måndag 30 januari 2017

2 lång-pass samma helg, man kan se ljuset (i tunneln)

I helgen blev det riktigt bra träning. Två långa pass på ca 2 timmar. Ett löpning och ett längdskidor.

Dessutom börjar det bli ljusare igen, både ute och i sinnet. Det känns som att våren kommer att dyka upp nån gång igen (ja jag vet, den gör faktiskt det varje år tillslut) och det är inte kolmörkt varje dag man kommer hem från jobbet. Dessutom är jag lite positiv för första gången på länge rörande kvaliteten i träningen.

Löpningen i lördags genomfördes med en kompis som är bra på att dra ner tempot och det gjorde att det kändes lättare, det är en känsla som det var länge sedan jag kände.

Längdskidor är ju nytt för i år och årets tredje pass blev det längsta, både tidsmässigt och distansmässigt. Inte nog med det, det var också lite fart i åkningen, fart som (om jag nu skulle lyckas hålla det i 4 * distansen) innebär ett riktigt bra resultat på Vasan (om jag nu skulle köra den).
Är hur som helst kul att träna något annat som ger såpass mycket effekt, istället för bara löpning. Det ger ju inte helt och hållet benträningen men kondition, överkropp och mängder av bålträning. Jag hoppas verkligen att det blir fler pass resten av vintern, men det beror ju lite på om det blir mer vinter.
Min nyinköpta utrustning

fredag 13 januari 2017

Den inre dialogen - eller den mentala kampen

Jag vet inte hur ni har det men varje gång jag ger mig ut på ett konditionspass, eller kanske inte varje gång, men nästan varje gång så startar en inre dialog i min skalle. En dialog jag kallar "Den mentala kampen".


Den kan se väldigt olika ut från gång till gång men den finns nästan alltid där.


Några av de vanligaste scenarierna är:


"Om du svänger vänster/höger här framme så är vi snart hemma":
Vilket dyker upp varje distansrunda där det finns en närmare väg hem än den jag tänkt. Det är som att hjärnan bara letar kortaste väg hem hela tiden och detta oavsett om jag är trött eller inte, oavsett om jag är motiverad eller inte och oavsett om jag egentligen vill korta passet eller inte.
Jag behöver knappt säga att jag sällan, om inte aldrig, lyssnar på detta förslag. Det är faktiskt oftare så att jag "straffar" min inre röst genom att förlänga passet lite istället :-)


"Men den där sista(två sista, tre sista) intervallen kan vi väl hoppa över":
Kommer som ett brev på posten precis när man sprungit klart den där intervallen som gör att man går från behagligt trött till riktigt j-kla trött (fast man har inte nått spyfärdig än). Det kan vara efter andra-tredje 10-minutaren av 5, eller efter de två första setten av 5 stycken 300-ingar av tre sett eller liknande.
Här gäller det att övertyga den inre rösten om att det är NU träningen börjar, det är nu det ger effekt, det är fån och med nu som jag får utveckling så att det i framtiden blir lättare att springa.....
...just det vet ju alla att det inte är sant, det blir aldrig lättare, man springer bara fortare. Men... ...den inre rösten är en lättlurad typ och går ofta på det resonemanget gång på gång.


"Lugnare pass är faktiskt bra/bättre/bästa träning(en) man kan få så ska vi inte sänka tempot bara lite?":
Tempopassens inre kamp. Ju mer tävlingslikt ett pass ska vara ju oftare kommer den där tanken in att det går nog lika bra om man sänker tempot lite, lite, lite.....
Men det gör det ju inte utan tempopassen ska ju köras i det tempo som är bestämt så kampen böljar




"Den inre kampen"


Jag ser på den här delen som en viktig del av min träning, det är den delen som gör att jag i tävlingssamanhang kan prestera på eller i närheten av mitt max. Inte "bara" mitt lite halvtrevliga, mysiga max, där jag blir ganska trött utan mitt riktiga max där den inre rösten för länge sedan gett upp men där jag lyckas ta ut det kroppen kan leverera.


Jag tänker också att den här förmågan att vinna "Den inre kampen" är en av sakerna som skiljer oss amatörer från den riktiga eliten. Förmågan att vinna tuffare inre dialoger.




Så hur är det för er?
Får ni också kämpa mentalt under era pass?
Ibland? Ofta? Alltid?

lördag 7 januari 2017

Årskrönika 2016 - Mellanmjölksår med en ordentlig spets

Jag har tidigare år skrivit ganska långa årskrönikor. Mest för att jag själv vill ha ett inlägg att läsa när jag själv ska kolla bakåt på vad jag gjort varje år. Jag förstår att detta kan vara ganska långtråkigt för de som läser bloggen då det mesta man skriver redan är berättat i tidigare inlägg.

Så i år ska jag hålla allt lite kortare med tre rubriker, Problemen, Prestationen, Framtiden och i övrigt hänvisa till övriga inlägg under året, då främst tävlingsrapporten från Berlin (se här).

Problemen
2016 startade i moll, klart i moll. Efter att ha haft ett bra 2015 så blev jag i november sjuk. Det var den klassiska förskolebarnsförkylningen och den skulle visa sig vara en svår partner att bli av med.

Genom november, december 2015 vidare förbi januari, februari och mars 2016 varvade jag förkylningar med enstaka veckor här och där då jag trodde att jag var frisk igen.

Träningen blev såklart lidande och i vissa omgångar helt frånvarande. Jag försökte tänka positivt och få till välbehövlig funktionell prehabstyrketräning. Försökte tänka att det går snabbt att ta igen när jag väl blir frisk.
Men jag blev ju aldrig frisk och varje försöka att komma igång igen kraschade och slutade i ny förkylning och ny vila.

När mars kom så var jag ner på botten, både fysiskt men inte minst mentalt. Det fanns noll motivation kvar och ungefär lika lite träningsvilja.

Räddningen blev att jag hade anmält mig till Berlin Marathon tillsammans med två kompisar. Det var en resa som innehöll en stor social del men också en inte obefintlig prestationsdel med en utmaning i botten.
Jag vet ju att ett marathon tar jag inte fram ur bakfickan hur som helst så det fick bli en nystart med en långsiktig planering med klara deadlines där träningsmängd och kvalitet skulle eskaleras fram till slutet av september och Berlin.

Så trots att en fjärdedel av året och nästan halva den från början planerade träningstiden inför Berlin försvunnit lyckades jag bita ihop och göra en plan.


Prestationen
Hade jag kommit till Berlin och lyckats genomföra loppet på ett bra sätt (springandes och under kontroll i rimlig fart) så skulle jag varit nöjd. Jag är ju främst en löpare för 10k-HM så jag behöver mina långpass där jag sakta förlänger sträckan/tiden och med ett halvår till start där jag dels skulle "komma igång" igen från noll, dels skulle genomföra en triathlon i början av juli så fick jag inte råka ut för några fler bakslag.

Något som ofta kan hända i dessa fall, när man "ska hinna ikapp", när man känner sig jäktat att komma i form fort (i mitt fall till Sthlm tri och Berlin marathon) är att man skadar sig. Oftast på grund av för snabb eskalering och enformig träning.
Jag tror därför att triathlontävlingen blev mitt trumfkort. Jag var tvungen att under april, maj och juni splitta träningen mellan simning, cykling och löpning. Det gjorde att jag fick en uppbyggnadsperiod där träningen blev omväxlande och inte slet för mycket. Jag fick volym rent konditionsmässigt utan att slita för mycket på löparkroppen och det gav mig styrka, främst core, genom simning och cyklingen.
Det jag tappade var löpvolym men där hade jag redan en 12-veckorsplan för perioden mellan triathlonen och Berlin.

Detaljer går som sagt att läsa i tävlingsrapporten så jag håller mig till den korta versionen.
1) Jag sprang hela loppet
2) Jag hade kontroll på hela loppet utom en liten (nåväl, ganska stor) mental dipp efter drygt halva loppet. Men prestationen låg bland annat i att vända den negativa spiralen och skapa något positivt.
3) Jag gjorde det med en fart som gav mig ett nytt PB med drygt 6 minuter på marathonsträckan

Allt detta efter den sämsta träningsvintern och därigenom grundträning jag haft sen jag började med löpträning 2012.

Därför är det här loppet min största löparprestation till dagens datum men jag hoppas på att kunna göra bättre under 2017.
Både den roligaste och bästa prestationen 2016


Framtiden
Så vad tar jag med mig till 2017 från 2016 och hur motiverar jag mig vidare?

Vissa saker kör jag samma lika:
Jag kommer att köra Sthlm tri i augusti.
Jag kommer träna för att förbättra mina tider på främst 10 k och HM.
Jag kommer variera min träning.

Några saker kommer jag att försöka ändra på:
Jag kommer att försöka hålla ett långpass var eller varannan vecka så att startsträckan till ett eventuellt nytt marathon inte blir så lång.
Jag kommer försöka träna mer konditionsträning med andra, inte bara lagidrotter.
Jag kommer försöka prova på swimrun (vilket jag sagt två-tre år nu men i år kommer det).

Jag har också ansökt om att bli en ASICS Front Runner (#ASICSFrontRunner) vilket skulle ge en extra kick i mitt träningsliv.

Så med det checkar vi ut 2016 och njuter av all snö som 2017 började med att bjuda på.