Att Adil Bouafif är misstänkt för doping väcker återigen liv i min ilska över de mesiga dopingstraff som existerar i dagsläget. Det gör mig rasande att se dopade idrottare gör "comeback".
All doping är fusk, oavsett hur personen får i sig de förbjudna preparaten.
All fusk ska innebära avstängning och ett straff.
Viss typ av doping sker ofrivilligt och/eller av slarv då det finns så otroligt många förbjudna preparat. Den typen av doping kan möjligen behålla nuvarande straffskala.
Men den frivilliga dopingen, den som sker medvetet och strukturerat (och här bryr jag mig inte om ifall det är tränaren, eller coachen, eller någon annan i idrottsmannens närhet som är "skyldig") den ska straffas hårt, redan första gången:
- Avstängning livstid inom all tävlingsidrott.
- Alla medaljer, alla resultat, alla rekord, allt ska strykas. Inga undantag.
- Alla prispengar/bonusar etc. ska betalas tillbaka (låt sponsorföretagen stämma idrottaren själv om dom vill) så dessa kan ges retroaktivt till de som förtjänar dem.
Då skulle vi kanske skrämma utövare att hålla sig rena och få slut på den ena "besvikelsen" och "överraskningen" efter den andra.
Jag blir så besviken så fort det är ett nytt dopningsfall. För att byta sport så har jag varit extremt upprörd över Marin Cilics US Open-seger. Alla hyllar honom från höger och vänster och ingen ifrågasätter det faktum att han missade förra årets US Open pga dopning. Ta bara Aftonbladets Stefan Holm (som jag för övrigt mailade ang detta) som dessutom har den osmakliga rubriken att grunden till segern lades under dopningsavstängningen... http://www.aftonbladet.se/sportbladet/tennis/article19500517.ab
SvaraRaderaMarin är väl ett typexempel: "Det var inte med flit", "Jag råkade få i mig..." o.s.v.
RaderaSen kommer han tillbaka och är bättre än någonsin när han borde vara avstängd på livstid.