet och nu en revanschtävling).
      Hur hanterade du känslan under ASM? Det är ju långt att ta sig runt ett marathon med smärta.

      Radera
    2. Jag fick krampkänningen nedför Västerbron på varv två, så det var "bara" sju kilometer kvar. Jag hade ingen prestige annat än att komma runt så jag fick ta det lugnare.

      Radera
    3. Sista sju (eller snarare sista 9) är ju "obehagliga" för så gott som alla deltagare... ....och det hjälper ju inte med lite krampkänningar också...

      Radera
  3. Det är kul att tävla men det kan bli för mycket ibland. Jag brukar själv ta ett tävlingsuppehåll och en längre tid av återhämtning under hösten på 4-8 veckor där jag springer lugna pass och låter kroppen byggas upp och blir starkare. Efter det är jag både starkare och snabbare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det vore kanske det smartare draget, ska tänka på det till nästa höst. Möjligt att tunnelloppet trots allt blir det bästa, där är det ju lite vila innan.

      Radera
  4. Malmö halvmarathon? Ja då får jag så klart komma och heja och agera fotograf igen. Jag får nog satsa på publikrapporter snarare är racerapporter ett tag framöver. :) Bra gjort att du slet dig igenom loppet iaf, ibland så stämmer det bara inte!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då kanske jag äntligen kan få lite bilder som det inte står Marathonfoto på :-).

      Alltid skönt att genomföra loppen men jag är mest nöjd med att jag valde att gå ner i tempo och inte slita ut mig helt i jakten på en tid jag ändå inte skulle varit nöjd med.

      Radera