Doping och straff

Detta är ett kort och argt inlägg!

Att Adil Bouafif är misstänkt för doping väcker återigen liv i min ilska över de mesiga dopingstraff som existerar i dagsläget. Det gör mig rasande att se dopade idrottare gör "comeback".


All doping är fusk, oavsett hur personen får i sig de förbjudna preparaten.

All fusk ska innebära avstängning och ett straff.

Viss typ av doping sker ofrivilligt och/eller av slarv då det finns så otroligt många förbjudna preparat. Den typen av doping kan möjligen behålla nuvarande straffskala.

Men den frivilliga dopingen, den som sker medvetet och strukturerat (och här bryr jag mig inte om ifall det är tränaren, eller coachen, eller någon annan i idrottsmannens närhet som är "skyldig") den ska straffas hårt, redan första gången:

• Avstängning livstid inom all tävlingsidrott.
• Alla medaljer, alla resultat, alla rekord, allt ska strykas. Inga undantag.
• Alla prispengar/bonusar etc. ska betalas tillbaka (låt sponsorföretagen stämma idrottaren själv om dom vill) så dessa kan ges retroaktivt till de som förtjänar dem. 

Då skulle vi kanske skrämma utövare att hålla sig rena och få slut på den ena "besvikelsen" och "överraskningen" efter den andra.

Favoritpass - fartuthållighet

Under sommarens motivationssvacka har jag medvetet valt bort de tyngre passen och en av de tyngsta saker man kan träna (enligt mig) är fartuthållighet. Således har jag inte tränat det utan istället fokuserat kvaliteten på kortare intervaller.

Detta kan absolut vara en av anledningarna till att jag inte fick till det på Sthlm HM (se här) då halvmara till stor del handlar om att orka hålla ett relativt högt tempo även den andra halvan.

Fram till Sthlm marathon så var fartuthållighetspassen en återkommande del av min träning och det är en typ av träning jag gillar. Det finns en sorts skräckblandad förtjusning i att veta att man kommer bli riktigt riktigt trött, men efteråt har man oftast fått ett bra svar på hur stark man är och kan njuta resten av dagen/kvällen med gott samvete (inklusive något extra gott att äta och dricka).

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av min tre favoritvarianter för denna typ av träning och dessa är:

1. 5*10 minuter i tempo som motsvarar hastigheten mellan tävlingsfart för HM och milen, oftast närmare milenfart. 1 minuts gåvila. Jag brukar försöka få 2 km uppv och minst 2 km nerjogg vilket ger ca 15 km totalt.
2. Klassisk tempodistans på 15 km i tävlingsfart för halvmara eller något snabbare om jag har en bra dag. Ett riktigt grispass som inte får köras för ofta då det sliter ordentligt på min kropp.
3. Progressiv fartökning över 14 km. Startar i marathon tävlingstempo och minskar sedan km-tiderna med 5-10 s/km varannan km (t ex första 2 km i 4:50/km, nästföljande i 4:42 o.s.v.) så att sista två km går lite snabbare än tävlingsfart milen. Kräver ingen direkt uppvärmning då det är inbyggt i passet men en nerjogg på 2 km är att föredra.

Variant 1 är väl den variant jag föredrar och kör oftast. Dels för att jag tycker att den är kul (ja, lite koko-varning) och dels för att jag känner att den ger massor med effekt på min kapacitet att löpa snabbare under längre tid. Den sliter dock en hel del på kroppen. Just förmågan att kunna köra 10 minuter till var en av nycklarna för mig när jag persade på Kungsholmen runt-hm (se här), det var det jag intalade mig sista 3 kilometerna.

Variant 2 använder jag mest som testlopp och jag har vid flera tillfällen ställt in eller bytt ut passet för att jag känt att jag inte varit tillräckligt laddad när jag väl ska ut, för mig är det jätteviktigt att jag är på när jag ska köra detta pass. Efteråt är jag dock alltid så extremt nöjd med mig själv så det ger mycket för självförtroendet. I april, inför Sthlm marathon och Kungsholmen runt hade jag inte tävlat på 7-8 månader, förutom premiärmilen då jag varit förkyld en hel månad innan så den räknas inte, och kände mig väldigt osäker på min form. Då körde jag ett av de här passen och sprang fort samtidigt som jag kände mig stark, det gav självförtroende.

3:an är det passet jag byter till när 2:an inte blir av. Eller när jag vill vara lite mer skonsam gentemot kroppen. De första 6-8 km är bekväma med en stadig ökning av farten som också fungerar som uppvärmning. 9-10 brukar börja kännas, lite i benen men främst i huvudet för nu kommer tanken: "Efter den här intervallen får jag inte vila utan ska öka... ...och nu till en fart som är något snabbare än tävlingsfart hm... ...och efter det ska jag öka en gång till". Så den mentala träningen lägger på ytterligare en dimension på det här passet. Sen ökar man farten km 11-12 vilket börjar bli en bra fart. En fart man får kämpa i, både för att hålla uppe hastigheten men också för att hålla i löptekniken. Dessutom fortsätter den mentala kampen och jag brukar använda samma tankar som under slutet på ett tävlingslopp "nu är det bara en tiominutersintervall kvar". Sista 2 km är tunga, men då är man nästan hemma och då får man faktiskt vila när man är klar så rent mentalt är dom lättare. Lite som spurten på ett lopp.

Ska också sägas att jag alltid kör dessa pass i lätt kuperad terräng, aldrig på bana.


I går tänkte jag länge att jag ville köra ett nummer 2 pass men eftersom jag dels var lite seg efter jobbet och dels har Malmö hm nästa helg så kändes variant 3 bättre. Sagt och gjort:

Som syns i tabellen så höll det inte riktigt hela vägen, sista 2:n var bara marginellt snabbare än näst sista. Till viss del beror det på att den sista började med ca 500 m stigning, inte så brant men i det läget var det jobbigt med den stigning som var. Men mest beror det på att jag inte riktigt är i den form jag vill vara så vi får se hur bra det kommer gå i Malmö.

Förkylt, snuvigt - frustrerande

Jaha, så var man förkyld igen. Började klia förra tisdagen så ingen träning ti, on, to....
...och ingen tävling på lördagen heller.

Kändes lite bättre igår söndag men idag så är jag snuvigare igen, även om det inte kliar och jag känner mig frisk i övrigt.

Det är inte så lätt när man har dagisbarn hemma, det vet jag men vad tusan, är det för mycket begärt att få vara lite frisk ibland också. Just nu känns det som att jag inte varit helt frisk mer än 2-3 veckor sen Sthlm marathon. Alltid är det något litet som snuva, hosta, magen etc, etc.

Så hur ska man handskas med det?
Är det bara att acceptera?
Bita ihop och våga vila?

Det känns så frustrerande, så irriterande och bara blä.

Dessutom känns det som att risken att lägga ner (löp)träningen för vintern växer för varje motgång.

Men jag avslutar med att försöka lista lite positiva saker:

• Om knappt två veckor får jag se min kusin och hennes lille pojk, ska bli riktigt kul.
• Samtidigt kan jag förhoppningsvis få lite revansch på HM-sträckan ner i Malmö.
• Tre veckor efter det så ska jag få lära mig crawla vilket ska bli en ny utmaning.
• Hösten är här och med den underbar höstlöpning i en färgglad skog (bara jag blir frisk).

Såja, lite mer positiv nu :-)

Tävlingsrapport - DN Sthlm HM 2014

Katastrof!

Pinsamt!

Underpresterade!

Är han sjuk? Skadad?

Ja, det hade antagligen varit rubrikerna i pressen om jag varit världselit och presterat som jag gjorde på DN Stockholm halvmaraton utifrån vad jag kan.

Vad hände då?

Det mesta var sig likt inför. Jag kände mig lite snuvig under veckan men fick till mina pass. Jag laddade upp med lite mer pasta på fredagen + en bra frukost och lunch i tid på lördagen. Jag mådde bra på lördagen, kände mig laddad, men inte överladdad och fick till en ok uppvärmning.

Fick också träffa på lite personer från jogg.se innan vilket var kul, får se personer man interagerar med IRL J.

Ställde mig lite mitt i startgruppen med tanken att starta hårt men inte för hårt och så satte det igång. Lite trångt på grund av vägarbeten men ändå ok. In i tunneln där det var varmt och kvavt. Ut ur tunnel och blev återigen förvånad över att jag på klockan låg nästan exakt efter km-markeringen (samma sak förra gången så jag måste ha en bra klocka eller tur). Här flöt det fortfarande på även om jag öppnat lite hårdare än tänkt (2-3 s/km snabbare). Men redan i backen på Torsgatan/Odengatan blev jag tröttare än jag borde och i nedförsbackarna därefter återhämtade jag mig inte som jag vet att jag kan. Här hamnade jag ett tag med Calle L från jogg.se som sprang i samma tempo som jag, men som det visade sig senare höll hela vägen in och satte ett nytt pers.

Över bron till Kungsholmen, ner via Fleminggatan till Kungsholms strand och jag började hoppas på en andra andning men så, i dom små korta backarna upp emot Lindhagensgatan så blev det riktigt tydligt att jag dels blev oväntad trött i varje litet motlut samtidigt som baksidan lår började strama åt lite. Sedan uppe på Lindhagensgatan, ner mot Rålambshov och vidare på Norr Mälarstrand så återhämtade jag mig inte alls. Detta trots att partiet är riktigt lättlöpt och borde passa mig utmärkt. Passerade milen på 41:37 vilket borde vara ok men det kändes bara segt, förutom att låren stramade och att jag började få ont i vänster vad.

Jag fortsatte kämpa fram till 15 km men där någonstans kände jag att under 1:30 inte skulle gå idag och då valde jag att dra ner tempot ordentligt och mer jogga in i mål.

Jag vet inte om ni varit med om att kroppen sagt ifrån så bestämt förut? Jag har haft liknande en gång, på jubileumsmaran 2012 med den skillnaden att jag faktiskt skadade knäet den gången medans jag denna gången bara tog slut i benen. På grund av de stramade låren och det stadigt mer långsamma tempot så sprang jag också sämre och sämre tekniskt vilket gav mig ont i vaderna och lite i vrister. Hade dagen till ära valt mina Asics racer och dom är inte förlåtande när man börjar springa med dålig teknik upptäckte jag.

Försökte fokusera sista 5-6 km på att heja fram andra trötta(re) löpare som (i mina tankar) kämpade för nya PB och bra tider. Ett litet annat sätt att uppleva slutet på ett lopp och bortsett från att jag hade lite ont så var det trevligt. Det är kul att se uppskattande (och ibland tacksamma) blickar när man hejar på. Precis framåt upploppet så kom startgrupp B´s 1:30-farthållare ikapp så då fick jag också heja in alla dom löparna i mål, förhoppningsvis på riktigt bra tider. Dom såg ut att var värda det!

Väl i mål blev det lite bråttom iväg då jag skulle på en fest på kvällen och det gjorde ju inget. Bubbel och god mat hjälper till att hela en stukad löparsjäl.

Det ovan skrev jag redan i söndags och sedan har texten fått vila i väntan på en analys. Det har dock visat sig svårare än jag trodde att dra några slutsatser, men det finns några punkter som jag tror kan ha påverkat resultatet:

1. För knappt två veckor sedan sprang jag ett 800 m och ett 1500 m-lopp på bana samma kväll. Innan det körde jag också några pass i (för mig) väldigt hög fart. Det kan mycket väl vara så att kroppen inte återhämtat sig helt efter det, att det stramar på baksidan lår talar för det.
2. Även om jag tycker att jag var frisk så är det aldrig 100% säkert att man är frisk när man har småbarn. Låter dock otroligt att det skulle var en större anledning då jag inte blitt sjuk i efterhand.
3. Jag startade för fort och fick äta upp det. Såklart att det spelar lite roll men för det första startade jag långsammare än vad jag sprang Midnattsloppet på och ändå blev jag så trött redan efter 3-4 km och sedan efter 7-8. Visst hade jag kanske orkat lite bättre om jag startat lite långsammare men jag tror att det är marginellt denna gång.
4. För lätta skor. Jag valde ju Asics racer, dels för att dom är så sköna att springa i och dels för att mina nya distansskor kom under veckan och jag fick lite skoskavskänningar av dem. Skorna påverkade absolut, med mer dämpade skor hade jag inte fått lika ont, framförallt inte i vader och vrister mot slutet av loppet men även baksidan av låren. Dock är inte det huvudorsaken utan blev mer tydligt på grund av att jag blev så trött.
5. Min oförmåga att orka backar. Det har varit lite av ett tema och något jag ska träna på till nästa säsong, att tåla högre tempo i uppförsbackar. Det påverkade också resultatet denna gång, hade det inte varit några backar i början så hade jag orkat längre men återigen. Jag borde inte bli så trött i början.
6. Väldigt få tempopass och längre intervallpass. Under senvintern och i våras körde jag ganska frekvent tempopass mellan 8 och 15 km samt tröskelpass på 5-6*10 minuter. Sådana pass har jag kört väldigt lite av efter Stockholm maraton, jag kan faktiskt bara hitta två stycken 2*5km-pass sen dess. Däremot har jag kört en hel del kortare intervaller men det ger ingen fartuthållighet. Återigen så är det såklart något som påverkar resultatet men det förklarar inte den tidiga tröttheten.
7. En dålig dag. Ja, såklart det var en dålig dag men vad innebär det?

Det troliga är att det var en kombination av alla punkterna. 1 och 2 gjorde att jag var i sämre form än vad jag trodde på startlinjen. 3 och 5 bidrog till den tidiga tröttheten. 4 och 6 gjorde att jag inte återhämtade mig och att slutet blev mer plågsamt än vad det behövde. Allt tillsammans gav punkt 7.

Den stora frågan nu är vad jag gör inför resten av tävlingssäsongen. 

Millopp i helgen, halvmara 2 veckor efter det och sedan Hässelbyloppet veckan efter det. 

Som avslutning kommer tunnelloppet men det känns klart mindre prestigefullt.

Så hur lägger jag upp det?

Tränar mer? Träna mindre? Tränar hårdare. Minskar träningsdosen? Stå över någon av tävlingarna?

Svårt att veta så är det någon som vill komma med tips gör gärna det.

Inte så imponerande.

Tävlingsnojja, kommer som ett brev på posten.

Jaha, tävling i helgen.

Aha, känna efter lite för mycket.

Snuvig?
Snorig?
Febrig?
Ont i vaden?
Ont i låret?
Ont i knäet?

Känna efter lite till......

Är det någon som känner igen sig eller är det bara jag?

Alltid, varenda gång......

Veckan innan en tävling så hinner jag känna alla symtomen. Ju viktigare tävling (för mig) ju mer känner jag.

Så på lördag är det Sthlm HM och självklart kliar det lite i halsen, det snoras lite extra och höger vad strular lite.

SUCK!

Som tur är vet jag att det (med ett enda undantag på tre år) kommer ha gått över till tävlingsdagen och att jag då antagligen kommer känna mig i bra form... ...jag hoppas i alla fall *snörvel*.

Vill inte må såhär på lördag

Om man inte gillar tävlingsrapporter....

...så läs dom inte och skriv inga egna.

Varför tar jag upp det? Borde det inte vara självklart?

Jo man kan tycka det men nyligen har jag läst några stycken där personen som skriver inleder med något i stilen: "Tycker egentligen att rajsrepports är lite larviga...." eller "Gillar ju inte att läsa racepreports men man måste väl skriva en....." eller liknande...

Jag undrar varje gång: "Varför skriver du ens detta då?", det är ingen som tvingar dig.

Dom flesta som skriver är amatörer, precis som jag, men en av rapporterna (eller vad den nu ska kallas) skrevs av en mer känd löpare som skriver en blogg i en löpartidning. Där kom jag att tänka på ett inlägg jag läste i Staffans blogg, om den grabbiga löpningen. Det känns som att den här "kändislöparen" som i vanliga fall skriver mest roliga och intressanta inlägg helt plötsligt kom på att "rejsreports" det är sådant som den vanliga löparen håller på med och inte så coolt för mig som tävlingslöpare, som en tuff grabbig löpare, så jag måste för det första tydliggöra att "rejsreports" är tråkiga och sedan förminska dess värde ytterligare i texten.

Jag vet inte om det är så han tänkte (mina tankeläsningskrafter är fortfarande latenta) men så upplevde jag det han skrev.

Nu svävade jag ut lite så tillbaka till det jag ville ha sagt...

Jag, personligen, gillar att läsa om andras tävlingserfarenheter.

Jag gillar att läsa riktigt bra löpares rapporter för det finns oftast något att ta till sig av, något att lära sig runt upplägg, runt förberedelser och runt taktik.

Jag gillar också att läsa alla amatörers (där jag ser mig själv) beskrivningar, dels för att det även där ibland finns bra tips men främst för att oftast är väldigt kul att läsa om de känslor och den upplevelse författaren kopplar till loppet, det ger mig inspiration.

Till sist så gillar jag att skriva rapporter själv. Självklart för att jag vill att dom blir lästa och när någon läser dom så vill jag att dom ska kunna leva sig in lite i den upplevelse jag hade innan, under och efter loppet och tycka att dom fått ut något av sin läsning.

Början på en av mina rapporter, den jag är mest nöjd med.

Tävlingsrapport – Runday Raceday, bantävling 800 + 1500 m

…eller en övning i ödmjukhet för kortare distanser.

Jag ska börja med tiderna. 

Varför? 

Jo därför att jag helt ärligt överväger att inte skriva ut tiderna alls så därför är det lika bra att börja med dem så är den saken ur vägen.

800 m: 2:33:22
1500 m: 5:18:89

Som ni säkert förstår så är jag inte helt nöjd, men jag återkommer till det.

Vi börjar med lite bortförklaringar J. Veckan innan tävlingen tillbringade jag snuvig och förkyld, på fredagen kände jag mig pigg och på lördagen skulle jag tävla i Kistaloppet. Dock lyckades jag bli magsjuk natten till lördagen så inget lopp och ingen träning den helgen. På måndagen bara behövde jag ut och jogga så det blev ca 5 km med 3*100m fartökning nån gång mitt i, försökte få lite fart i benen. Kändes lugnt och bra i benen så jag hoppades på en bra tävlingsdag på tisdagen.

På tisdagen lämnade jag jobbet så jag skulle försöka vara på plats 45 minuter innan start på 800m. Det brukar var jättemycket trafik inåt stan vid den tiden så jag var ute i god tid och hade varit i kontakt med arrangören att jag skulle bli lite sen för incheckningen men dom skulle checka in mig ändå. Tack Runday!

Trafiken var oväntad snäll så istället för 45 minuter innan var jag i stan lite drygt en timme innan och kunde både checka in i tid och ta det lite lugnt innan uppvärmning. Började prata med några trevliga personer varav två från IF Linnéa, David och Ken som båda skulle springa 800 m i heat A dom också. Dom bjöd med mig på sin uppvärmning vilket var trevlig och vi sprang en knappt 4 km lång slinga i närområdet till Stadion, det var Ken som lotsade oss runt och iaf var jag varm och skön när vi kom tillbaka ca 10 innan första heat (C) skulle starta. Eftersom vi startade som heat 3 så blev det en del stegringslopp, småspurter och mycket tänjande innan vi tillslut skulle ställa upp för start.

Nervöst gick jag och ställde mig på tilldelad bana, samma bana som Ken, och väntade på startskottet

PANG!

Så var vi igång. Genom första kurvan och in på gemensam bana som, jag näst sist i rygg på Ken. Redan här tror jag att ledaren var på väg in i andra kurvan men jag var i ärlighetens namn så uppe i puls redan här att jag inte kunde ta in omgivningen alls, allt jag såg var ryggen före mig som jag försökte hänga med. Någonstans precis innan varvning började jag tappa lite på Ken´s rygg och samtidigt sprang han om en löpare framför. Där blev jag också passerad av den sista löparen och hamnade sist i fältet. Jag försökte häng med men i första kurvan på andra varvet så kom mjölksyran ordentligt, som en kär gammal vän, och såg till att jag fick prova på 350 m som jag aldrig provat på dem förut.

Innan varvning på 800 m, näst sist i 20 m till och inte helt död än.
Bild tagen av Henrik Pehrson

Andra varvet har jag nästan inga minnen av mer än ryggen framför, lite retfullt sådär 2-3-4 sekunder bort och hur mycket jag än försökte så kunde jag inte öka och komma närmare och när jag tillslut (att 400 kan vara så långt ibland) kom i mål så kom jag inte ens ihåg att stänga av min egna tidtagning.

Tankarna efteråt var röriga, ”Aldrig mer!”, ”Fy f-n!”, ”Hur kan något så kort vara så jobbigt?”, ”Hjääälp, jag har ett 1500m-lopp också!!!!!”.

Jag har varit trött förut, riktigt trött, både efter 5000, 10000, HM och SM, men den här tröttheten var så annorlunda, så grym, så omedgörlig på alla sätt. Det kan vara att jag inte är van vid den men just då kändes det värre än det någon gång gjort tidigare efter ett lopp. Detta samtidigt som jag kände mig så hopplöst långsam och urdålig som löpare på grund av att jag ohjälpligt blev sist i heatet.

Nåväl, efter några minuters vila och en hel del pepp från en kompis från jobbet så började jag röra på mig igen och ta för mig av lite goodiebag, lite dryck och kakor. Pratade lite med andra som sprungit, imponerades över alla bra tider och framförallt över vinnartiden. Pratade lite med Ken och David som inte skulle springa 1500 men 3000 senare och sen var det dags att värma upp lite inför 1500 m.

Det var då, just då jag kom på att jag skulle springa i heat A även i det loppet, vad tusan tänkte jag på när jag anmälde mig? Hur naiv kan man vara? Jag måste få byta heat!

Fick tag på funktionärerna men eftersom alla listor var klara och löpare tilldelade varvräknare så var det ett för struligt med heatbyten så jag fick bita ihop och acceptera faktum, jag skulle få kämpa om sistaplatsen igen.

Uppvärmning – samling (nej, vi är bara 5 stycken och alla dom andra har tävlingslinne, det kan inte gå bra det här) – fram till linjen.

PANG!

Jag lägger mig sist och bestämmer mig för att bita fast i tröjan framför mig. Jag kan berätta en sak här, det är väldigt lätt att bestämma sig för att bita fast i tröjan framför sig under dom första 100 m på ett 1500m-lopp. Det är till och med ganska lätt att bestämma det under hela första varvet, men sen…..

Det känns ganska löjligt att erkänna men det går helt enkelt inte att öka eller ens hålla i farten. Benen känns inte tunga som efter ett längre lopp men sega, ovilliga och överkroppen rycker och kränger, allt är som sirap och jag tappar ofrivilligt cm för cm på löparen framför och det bara fortsätter.

Efter 700 m, med två varv kvar så kommer följande positiva tanke i huvudet, ”Skit, det är ju längre kvar än vad jag sprungit!” då förstår man hur otroligt jobbigt det är och hur otroligt mycket jag bara vill gå av och lägga mig på gräset.

Här står det trots allt publik med jämna mellanrum och hejar på som bara den men det hjälper inte utan i min trötthet så kan jag inte ta in någonting positivt alls utan bara mala på med korta steg, dålig teknik, smärtande baklår och med en enda tanke i huvudet. ”Snart är det över!”.

När jag precis kommit in på bortre raksträckan på sista varvet så hör jag någonstans i periferin att första löpare gått i mål och hur jag avundas nästan hatar honom att han nu får sätta sig ner och vila. Framför mig finns det en löpare men jag orkar inte riktigt kolla hur långt framför det är men bestämmer mig för att faktiskt försöka spurta lite sista 200 och se, det gick faktiskt att öka lite, lite. Så rundar jag sista kurvan och tittar upp och får se näst sista löpare gå i mål. Då skulle jag vilja skriva något chict som att jag ökade lite till och njöt av att jag blev påhejad av hela publiken, eller att jag kände mig stolt över att jag kommit i mål, eller…

Sista kurvan, hänger o kränger med överkroppen
Bild tagen av Henrik Pehrson

Men det var inget sådant, jag blev påhejad och så här i efterhand är jag väldigt tacksam till alla som hejade på men just då märkte jag det knappt. Jag höll det lite högre tempot jag satte upp i kurvan hela vägen in men spurt vet jag inte om det kan kallas. Och så stolt var jag inte utan bara trött, trött, trött!

Här kommer man sist och inte bara sist utan överlägset sist. Samtidigt är jag också överlägset tröttast, helt slut, ”ramla omkull och bara ligga och flämta i flera minuter”-slut. 

Även nu kommer det fram några andra löpare, någon funktionär och min arbetskompis och peppar lite och säger alla trevliga saker som ”bra kämpat”, ”härligt genomfört” eller liknande saker men under dom här minuterna är jag så trött att jag inte orkar mer än att grymta tillbaka. Här skulle jag kunna kopiera in texten om hur trött jag var efter 800 m och utveckla den men det räcker att säga att känslan var värre efter 1500 m, både fysiskt och psykiskt.

Tillslut kan jag resa mig upp även denna gång och dra mig bort till min väska, dricka lite, äta lite och prata lite med dom som satt runt omkring. Dom flesta skulle snart iväg och springa 3000 m så det var bara att önska lycka till, packa ryggsäcken och köra en liten jogg på 1 km bort till bilen. Väl där blev det lite stretch och sedan åka hem till familj. 

Livet blev lite bättre när V uttryckligen vill att pappa läser godnattsagan på kvällen så där fick jag i alla fall känna att jag duger igen.

Så vad vill jag då säga med några dagars distans till denna erfarenhet?

• För det första så har min respekt för kortare distanser ökat och den var stor innan.
• För det andra så blev det smärtsamt tydligt att det här inte är distanser jag tränat och kanske (troligen) inte heller passar för.
• För det tredje så är det en erfarenhet som jag kanske hade mått bättre av att inte ha men som jag nu börjar bli glad över att jag genomförde. Det var på något konstigt sätt ändå kul, hur negativ jag än låter ibland.

Och på tal om negativ så vill jag klargöra att organisationen var kanon, arrangörerna superbra och trevliga och publiken peppande och påhejande, det var bara jag som var för dålig, för trött och för besviken just då för att kunna uppskatta det fullt ut. 

Ska jag prova på bantävling igen så är Runday Raceday absolut ett tillfälle då jag kan tänka mig att var med igen.

Återigen, det går att köpa sig till motivation (eller tävla)

Efter det snopna DNS på Kistaloppet i lördags så sjönk motivationen som en sten, vilket bättre sätt att få upp det än att köpa ett par nya skor?

Jag ska ju snart pensionera mina kära gamla Asics GT 2000 som jag haft sen jag började springa för 3,5 år sedan och tillslut bestämde jag mig för att inte ersätta dom med ett par nya av samma modell utan byta till Asics Gel DS-Trainer istället.

Den största anledningen till det är att jag köpte ett par DS-Racer för att höja motovationen inför midnattsloppet och blev väldigt förtjust i dem. Därför vill jag hitta ett par liknande skor som dock är lite mer hållbara (det känns som att racer-modellen inte ska överanvändas) för mängdträning på tempo/intervaller och viss distans.

Jag hoppas att det är dom här skorna:

Hur som helst så är det kul att köpa saker.

I morgon tisdag ska jag springa en bantävling för första gången. Det är Runday som anordnar en tävling på Stadion. Jag ska i första hand springa 800 m vilket ska bli spännande, har ingen aning om vilken tid jag kan få? Är också anmäld till 1500 med ungefär 1 timmas vila mellan. Är även där väldigt nyfiken på vilken tid jag kan få och på om jag kan återhämta mig efter 800 m-loppet.

Håller tummarna för att det inte blir ytterligare en DNS så återkommer jag med en rapport.