torsdag 21 maj 2015

Tävlingsrapport - Arenamilen 2015. Äntligen sub 40!

Ja, ja JAAAAAA!
Äntligen under 40 minuter på milen, det var 20 år sen sist så det var allt på tiden.
39:52:22, 6:a av 16 startande herrar (17 med haren) och 20 totalt.
Så fantastiskt skönt att äntligen ha gjort det.


Uppladdning
Jag sprang ju Säbysjön runt i söndags, en lokal kvartsmara som hade premiär i år. Det loppet genomfördes i strax under maxansträngning, som ett tufft tempopass och det kändes riktigt bra efteråt rent formmässigt.

På måndagen tog jag en lugn återhämtningsjogg. Dryga 7 km i lugnt tempo som ändå gjorde mig trött. Hade jag inte varit en ganska erfaren tävlingslöpare hade det kanske gjort mig nervös men nu vet jag att det inte är formen som var anledningen utan loppet dagen innan plus totalt ointresse av mig att ta i.

På tisdagen simmade jag på eftermiddagen och kände mig bra i kroppen under kvällen.

Så kom onsdagen och redan när jag vaknade kände jag nojan komma, en noja som satt i hela dagen tillsammans med en växande nervositet och ett försök att ladda samtidigt som jag ville lugna ner mig, samtidigt som jag behövde jobba. Det var en konstig dag (se mer här) med många känslor.

Det var ju idag det skulle ske, det kunde inte vara mer perfekta förutsättningar. 10 000 m på bana. Inga backar, korta snabba återkopplingar på att man har rätt fart, exakt längd på banan, många ryggar att hänga på eller jaga och en varvräknare som gav tider. ”Klarar jag det inte denna gång så vet i katten om jag någonsin kommer klara det” dök upp som tanke flera gånger under dagen.

Kom hem till ett kaos, med fru, barn, kompisar och deras barn och bara ett stort kaos, inte riktigt optimalt för en uppladdning men… …jag fick glömma loppet ett tag.

I alla fall till jag satte mig i bilen och tillbringade 35 minuter ensam med bara mina nojor, inte heller optimalt.

På plats
När jag kom till Vallentuna IP så parkerade jag och letade mig fram till tävlingsledningen.
Hämtade nummerlapp.
Hälsade på Lennart.
Såg starten på 5000m. Det var en (lokal?) Junior som skulle klara en kvaltid. Till hjälp hade han Fredrik Uhrbom som hare, ni vet han som för några år sedan tog totalt slut och vinglade som ett fyllo under 10 000 m på finnkampen (se här). Jag vet inte exakt vilken tid junioren skulle klara men han klarade den J.

Sedan blev det lagom uppvärmning, lugn jogg, lite tänjning och några ruscher.

Klar för start samlas vi alla löpare vid starten och sedan…
…drar det ut på tiden.

Det är för många löpare för att få plats på bågen så några måste starta på yttre bågen och då måste koner ut så att dom springer tillräckligt långt och när det var klart så visade det sig att det fattades en varvräknare så det måste också fixas, men tillslut, ca 9 minuter försent så startar loppet.

Loppet
Vad ska man säga o loppet?

Jag startade såklart lite för fort men eftersom jag fick feedback redan efter 400 m så var det snabbt åtgärdat. Planen var ju att ligga på 95-96 sekunder per varv i princip hela loppet för att sedan spurta sista varvet eller två. Den planen höll inte riktigt i detalj. Förutom första varvet så låg jag mellan 94 och 98 sekunder fram till det sista varvet som jag avverkade på 89 så i det stora hela gick det som planerat.

Det är ett mentalt slit att ligga på en bana. Underlaget är snällt och i början känns det så lätt så lätt och man vill bara öka. Det är också en utmaning att inte tänka hur långt det är kvar utan fokusera på nästa 100 m, nästa varv, nästa 100 m och så vidare, allt i rätt tempo.

Sen när man sprungit ett tag kommer tillslut tanken, ” det är ta mig tusan 20 varv kvar, 20 varv… …tar det någonsin slut” och då gäller det att slå bort den och återgå till ”nästa 100 m, nästa varv, nästa 100 m”.

Så lunkar det på och man springer om några, varvar några, blir varvad, varvar några till. Varv 6, 7, 8… …12, 13, 14, 15… och där någonstans börjar det bli riktigt jobbigt, vid km 7 och jag kommer att tänka på att km 7 och 8 är de km jag brukar tappa på under ett lopp. Så jag biter ihop, tänker på att första hundra på varje varv ska gå på 24 sekunder, inpå upploppet (300 m) ska jag ha ca 72-75 sekunder och sedan varva, ett varv till, ett varv till.

En kille i röd tröja (varför har alla röda tröjor som springer om mig?) kommer ikapp, ligger bakom i 2 (kanske knappt 3) varv och drar sedan om. Jag försöker hänga på ett varv men sedan säger min varvräknare till mig att det går lite för fort så jag släpper lite.

Kämpar något eller två (är trött här, svårt att komma ihåg varv för varv) varv till och hör plötsligt speakern säga att täten, som varvat mig två gånger nu har 3 varv kvar, vilket innebär att jag har 5 varv kvar nästa gång, vilket innebär 2 km, vilket är en tröskelintervall, vilket betyder att jag kommer orka trots tröttheten.

Kommer in på upploppet för varv 20 och ser att jag ligger några sekunder efter (8 km på ca 32:03, vilket visade sig vara 32:01) och då vet jag att jag kommer klara det. Jag vet att det kommer göra ont men jag kommer att klara det.

Så jag börjar räkna ner.
5 varv.
4 varv.
3 varv.
1 km.
 Och här ser jag att jag närmar mig killen i röd tröja igen. Jag försöker uppbåda kraft att öka och lite, lite snabbare går det.
2 varv.
Lite snabbare ändå, tar lite till.
1 varv.
Nu är det något av en långspurt och jag gissar att jag bör ta någon sekund eller två sista varvet för att vara riktigt säker.
200 m.
Det bränner i benen, det bränner i halsen, det finns ingen luft förutom den som blåser emot mig, men på upploppet är det medvind.
100 m.
Jag kommer aldrig i kapp, men blir heller inte ikapphunnen av killen bakom och det är medvind och jag orkar spurta och jag ser att klockan når 39:50 och sen är jag i mål.

39:52:22, 6 sekunder efter 5:n och 3 sekunder före 7:n.

Det vet jag ju inte när jag kommer i mål och inte heller tänker jag något utan jag bara stapplar lite åt sidan och lägger mig ner (på något sätt stänger jag trots allt av klockan i samband med korsandet av mållinjen, men jag kommer inte ihåg det). Där ligger jag.

Lennart kommer fram efter ett tag och gratulerar och jag börjar få fram tanken att jag klarat det, att jag äntligen gått under 40 minuter på milen igen och allt kämpande, all smärta känns värt det så jag ligger kvar och njuter ett tag till i min trötthetsdimma. Till slut sätter jag mig upp och snackar lite mer med Lennart innan han går mot fikat och jag börjar resa mig för att få på mig lite varma kläder.

Resultatet och efteråt
När jag väl rest mig och börjat röra på mig igen så känner jag faktiskt att kroppen trots allt inte är helt död, att det finns lite reserver kvar och att det nog ska gå att kräma ur ytterligare lite nån gång i framtiden.

Snackar lite med killen i den röda tröjan och det var som jag trodde att han låg bakom mig lite tills han kände att jag tappade och då stack han om, jag funderar såklart nu på om jag skulle ha hängt honom men man vet aldrig, kanske hade det funkat å andra sidan hade jag kanske hamnat på 40:05 istället för att jag inte orkat. Nästa gång så.

Jag är i efterhand väldigt nöjd med planen och genomförandet. Glad att jag inte överivrade mig utan sprang i det tempo som satts upp. Glad att jag blev bra coachat, att Lennart när jag tappade några sekunder per varv peppade istället för att bara rabbla varvtider som var negativa. Sedan är jag glad att jag kunde visa mig själv att jag dels kan jobba mig igenom svackan vid km 7 -8 och att jag fortfarande har den där ”ta ut allt”-förmågan som jag inte fått testa på riktigt det senaste halvåret.

Såhär dagen efter så känner jag i alla fall att kroppen fått jobba, den är lite sliten, framförallt vaderna och speciellt vänster vad som är stel och öm. Underlaget i kombination med ansträngningen och tävlingsskorna är nog anledningen. Kändes dock bättre efter ett lugnt simpass i morse.

Nu då?
Ja nu då?

Nytt fokus, nya mål:
1.      5 km sub 19
2.      Triathlon i sommar
3.      10 km (ej bana) under 40.
4.      Hm under 1:28:00 i höst.


Sedan är ju nästa långsiktiga mål sub 39 på milen, men det blir när det blir.

De handskrivna varvtiderna.

12 kommentarer:

  1. Härligt!! Riktigt grymt!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Kim, hur går det för dig?

      Radera
    2. Vilar en ömmande häl och hoppas på start i Maran. :-)

      Radera
    3. Då håller vi tummarna.

      Radera
  2. Återigen, grattis.

    Kommer så väl ihåg hur det var för mig, i lumpen vann jag milloppet vi hade i vår pluton, sprang ensam sista 5 km, hade ingen aning om tempo och så vidare, bara sprang, det blev 40.06. då. Efter lumpen sprang jag inget lopp förrän jag var 40 år.
    Hade inte tränat någon specifik löpning, utan kört mina 5 km-rundor ett par gånger i veckan för att ha bra ork i innebandyn.
    Sprang Växjöloppet 2009, på 42.43, helt förstörd, tog 20-25 minuter innan jag kunde resa mig upp efter målgång, en jätteblåsa på höger häls trampdyna. Kunde inte gå riktigt på 2 veckor.
    Men sen på hösten började jag träna lite mer för löpning och efter ytterligare något års träning så kom jag 2011 till slut i mål på 39:59 på Växjöloppet. Det var en underbar känsla.
    Som du sa, äntligen. Därefter har jag gjort lite bättre tid, men inget lopp var så skönt efteråt som det första under 40 minuter.
    Det viktiga nu, är inte resultat utan mer att det känns bra och att få träna och känna sig avslappnad efteråt. Självklart behöver man målbilder. Men det är vägen dit som är intressant och utmanade, med ökad ålder kommer det in andra aspekter också. Att hålla sig så skadefri som möjligt. Där är du och jag lika i och med att vi båda kör mycket alternativ träning. Att bara köra på med löpning är troligtvis förkastligt, inte många som kan hålla sig ifrån skador då i våran ålder.
    Vi får kämpa på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nisse.
      Det är extremt skönt att äntligen bli av med just sub 40-gränsen. Det är ett mentalt trappsteg att veta att man måste ligga på 3:**-hastighet hela milen, i alla fall var det en jobbig tanke för mig. Därför blev det så skönt med att ta tid på 400-ingar istället, inte lika tufft mentalt, fastän det rent fysiskt är samma sak.
      Alternativ träning är som du säger ett måste, annars skulle jag inte kunna träna/röra på mig så mycket som jag mår bra av. Bara löpning hade förstört min kropp.

      Det är tur att knoppen blir lite visare (samtidigt som kroppen blir lite vekare) med åldern :-)

      Radera
  3. Bra gjort Anders. Skönt att till slut fixa det.
    Röda tröjan har semester så jag har inte pratat med honom. Dessvärre skall han sluta så där försvinner en träningskompis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, riktigt skönt :-).
      Tack för all support.

      Pratade lite med röda tröjan efteråt så han kanske kommer ihåg vem jag var (jag sprang i vit tröja). I så fall får du hälsa.

      Radera
  4. Grattis, så välförtjänt! Äntligen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Andreas, Äntligen indeed! :-)
      Skönt att släppa den mentala spärren.

      Radera