tisdag 29 juli 2014

Nytt felaktigt vägval. a.k.a backigt. a.k.a tröskelträning från h-vetet

Såhär kan det gå när man testar en ny väg under ett tröskelpass, ta det som en varning.....

Det hela började bra, dagen har varit lite svalare och framåt kvällen när jag skulle ge mig iväg var det riktigt skönt. Sprang lite lugnt i 1,5 km, körde lite dynamisk rörlighet och sedan iväg på 5 km i tröskelfart, ca 4:05/km idag. 
Började även det riktigt bra, körde på en väg som jag förut kört 1 km-intervaller på förut, fram och tillbaka, men nu tänkte jag fortsätta ut i det okända.... Fel, fel, fel....

Nåväl, första km på 4:02 och allt kändes bra, men sen, sen började det. Först kom det lite långsamt och lurigt, lite halvbrant i en dold vänsterkurva. Runt kurvan och... ...jaha, där fortsätter backen. Upp över krönet och... ...ja, där fortsatte backen upp i en högerkurva och...
Ja så fortsatte det och fortsatte det och fortsatte det och....
Om ni inte förstår det nu så var det inte rätt vägval för en upptempo femkilometersrunda. Dessutom hoppas man hela tiden att bakom nästa krök, över nästa krön där tar backen slut, men icke.
Backen fortsatte i över två km varpå den faktiskt planade ut i nästan trehundra meter innan den vänligen nog stack uppåt igen för ytterligare femhundra meter. Sen vände det faktiskt neråt  hela sista kilometern innan vändning. 
Nu kanske det låter som om det är en bra sak men jag ska säga att efter 2,5 (av 3) km uppförsbacke så är en ordentlig nerförabacke ingen bra sak. Låren gör ont, vaderna gör ont och det är bara jobbigt. Dessutom sprang jag ju en vändbana så jag visste att jag hade en hel km uppför direkt efter vändningen, hurra!!!!
Så, istället för 5 km på ca 20:30 så blev det 21:50 där långsammaste km tog hela 5:15. Snabbaste blev såklart sista i nedförsbacken, men inte heller den så snabb (3:49) då jag var riktigt trött. 

Hemvägen hade jag tänkt mig en långsammare km följt av en snabb, precis under 4:00/km och göra det tre gånger. Men då jag var så trött och eftersom jag visste att hemvägen började med en km uppför så ändrade jag till att köra 1,5 vila riktigt långsamt och sen en snabb samt bara repetera en gång så det blev två snabba km på hemvägen. 

Återhämtade mig faktist riktigt bra under vilodelarna och kunde avsluta passet ok. 

Så för att sammanfatta. Ska ni köra tempo/intervaller/tröskel så välj inte en ny okänd bansträckning om ni inte kan ta en backe eller två. 

söndag 27 juli 2014

Svalt morgonpass

Äntligen lite regn igår, äntligen lite svalare under natten som gick så det fick bli ett svalt och skönt morgonpass på dryga 9 km i halvbra tempo. 

Som vanligt när det gäller morgonlöpning så skedde denna också mest tack vare sonen som behövde lite snabbtröst vid halv sju, han och frun fick sova vidare en timme medans jag sprang och stretchade. Sedan, medans jag duschade så dukade frukosten fram sig själv så jag hade ett dukat bord när jag var klar, lyx :). 

Ibland är det verkligen skönt att "bara" ge sig ut och njuta lite av natur, löpning och svalkan. Nu ser det ut som att svalkan var väldigt temporär, nu på kvällen är det åter 28 grader så det är bara att njuta för fullt. 

lördag 26 juli 2014

Tränar inte som jag lär

Jag brukar alltid förespråka att man dels ska ha ett ordentligt syfte med varje löppass och dels att man utifrån det syftet ska springa så långsamt som möjligt så att man uppfyller sitt syfte.

Det betyder att ska man träna sin tröskel och din tröskelfart är 4:30 så ska du hålla  4:30 och inte snabbare då snabbare bara  sliter extra på kroppen utan att geer effekt utifrån syftet. 

Varför tar jag upp det då?
Jo, för de senaste passen jag kört har jag  frångått mina "principer" och löpt allt för hårt, med för korta pauser så jag inte orkat alla repetitioner eller hela sträckan i önskat tempo. Jag tränar helt enkelt inte som jag lär, men....
....det hela har faktiskt ett syfte. 

Jag vill för det första väcka upp kroppen, tvinga den att hobba lite hårdare än dem är van med och eftersom värmen hindrar långa pass så väljer jag att kära extra hårt istället. 
För det andra vill jag tagga igång min psykiska styrka, få igång min vanliga målinriktade träning med fokus på nästa tävling (som i mitt fall är midnattsloppet). Tror att genom att kämpa igenom lite för tuffa intervaller så blir jag mer mentalt redo. 
För det tredje så ger träning i överfart en bra träning i löpstyrka och hela passet blir så mycket kortare i tid att jag hinner med mer ordentlig rörlighet- stretch- och styrketräning vilket jag också behöver. 

I torsdags körde jag ett förkortat intervallpass där jag halverade antalet sett, tog bort sen extra settvilan samt körde ca 20 sekunder snabbare per km än vad jag borde, detta i denna värme.
Det blev alltså 2*(2*1000+2*500). 3:45 på de första 1000 och 1:45 på 500. Med bara en minut vila så tappade jag sen 5-10 sekunder andra setet. Var sådär trött som jag i vanliga fall bara är efter en tävling. Några minuter senare kunde jag ändå jogga hem de knappt tre kilometrarna hem i 5-minuterstempo utan större ansträngning så återhämtningen är det inget fel på. 

Dessutom fortsätter jag trenden att bada efter löpningen, skönt. 

tisdag 22 juli 2014

Kallt bad efter löpningen, kan det vara något?

Har läst hos flera andra bloggare att dom antingen badar (kallt) efter sina pass på sommaren eller sätter knän och neråt i isbad på vintern för att kyla ner kroppen/benen och därmed påskynda återhämtning. 

Själv är jag ju en badkruka, ogillar vatten kallare än 25 grader och duschat alltid riktigt varmt så det där har inte riktigt varit något för mig. 

Men idag, när det fortfarande är 27 grader halv tio på kvällen och 23,5 i vattnet då var det dax att efter min lilla distansrunda på 16 km ta mig ett dopp. 

Så......
......vad tyckte jag då?

Jo, det var riktigt uppfriskande. Kallt såklart just när jag hoppade i men snart nog kändes det skönt. Får se om det kanske inte blir något mer innan semestern är slut. 

Badplats från bryggan. 

söndag 20 juli 2014

Hitta inspiration på konstigt ställe.

Igår kväll tittade vi lite på Svett och etiket med Kalle Zakari Walström. För er som inte sett det hela så är Kalle bror till Erik Haag, träningsnarkoman och ganska rolig när han raljerar över träning. Svett och etiket är åtta program där Kalle provar olika träningsformer, bl a dans, löpning (marathon), strong-man och MMA. Har ni inte sett programmet så gå in på svtplay och se det, ett tips!

Programmet vi såg igår handlade om crossfit och Kalle tog verkligen ut sig till max, sparade inte på något utan gav verkligen allt. 

DET inspirerade mig till max!

Så nu i morse gav jag mig iväg och körde ett riktigt hat-pass. Ett sorts tempointetvall på 2*5 km med en minuts vila mellan. Första körs precis över milen tävlingstempo (alltså det jag nu skulle köra på tävling, inte det resultat jag tränar för inför nästa tävling) och den andra något under. Ett riktigt tufft pass. 

Konstigt nog gillar jag ju tröskelpass, t ex 5*10 minuter, men det här passet gillar jag ej. 

Nu gick jag modifiera lite, dels körde jag innan frukost och då är energin inte på topp och dels är jag i Skövde där jag sprang en vändbana sim går uppför till vändning och således nerför på hemvägen. För er som känner till Skövde så sprang jag på banvallen. 

Efter ca en km uppv. så körde jag igång och det blev ca 15 sekunder långsammare än milentempot. Vid vändning kände jag mig riktigt trött så jag bestämde mig att springa på känsla första halvan av hemvägen och där hittade jag faktiskt lite skön känsla, första gången på länge. Så halvvägs hem sprang jag i ett tempo som nästan motsvarar milentempot. Eftersom jag kände flytet så bestämde jag mig för att öka ordentligt sista 2,5. Sagt o gjort, tempot blev snabbare än måltempot för 5 km, vilket känd riktigt skönt att kunna hålla, även om det är nerför. 

Resultatet blev ett nytt (inofficiellt) rekord på 5 km, bra värdemätare :). 

Skövde bjöd på bra löpväder på morgonen. 

fredag 18 juli 2014

Det blev backar

Jag kom ut i går trots bristande vilja, skönt att inte ställa in ett pass, kändes bra efteråt.

3,5 km distans + 5*320 m backe + 3,2 km distans med fartökningar i alla backar hem.

Backen som jag körde intervallerna i kallas mördarbacken av motionärerna i området och det förstår man. Den är riktigt brant mot slutet, hela stigningen är drygt 10% men det mesta sitter på andra halvan. Tufft att träna i när det blir brantare och brantare, men nyttigt (dessutom fortsätter backen ytterligare ca 200 m men då mindre brant igen).

Tungt pass där jag kände spykänslan komma efter 4:e backen och efter 5:e så var jag riktigt slut.

torsdag 17 juli 2014

Återigen svårt med motivationen.

När man sitter på terassen efter en god middag, njuter av solen och just har fått in lite choklad/naturgodis som dessert. Då är det svårt att motivera sig att komma ut och träna....
...men det ska bli backintervaller om nån timme, det ska det.....
Lovar....

onsdag 16 juli 2014

Resultat tävling kontra träning

Skrev ett inlägg om hur mitt recept för att sätta PB på en tävling är (se mer här) och en fortsatt tankegång på det är ju hur snabbt man kan springa på tävling kontra vad man springer under träning.

Två extremer gällande detta är min kompis R och mig själv.

R springer (förutom när han hänger på mig eller annan kompis) en mil, varje träning, året om och dom går oftast fort, väldigt nära R´s bästa möjliga tid för tillfället. Jag får själv bromsa R lite när vi springer dessa tempopass för det är träningsmässigt alldeles för fort för mig.

Jag å andra sidan funderar ganska mycket på hur jag ska lägga upp en lagom blandning av olika pass i min träning och när det gäller tempopass så springer jag klart långsammare än på tävling. I samband med att jag satte ett personligt rekord på milen för två år sen så sprang jag nästan 15 sekunder långsammare per km på ett 8 km långt testpass där jag gav allt bara 3 veckor innan jag slog mitt PB.

Eller när jag slog mitt nuvarande rekord på halvmara (tävlingsrapport här) så sprang jag ett tempopass drygt två veckor innan där jag gav allt. Det var på (bara)15 km och ändå var det 9 sekunder långsammare per km än vad jag presterade på Kungsholmen runt.

Så samtidigt som R skulle vinna varenda träningspass upp till milen om det vore en tävling så är vi jämna på tävlingar.

Jag tycker det är fascinerande att jag kan pressa ut så mycket mer på tävling. Samtidigt tycker jag att det skulle vara kul att se hur fort en sådan som R skulle kunna förbättra sina resultat på tävling med ett annat träningsupplägg. Eller är det inte träningsupplägget som gör skillnad?

En annan kompis P som springer mycket marathon tränar också väldigt enformigt. Han springer bara distans och lite långpass, men inte alltför långa. Trots det gör han marathon på runt 3 timmar eller lite under när han inte är skadad och nyligen sprang han under 40 på milen trots att hans möjligheter att träna begränsats ytterligare genom att han är nybliven fader.

Går det kanske inte att utkristallisera några "sanningar" angående träningsupplägg och farten på tävling kontra farten på träning, kanske är det bara personligt?

Ska i alla fall bli kul att se hur det går för mig och R i midnattsloppet då R fortfarande springer ifrån mig under tempopassen på en mil trots all träning jag gjort senaste dryga halvåret... ...jag hoppas att tävling är en annan sak :-)

tisdag 15 juli 2014

För bra teknik??

Dagens pass var ett något kort långpass. Det blev 16 km på 1:17 och det är väl kanske 15-20 minuter för kort tid. Jag tänker ju inte springa någon tävling där jag springer längre tid än max 1:30 så långpassen behöver inte var så mycket längre än det.

Men vad är det där med teknik då?

Jo jag har ju sen jag tog upp träningen efter Sthlm Mara haft problem med smärta i hälsena och vad (se mer här). Den kommer nästan varenda pass och går över på en-tre dagar. Just det här passet, fördelen med långpass, så sprang jag och filosoferade över vad det kunde vara som orsaka smärtan. Jag försökte känna efter vad jag gjorde när jag sprang och kom fram till att jag omedvetet börjat springa med en bättre (?) snabbare teknik.

Jag har börjat landa mer på framfoten och fått ett mer aktivt frånskjut än vad jag hade under det lite mer lunkandet som varit vanligast under marathonträningen och det tar klart mer på vaderna. Dessa blir trötta och stela och börjar dra i hälsenan och uppemot knäet vilket ger mer smärta.

Jag är såklart inte helt säker på att detta är anledningen men det som kan tala för det är att jag kan springa lite längre nu innan känningarna kommer. Jag hoppas såklart att jag hittat orsaken för då är den möjlig att åtgärda själv med uppbyggnad av vadmusklerna.

Får återkomma när jag vet mer.

söndag 13 juli 2014

Väcka en slö kropp (eller helt enkelt för hårda intervaller)

Jag brukar förespråka att varje pass ska ha sitt syfte och att man inte ska köra hårdare än vad man bahöver för att uppfylla det syftet.
T ex intervaller, i detta fall en-minutare. Dom är i mitt fall oftast till för att pressa min maximala syreupptagningsförmåga och ska därför springas i för detta lagom tempo, någonstans runt tävlingsfart för 5 km. 

Idag kände jag däremot att jag ville chocka kroppen lite. Jag har ju det si o så med motivation och att fokusera på något mål sen Sthlm marathon så jag ville bara bränna på. Så istället för att hitta ett plant ställe att köra intervallerna på och istället för ett "bra" tempo så blev det lite grusvägar, stigar och liknande spår samt nästan full fart i 3*4*1 minut med en minuts vila mellan varje...

....behöver kanske inte skriva att tempot blev långsammare och långsammare hela passet :).
Kanske inte ett perfekt pass ut ett träningsteoretiskt perspektiv men så otroligt befriande och skönt ni efteråt....

Dagens tider. Programmet hade 5 rep varje set så jag 
fick bara gå förbi ett vilket gör att det ser lite konstigt ut

fredag 11 juli 2014

Inspiration? Javisst, en tidig morgon.

Blev väck av V kvart över sex så då kändes det lämpligt att ta ett litet morgonpass. Sval luft är man inte van vid och att slippa den tryckande hettan som eftermiddagar bjuder på gjorde det värt den lite för tidiga morgonen.

Sju km bra känsla i ok tempo, sådär som det ska kännas. Sen blev det ytterligare 1,5 som kändes sådär tunga som allt kännas på sistone. Var ändå ett klart steg framåt :). 

Morgonpass har ju annars två syften. Att få mil i kroppen och att springa med tomma kolhydratdepåer utan att behöva vara ute flera timmar. 

Nu är dagen fri till annat än träning...


torsdag 10 juli 2014

Receptet för att slå PB oavsett distans eller nivå!

Inför alla lite större lopp så skriver tidningar, förståsigpåare, experter etc. den ena "hur du slår PB på milen", "hur du springer den perfekta halvmaran"..... Känns det igen?
Dom allra flesta jag har sett brukar förespråka att du ska starta lugnt, inte dras med i ruschen i början, försöka öka andra halvan, springa defensivt..... Känns det igen?

Personligen anser jag att följer man dessa råd så kan man möjligen slå PB, framförallt om man alltid springer på det sättet under en tävling, men du kommer aldrig att göra PB'n som visar ditt max.

Såhär ska du istället göra:
  1. Gör en analys av vilken fart du behöver för att slå ditt gamla PB och som är rimlig, var det t ex länge sen du slog ditt rekord och du har tränat jättebra så kan du ha ett större spann mellan målet och det gamla rekordet. Ex, ditt rekord på milen är 46:30 men du är i form så ditt mål är 42:30. Du ska alltså springa i 4:15 per km.
  2. Dra bort mellan 5 och 15 s från farten, beroende på hur långt lopp du ska springa (5km-mara). Ex, 4:15-0:05=4:10. Det ska du starta i.
  3. Ta avstämning varje km i början så du inte springer snabbar (du startar ju offensivt nog ändå).
  4. Håll i tempot så länge du orkar, och sedan lite till. Har du gjort analysen i punkt ett bra så kommer du att vara riktigt trött mot slutet av loppet, sista 2-3 km på milen och det är då det bestäms om du slår ditt PB eller inte. Tänk på att du orkar mycket mer än vad din hjärna vill orka.
  5. När du börjar tappa, vilket är det troliga med denna taktik, så håll i ändå. Tänk på alla tröskelpassen, alla intervaller där du sprungit de sista repetionerna och varit riktigt trött. Du överlevde ju dem och nu är det tävling, använd allt det extra adrenalin du har i kroppen. Bit ihop.
  6. Njut av ditt nya rekord :)
Anledningen till att du ska starta snabbt är helt enkelt att det är nästintill omöjligt att öka andra halvan, i alla fall med speciellt mycket. Det är mycket lättare att bara hålla i.
Så vad är det värsta som kan hända? Jo du blir så trött så det går verkligen inte att kämpa hela vägen in i mål. Nåväl, du gjorde ditt bästa och det kommer nya lopp, du kanske t.o.m slog rekordet ändå tack vara din överfart början, den kanske kompenserade för tappet på slutet....
Ibland kan man redan innan start eller tidigt i loppet känna att det här inte går, tja då får man också göra en ny analys, se vad man klarar idag.

Som exempel kan jag visa mitt resultat på Sthlm marathon. Mitt mål vara under 3:30 så jag startade nästan 15-20 sekunder snabbare än målet vilket jag visste var ett tempo som skulle hålla minst 25 km, sen skulle det bli jobbigt men trots tapp skulle jag ligga bra till för ett pers. Nu blev det så att det inte kom något jättetapp och jag sprang klart snabbare än målet, i närheten av mitt strävansmål.



tisdag 8 juli 2014

Långsamt tempopass med belöning

Sakta men säkert börjar det kännas som löpning igen. Syftet med dagens pass var att iaf hålla mitt starttempo från maran i en mil (4:40/km) vilket i dagsläget är ett klart tempopass men inte riktigt den fart där jag skulle vilja ligga. Det andra lite mindre viktiga syftet var att försöka hitta en ny enmilsrunda. 

Trots att jag gav mig iväg ganska sent så var det tokvarmt och kvavt vilket gjorde att jag svettades som en gris.... Är det nån som känner igen känslan av att ett gummiband sakta börjar strama åt rund pannan, tinningarna? Så kändes det iaf efter sju km, brukar vara ett tecken på begynnande vätskebrist. 

Nu var jag ju inte ute så länge så det var någon fara. Rundan blev en mil och trettio meter, ganska bra gissat om jag får säga det själv :) och snittet blev exakt 4:40. Lite långsam start, lite väl snabbt 2-6 km och sedan lite långsammare igen. 

Nu efteråt känns det ganska bra. Inga känningar, lite stel i vaderna (men det ska man vara efter ett tempopass) bara lite irriterande att den där sköna känslan när man slappnar av i löpningen, får en bra flytande teknisk löpning som går snabbt utan att det känns allt för ansträngande inte vill infinna sig.....

Nåväl, belöningen då?
Jo jag var såklart förtjänt av en skål vaniljkesella med nötter, smask efter ett pass :)

söndag 6 juli 2014

Lite intervaller, eller snarare fler...

Har haft det lite segt att komma igång med träningen, känt mig sent och fått lite ont i kroppen.
Se tidigare inlägg...

Dessutom har jag hela veckan haft AC-förkylning, ni vet den där förkylningen man får av att ha AC på i sovrummet när man är på semester, så det har inte blivit någon träning på nästan en vecka.

Men igår läste jag något som jag tog till mig av. Tror att det egentligen var ett tips för hur man kunde träna löpning medans man rehabade löparknä. Det hela gick ut på att springa intervaller långsammare (men i gott tempo) än vanligt fast fler repetitioner så man fick vila innan man fick ont hela tiden. Tänkte att jag kunde ta till mig det och se hur det föll ut.

Sagt och gjort så började jag fundera lite på hur många, vilken sträcka och vilken hastighet. Jag valde att köra 1000-ingar, köra dom i 4:30 (vilket visade sig vara lite för fort just idag) och någonstans mellan 10 och 15 stycken. 1 minut gå-vila mellan varje och ca 2 km uppv i skogen + ca 2 km nerjogg efteråt.

Allt började bra, uppvärmningen gjordes i lugnt tempo följt av lite dynamisk rörlighet sen satte jag igång. Innan maran så körde jag 6-7 km i 3:55-4:00-tempo med 3-4 km uppv och lika mycket nerjogg efteråt så jag trodde nog att det hela skulle vara ganska lätt men.....

...redan på andra intervallen började det kännas sådär tungt i andningen och benen kändes oinspirerat sega men jag bestämde mig för att trots allt försöka köra åtminstone 10 stycken, förutsatt att jag inte fick känningar eller ont i kroppen. Anledningen till att jag ville fortsätta var att jag trots att jag blev så seg hann återhämta mig på varje vila.

Så jag körde på, ingen smärta men lite stelhet i vader och efter 10 intervaller så kände jag mig klar, bara ca 2,5 km hemjogg kvar. Konstigt nog så kände jag en viss svullnad i knäet under hemvägen, ingen smärta men lite sådär uppsvällt som det kan kännas ibland så hemma blev det kalldusch på vaderna, ordentlig stretch och sedan en varm skön dusch.

Nu några timmar senare känner jag mig sådär skönt trött i kroppen, ingenting speciellt i knäet så jag räknar det här passet som ett steg i rätt riktning :-).

Så känner jag mig varje pass för tillfället....

lördag 5 juli 2014

Lång återhämtning efter Sthlm marathon, vanligt eller?

Nu har det gått lite över en månad efter Sthlm Marthon och förutom mitt grundläggande problem att hitta nya motiverande mål så känner jag mig fortfarande sliten i kroppen.

När man läser om återhämtning så skrivs det ganska mycket om hur man ska ta det lugnt i två veckor och sedan köra på igen, men det står väldigt lite om vad man ska göra om man är sliten en hel månad efteråt. Eller för den delen om det är vanligt att vara sliten så länge?
Jag jämför lite med mina längsta långpass som var på 31 resp. 33 km och eftersom man springer dessa pass så mycket långsammare så är tiden på maran bara 30 minuter längre. Efter dessa pass kunde jag köra på som vanligt bara några dagar senare men nu är jag fortfarande seg.

Det som händer är följande, lite olika från gång till gång såklart.

  • Jag får ont i hälsenan ner mot hälfästet. Blir stel och lite inflammerat. Går oftast bort på 2-3 dagar.
  • Jag får ont i knäet. Mest på framsidan under knäskålen men också ibland baktill. Går oftast över till dagen efter eller ännu snabbare.
  • Jag andas väldigt tungt när jag försöker springa lite snabbare. Känns som om jag har ovanligt hög puls också, men eftersom jag inte mäter pulsen kan jag inte svära på det.
  • Trots att passen nu är kortare så är jag sliten resten av dagen och ibland dagen efter också. Under uppladdningen till SM så var jag nästan alltid ok bara någon timme efter ett pass, återhämtningen för varje pass är alltså klart längre nu.
alla fyra punkterna kommer då och då, ibland flera samtidigt och dom två sista punkterna är mest konstanta. Har inte kört mer än något enstaka pass efter SM där jag inte känt av någonting alls. Trots detta så kan jag ju träna, jag kommer oftast 7-10 km innan det börjar kännas, ibland lite längre och eftersom det inte hugger till utan kommer långsamt så kan jag bara ta mig hem.

Jag har såklart känt av alla varianter tidigare också men då har det räckt med någon eller två dagars extra vila så har det försvunnit. Har testat med flera extradagar men känningarna kommer ändå tillbaka.

Så frågan är nu om det är efterdyningar från SM och vad jag i så fall kan göra åt det?
Eller är det så att jag fått någon skada? Anledningen att jag själv inte riktigt tror det är att det är så olika symptom, men det går ju inte att utesluta helt.

Jag har också n snedbelastning i kroppen där dels mina baklår är mycket svagare än mina framlår + att vänster lår är svagare än höger och vänster vad/vrist är starkare än höger (på grund av många stukningar under ungdomens fotbollskarriär). Detta jobbar jag konstant med, har kört regelbunden rehab genom funktionell styrka i snart 10 år nu och även om t ex hälsenan och knät kan få känningar på grund av detta så försvinner det alltid tidigare på några dagar, framförallt om jag kör lite ökad mängd rehabövningar. Detta har jag såklart redan testat utan framgång :-(.

Känns lite deppigt och det hjälper ju inte till med motivationen på något sätt... ...så jag känns lite hopplöst.