Lite skön känsla

Ibland måste jag påminna mig själv att löpningen är något fint, skönt och njutbart.

Jag upptäckte det i samband med min träning inför Jubileumsmaran 2012 då jag helt plötsligt på långpassen kom iväg en bit och kunde se lite mer saker, inte bara samma gamla vanliga 5-10 km runt hemmet.

Vi bodde då i Sumpan och där springer man (med små varianter) runt sjöarna vilket är ganska enformigt. När jag sen lärde mig att springa över två mil så kom jag någonstans. Jag sprang t ex en sträcka över Alvik, Tranebergsbron, Karlberg, Pampas marina, ibland via Hagaparken och sedan hem igen. Allt som allt en roliga, fin sträcka på mellan 17-18 km upp till 27-28 beroende på lite små vägval.

Dessa långpass lärde mig att tycka om löpningen för löpningens skull och inte bara som ett medel att nå något resultat eller för att orka med andra idrotter. I och med det lärde jag mig efter ett tag att uppskatta även kortare pass, att även där bara njuta, ta in omgivningen och ha en skön stund samtidigt som jag tränade och det var det jag påminde mig själv om idag.

Hösten har varit ett hiskeligt jagande av resultat, jag ville så gärna komma under 40 minuter på milen och samtidigt putsa mitt rekord på halvmaran. Inget av det lyckades (och den analysen sparar jag till en annan gång) och jag har känt mig frustrerad och pressad att träna mer och hårdare och därför glömt bort vilken njutning löpning ibland är.

Så idag tog jag ett kort långsamt pass i en höstfärgad skog, "bara" 5,5 km på hela 35 minuter. Det var mycket uppför och nerför, många rötter och hala vackra gul-röda löv, stora vattenpölar med iskallt vatten, fåglar, en hare och inte att förglömma en sol.

Såhär bra kan löpning kännas när man glömmer bort att fokusera på tider, resultat och bara njuter lite.

Så här mysig kan hösten vara, löpning eller inte