Så är det då dags att summera årets stora träningsmål,
Berlin marathon. Det har varit en spännande resa dit där jag fått planera om
flera gånger. Det startade riktigt illa men slutade ändå (OBS spoilers!) bra.
Det var många intryck på vägen, inte minst under själva resan och jag ska göra
mitt bästa för att försöka sammanfatta dem nedan.
Förberedelser:
Jag önskar att hela året hade flutit på med den träning jag
planerade senhösten 2015. Jag hade planerat för stora ting, där bland annat
Sthlm marathon fanns med som ett delmål mot Berlin. Men på grund av livet med
familj, småbarn, sjukdomar, jobb etc så blev det inte så. Mina träningssiffror
från november 2015 till mars 2016 var (ca) 80, 9, 96, 31 och 43 km, som
jämförelser så ligger jag på ca 120 en normal månad. Träningen var dessutom
väldigt utspridd, det var träning en vecka, sjuk 2, träning 2 veckor, sjuk en,
träning 4 dagar, sjuk 2 veckor och så fortsatte det, ingenting att bygga ett
marathon på direkt.
I april kom jag igång lite med 100 km och i maj och juni
hade jag lite drygt 135 km per månad. Nu hade jag Sthlm triathlon inplanerat 3
juli så det blev en hel del simning, cykling och kombinationspass (ingående
löpning i kombinationspassen ingår dock i löpstatistiken) vilket jag tror var
bra då jag aldrig riskerade att överträna löpningen för att ”komma ifatt” som
man lätt kan göra och därmed skada sig. Nu kom jag istället in i juli med en
helt ok grundträning och en större allmänstyrka än vad jag brukar ha tack vare
simning och cykling.
Med 12 veckor kvar la jag upp och följde i stort följande
grundplan:
1 vecka lugnare träning efter Sthlm tri.
4 veckor stegrande träning där långpassen skulle bli ca 23, 25, 27, 29 (dom blev lite längre), samtidigt som jag skulle försöka få in något pass i veckan med tempo. Långpassen gick riktigt bra men tempodelen var på tok för tung, även om jag körde en avstämning över 15 km sista vecka som låg i paritet med avstämningen inför Sthlm marathon 2014.
1 vecka lugnare träning efter Sthlm tri.
4 veckor stegrande träning där långpassen skulle bli ca 23, 25, 27, 29 (dom blev lite längre), samtidigt som jag skulle försöka få in något pass i veckan med tempo. Långpassen gick riktigt bra men tempodelen var på tok för tung, även om jag körde en avstämning över 15 km sista vecka som låg i paritet med avstämningen inför Sthlm marathon 2014.
Sen var det dags för nästan två veckors tempo där jag hade midnattsloppet under
helgen (gick ok) och Bellmanstafetten veckan efter (gick riktigt bra) för att
sedan starta en ny 3-veckorsperiod av stegrande längd där jag tänkt 25, 28, 32
som blev 24, 28 och 30. Det var också meningen att passen skulle innehålla 8,
10 och 8 km fartökning i passen. Detta sprack på sista långpasset då vaden
spökade och jag fick avbryta och ta mig hem. Som tur var visade det sig vara
snabbt övergående och hade bara minimal inverkan på träningen genom några
avkortade pass veckan efter samt en massa rehabövningar.
Fick planera om lite bland nyckelpassen och med två veckor kvar körde jag ett 2
mil långt pass varav 16 km i tävlingsfart och det var tungt. Det positiva var
att vaden kändes ok men annars var det tungt, så tungt att jag var på väg att
avskriva alla tänkta mål.
Men sen hände något, jag gav mig ut och körde några pass på känsla, bland annat
det bästa mil-träningspasset jag någonsin kört och med en vecka kvar gav jag
mig ut på ett nytt 2-milspass med tanken att bara flyta på, och det gjorde jag,
i tävlingstempo hela varvet. Det var så skönt att få den avstämningen och med
det i bagaget (tillsammans med massor av tränings/tävlings-kläder, 2 par
löparskor, massor av energi-produkter och lite civila kläder) så reste jag på
torsdagen ner till Malmö för vidare transport mot Berlin.
Resan:
Det har varit en makalös trevlig resa. Tågresan till Malmö
flöt på med en hel del jobb. Sen buss ut till Lis och Peter där jag fick
trevligt umgänge, god mat och inte minst ett stort lass glass. Jag älskar
verkligen veckan med uppladdning och all mat man kan vilja ha. Sen åkte vi taxi
till bussen som skulle ta oss till Berlin och ombord på den satt redan Jens och
hade bokat de tuffa platserna längst bak. Bussresan flöt på med en del färja
och vi kom fram till Berlin på eftermiddagen och blev direkt körda till mässan.
Där hämtade vi nummerlapp, seedade upp mig en startgrupp (till samma som Jens
skulle starta i) och strövade sen runt och gottade oss i löpprylar. Vi
avslutade med att låta Peter njuta av sitt VIP-medelemskap (det är Peters 14e
Berlin) några minuter i VIP-corner för att sen sätta oss på bussen igen och åka
till hotellet.
På mässan |
Utanför mässan |
Middag blev det på den beryktade resturangen Dante där det
självklart beställdes pizza. Det kändes som att allt vi åt de här dagarna var
pizza och pasta och även om jag åt mycket så var jag inte i närheten av Jens
som i sin tur inte var i närheten av Peters intag. Dom två hällde dessutom i
sig carbonloaders morgon, middag och kväll. Så om jag var fulladdad så var dom
steget värre.
På lördagen fick jag springa frukostjoggen som var ett
riktigt litet trevligt evenemang där man springer ca 6 km i samlad trupp till
olympiastadion varpå man bjuds på lite frukost. Vi pratar flera tusen människor
som samtidigt joggar fram i ca 6:30-tempo och skrattar, sjunger, skriker,
fotograferar och har allmänt kul. Det ska man inte missa när man gör sitt
första Berlin marathon och det är jag glad att jag inte gjorde. Jag brukar
dessutom ta en morgonjogg dagen innan tävling så det passade bra i min
uppladdning.
Det fanns pokemons att jaga på frukostjoggen |
Fortfarande pigga efter 6 väldigt lugna km |
Resten av lördagen gick till att vila, äta pizza på Dantes,
vila mer, äta pasta-buffé och vila. Däremellan diskuterades upplägg för loppet,
taktik, starthastigheter och en massa annat och när jag gick till sängs var
planen klar.
Färdig för loppet |
Pigga i bussen på väg till loppet |
På söndagen, loppdagen, åt vi frukost, tog bussen bort till
start, fixade och donade där fram till start. Själva loppet står det om nedan
men utan att avslöja för mycket så var jag riktigt trött efteråt. Ännu värre
blev det av ett felbeslut som innebar att vi gick de dryga sex kilometrarna
till hotellet istället för buss eller taxi. Det var en lång promenad på stela
ben. Efter en lång dusch så blev det en öl och en GT i baren samt en gemensam
avslutningsmiddag på hotellet.
Middagen var sisådär så när jag var på väg i sängs så kommer
ett mess från Jens som undrar om jag ska med till Burger King för en burgare
och visst hängde jag med dit. Inget anant kunde ha varit ett lika bra avslut på
min marathondag som en pommes, en fanta och en stor milkshake.
På måndagen var det sen en bussresa till Malmö med massor av
analyser och väl i Malmö en trevlig middag hemma hos Lis och Peter igen.
Självklart med mer glass och lite kladdkaka som efterätt.
Sen var det bara en ny tågresa hem till Sthlm och familjen
på tisdagen kvar.
Målen med loppet:
Resultatmässigt hade jag tre mål:
Guld: under 3:10.
Silver: under 3:15.
Godkänt: nytt PB, under 3:22.
Skamgräns: 3:30.
Silver: under 3:15.
Godkänt: nytt PB, under 3:22.
Skamgräns: 3:30.
Sen ville jag springa bättre än Jens och drömde om att kunna
utmana Peter, vilket var en utopi.
Taktiken var att starta i 4:30-tempo och ligga där så länge
som möjligt, enkelt och mätbart.
Loppet – mitt lopp:
Så hur var mitt lopp då?
Om man bryter ut min personliga insats och bortser från
tävlingsmomentet med Jens.
Jag brukar kunna återge det mesta av ett lopp i detalj när
jag vill men jag upptäcker när jag skriver det här att jag har flera luckor
rörande just detta lopp men med hjälp av vissa nyckelkänslor samt statistiken
på garmin så får jag en bra bild ändå.
I stort så var loppet riktigt trevligt. Publiken var
underbar, dom doppade och hejade på löparna med namn (stod namn på
nummerlapparna). Vyerna var intressanta och roliga, många fina torg, många
turistattraktioner och flera härliga sträckor under loppet.
Banan är verkligen platt. I jämförelse med allt jag sprungit
så har jag aldrig sprungit något så platt, kanske med undantag för kvällsjoggen
med Peter på torsdagen innan.
Jag startade bra, lagom första km på dryga 4:40 och sedan
hittade jag ett 4:30-tempo. Dock började jag ganska snabbt irritera mig på att
km-skyltarna inte stämde med klockans km och det där växte inom mig. Behövde
också ta en 30 sekunders kisspaus vid första vätskestationen och det påverkade
mig kanske också lite.
Här känner jag att jag vek ner mig mentalt och lät en yttre
omständighet (som jag dessutom vet om och som finns på alla lopp) påverka mig
allt för mycket. Rent löpmässigt påverkade det tempot så att jag ökade lite för
mycket, låg närmare 4:20 än 4:30 på flera kilometrar och kände mig mer och mer
stressad. Vet inte hur mycket detta påverkade min ork men rent mentalt var jag
beredd att lägga av efter drygt halv loppet och då gjordes ändå halvan på lite
drygt 1:35 vilket var i stort sätt enligt plan.
Vid 25-26 var jag tvungen att börja släppa lite på Jens (mer
om det nedan) vilket egentligen var att mitt tempo sjönk lite till drygt 4:30
under några km för att sedan från km 28 bli 4:40-4:45.
Det var ett medvetet val att sänka farten lite och mentalt starta om med nytt
mål för att inte längre ligga kvar med alla negativa tankar utan vända det till
något mer positivt…
…och det lyckades över förväntan.
Rent fysiskt så var kroppen trött hela vägen in från ca 25
km, det kändes i framförallt lår men också lite i vader, vrister och fötter.
Däremot var energin inget problem (fastän jag intog klart mindre energi under
loppet än vad jag tänkt mig) och som jag skrev så slutade jag med negativa
tankar och fokuserade på det positiva:
- att jag orkade springa på i sub 4:45-tempo
- att jag var trött men ändå kunde njuta lite av loppet och omgivningen
- att jag var i Berlin och fick njuta av publiken
- att jag kände mig säker på att klara mig i mål med ett nytt PB
Det gick såpas bra att när jag nådde 37 km och hade 5 km
kvar så bestämde jag mig för att försöka springa fort nog för att komma under
3:15 och det borde vara 4:35-tempo. Det höll i ca 3 km men sen sa kroppen ifrån
och mina sista 2 km var ingen njutning. Jag kommer ihåg känslan på upploppet av
att jag verkligen spurtade och att jag tittade på klockan och förstod inte att
den sa 4:50-tempo… ….jag spurtade ju för allt jag kunde.
Väl i mål tillät jag mig ta några försiktiga gångsteg,
vilket tydligen var så vingligt att en trevlig sjukvårdare var tvungen att
fråga om jag var ok, det måste ju betyda att jag gav allt.
Något som också tydde på att jag gav allt var att jag
aldrig, oavsett hur mycket pengar jag hade fått, skulle kunnat springa ens tio
meter till direkt efter målgång.
Tävlingen:
Så hur kopplar jag då mitt lopp till tävlingen med Jens?
Till att börja med så är historien att vi båda började
löpträna (igen) för drygt fem år sedan och Jens kastade sig genast över
marathon som utmaning och jag var inte sen att följa. Trots att vi under dessa
fem år jämfört oss, stöttat och sporrat varandra och hållit reda på varandras
fram- och motgångar så har vi innan Berlin aldrig sprungit samma lopp. Men nu
var det dags.
Jens hade en plan om att börja i 4:45-tempo men under sista
kvällen ändrade han den till att hänga på mig så att vi dels tillsammans kunde
göra en satsning på 3:10 men framförallt så att alla som kände till utmaningen
kunde få följa vår framfart med spänning och så att vi kunde bjuda på en så bra
show som möjligt.
Ni vet hur det började och vi följdes åt över halva loppet
(då var det fortfarande jag som drog). Vid ett tillfälle, vid en vätskestation,
så var Jens plötsligt borta och just då undrade jag om han faktiskt gav upp? Men så var det såklart inte, han hade bara tappat lite extra vid just
vätskestationen och jag kommer ihåg att jag tänkte att det är så jag ska göra
om vi håller ihop över 30 km, jag ska sticka vid första station efter 30.
Nu blev det ju inte så utan istället fick jag först börja
lägga mig efter Jens och sedan sakta börja släppa.
Jag kämpade ju med fler mentala demoner just i detta skede
av loppet så det första jag fick släppa var prestigen i vår utmaning och redan
där accepterade jag att Jens var den starkaste löparen denna dag och
förvånansvärt lätt kunde jag låta det bero och koncentrera mig på mitt lopp
resten av vägen.
Tittar man på tider (lite svårt att jämföra rakt av i
garmin) så ser det ut som att Jens ledde som mest vid 36 och då nästan 2
minuter och 40 sekunder. Jag lyckades avsluta lite lite starkare och i mål var
avståndet 2 minuter och 17 sekunder.
Den lilla vinsten jag kan ta med mig är att jag (bortsett
från toastoppet) inte hade någon km över 5 minuter medans Jens faktiskt hade
en mot slutet, men det är verkligen en
liten vinst.
Jag kan helt och fullt acceptera resultatet, Jens är värdig
vinnare av utmaningen och en bättre marathonlöpare än mig, iaf just nu. Det
finns massor av förklaring (men inga ursäkter) för detta och det har jag och
Jens börjat analysera (eller nördat enligt vissa) och kommer fortsätta göra det
under lång tid framöver.
Hur som helst är det helt klart så att vi har nått en sådan
nivå i löpningen att jag inte längre kan ha min milen-träning i grunden och
bara hux flux växla upp till marathon på några månader och tro att jag ska
kunna ge Jens en chans på den distansen och den insikten tar jag med mig.
Peter jag och Jens - nöjda :-) |
Fler nöjda bussresenärer och en väldigt trött. |
Resultat:
Tid: 3:16:08 (3:19:06).
Placering: 3357 av 26 807 herrar. 719 av 4513 i min åldergrupp (M40).
222 av 9247 damer slog mig.
Placering: 3357 av 26 807 herrar. 719 av 4513 i min åldergrupp (M40).
222 av 9247 damer slog mig.
Mer än godkänt och jag ger mig själv (bara på resultatet och
genomförandet) 4 starka vätskebälten av 5 möjliga. Det som drar ner betyget är
hur dåligt jag mentalt tacklade loppets första 25 km.
Efter en mara är man värd en.... |
Känslan:
Det är inte samma tomhet som efter Sthlms marathon 2014, det
här är inte riktigt samma slutmål som det då var.
Istället känns det inspirerande att träna vidare, att nu få
träna utan att känna tvånget och pressen inför ett lopp. Jag vill dels hålla
igång en viss volym men framförallt bli lite snabbare igen, få utväxling av den
träning jag gjort och få känna flytet av att flyga fram i högre farter.
Jag hade behövt några fler långpass och en hel del mer
tempoträning med långa tröskelintervaller för att lära mig springa med den
trötthet som kommer under ett marathon och jag vill ha den grunden året om att
kunna göra den träningen, inte behöva börja om från noll med mindre än ett
halvår till start.
Jag känner en längtan efter en halvmara under hösten, efter
ett eller flera millopp till våren, kanske efter Sthlm marathon i vår och/eller
Berlin nästa höst. Jag känner att jag vill simma lite, cykla lite, spela lite
innebandy samtidigt som jag får springa roliga pass.
Jag känner mig helt enkelt så nöjd med, så tillfreds med och
så stolt över min resa och mitt lopp att jag bara har positiva känslor med mig
nu när två dygn gått att det känns som jag tagit ett ganska stort kliv i mitt
löparliv. Nu ska jag bara förvalta det vidare och samtidigt njuta.
Utmaningen avklarad |
Kul läsning Anders! Tackar för fin rapport!
SvaraRaderaVarsegod :-)
RaderaNu har jag också läst, kul! Och jag tycker ni var grymma båda två, fantastiska tider!
SvaraRaderaOch sen tycker jag det är så roligt att ni gjort detta ihop.... :)
Kram!
Ja det var kul att alla tre lyckades bra, utifrån de personliga omständigheterna.
RaderaSen var det en väldigt rolig resa också :-)
Grattis till ett fint lopp, kul att läsa om det! Riktigt fina tider av er alla tre!
SvaraRaderaTackar Kim :-)
Radera